Halva livet med Symphony of the Night

Idag är det sjutton år sedan jag fick Castlevania: Symphony of the Night på julaftons morgon. Även om jag hade börjat min Playstation-karriär med Soul Blade och var mest imponerad av spel som Final Fantasy VII och Street Fighter EX hade jag den goda smaken att önska mig Konamis tvådimensionella epos i julklapp. Och det året kändes varken julgröten eller Karl Bertil Jonsson särskilt aktuellt, när jag istället hade ett helt vampyrslott att utforska.

Ändå tog det ett tag att verkligen fastna för det. Jag spelade en massa Final Fantasy VII och VIII, och Bushido Blade, och Parappa the Rapper och en massa Gran Turismo. Egentligen var det nog Dreamcast som befäste Castlevanias storhet. När jag hade börjat med Power Stone och Soul Calibur insåg jag med all önskvärd tydlighet att alla de här PSone-spelen såg ut, diplomatiskt sagt, som skit. Jag blev akut allergisk mot fladdrande texturer utan perspektivkorrigering, triangulära näsor och bristfällig bilduppdatering. Och vips var stora delar av mitt spelutbud ospelbart. Och när jag återvände till Symphony of the Night hade det inte åldrats en sekund. Istället upptäckte jag nya hemligheter och specialvapen, efter att redan ha spelat det hyfsat intensivt i två år.

Det som gör Castlevania: Symphony of the Night till mitt favoritspel är ett ganska enkelt faktum. Andra spel kan lysa starkt för ett tag men förr eller senare faller de undan. Men jag kan alltid återvända till Alucards äventyr och spela igenom det på nya premisser. Plocka fram Jewel Knuckles tidigt och karata ner Draculas horder. Farma till mig Crissaegrim och bara mosa ner allt motstånd. Leka runt med Sword of Dawn och låta en skelettarmé sköta stridandet. Uppgradera Sword Familiar till max och tävla om vem som hinner fram till den stackars fienden först. Glitcha mig ut genom väggar och pressa procentsatserna långt bortom 200 procent. Utforska Richters mer utmanande spelläge eller, i PSP-versionen, experimentera med Maria. Dominera med Shield Rod och lämpliga sköldkombinationer. Jaga Dodo Birds i evighet tills jag får det fantastiskt coola Runesword vars flygande attack skriver ordet Verboten i luften. Eller bara vandra upp till Clock Tower och låta de ljuva tonerna av ”Tragic Prince” skölja över mig.

Praktiskt taget varenda klassiskt spel, inklusive ovan nämnda Final Fantasy VII, finns ständigt med på listor över spel som behöver en remake. Ingen ber om en remake av Symphony of the Night. För vad skulle en sådan tillföra? Musiken är perfekt, förutom att det kanske vore kul med lite klassiska remixar, särskilt i det lite upprepande andra slottet. Grafiken är så detaljerad som överhuvudtaget är möjligt med upplösningen, och jag är inte alls säker på att mer pixlar skulle innebära mer detaljer. Och spelkontrollen är fläckfri.

Det är nog därför spelet har släppts på otaliga format utan att egentligen aldrig förändras (de huvudsakliga skillnaderna är Maria och ett extraområde på Saturn-versionen samt en ny omritad Maria och nyinspelad dialog på PSP-versionen). Och det är nog därför jag har spelat det i sjutton år och troligen kommer att spela det i sjutton till.

castlevania_symponyofthenight_artwork

Det här inlägget postades i Playstation 3, PSVita, Retro, Spel, Xbox 360 och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.