Half-Life som tv-serie

Jag hade en dröm, och fördelen med drömmar är att de kan ha rätt maffiga produktionsvärden. Det här var en sån där mastodontfilmsdröm, där saker bara hände och eskalerade, och där jag efter ett tag började inse att jag var med i en tv-serieversion av Half-Life. Och jag börjar fundera, nu när jag har vaknat: skulle det fungera med en tv-serie utan uppenbara klipp (förutom när huvudpersonen sover), helt i förstapersonsperspektiv? Jag menar, det borde ju finnas en jättepublik som är van vid berättarstilen, efter alla dessa shooters. Det skulle bli som en blandning av 24 och Walking Dead, givetvis med smarta övergångar som i Children of Men för att maskera klipp. Till stor del skulle det behöva regisseras kontinuerligt runt huvudpersonen, men rent tekniskt kan det fungera: det visade den experimentella filmen Time Code.

I min version av Half-Life är Freeman inte helt stum, inte till en början. Vi skulle se världen ur hans ögon och han skulle ha en personlighet, men allt eftersom det fortgick skulle det ju naturligt bli färre och färre att prata med. Men framför allt skulle han vara ett mysterium. Det skulle vara en drivande del av handlingen, att lista ut vem han är, utifrån det som händer och hur han reagerar.

Jag tänker mig en lite mindre abrupt apokalyps, så tv-Freeman är kanske inte doktor i fysik utan helt enkelt någon form av läkare. Det börjar med en något mer naturlig katastrof: ett gigantiskt sjukhuskomplex blir strömlöst och måste evakueras. Freeman lyckas till en början ta sig ut, men på vägen stöter han på kollegor som uppför sig märkligt, som om de har förlorat allt hopp. Han återvänder, kanske för att han skäms över sin själviskhet, men av en slump och missförstånd bryter en strid ut. Någon drar ett vapen och sen eskalerar det. Snart har Freeman flera liv på sitt samvete, och tvekar inför att överhuvudtaget lämna byggnaden för att möta konsekvenserna. Men efter en natt i det allt mer övergivna komplexet visar det sig att de andra som blivit kvar inte längre riktigt är sig själva…

Det skulle förmodligen kräva ohyggligt höga produktionsvärden, och det skulle bara vara en riktigt återkommande karaktär (Freeman själv) medan intressanta personligheter skulle passera revy längs vägen. Allt eftersom dramat övergår i action och skräck skulle det bli dyrare och dyrare, och om man i slutändan skulle köra på Half-Life-konceptet fullt ut med en invasion av monster i alla dess slag (för att inte tala om eventualla resor till Xen) skulle det bli långfilmspriser på det hela. Men det skulle vara rätt unikt, och om inte annat skulle det vara rätt maffigt i 3D. Givetvis i 60 fps.

Men som sagt, bara en dröm.

Lämna ett svar