Min tredje Ikimono-gakari-skiva var deras sjunde och i skrivande stund senaste, från 2014. Temat är, som titeln antyder, fest och flärd, och de fjorton låtarna inringas av inledande och avslutande fanfarer, som förstås direkt plockas bort ur spellistan. Annars är det övergripande temat fortfarande stabil, lättsam och glad pop. Jag börjar nästan misstänka att min omedelbara kärlek till Ikimono-gakari kommer sig av att de påminner en del om ABBA. Särskilt skivans inledande stycke, ”Golden Girl”, har starka vibbar av ”As Good As New” med sitt stråkarrangemang. ”Kirari” har liknande stil men faller över i lite väl tuggummig animepop.

Men det finns också undantag. ”Netsujou no Spectrum” bjuder på gotiskt animeintro medan ”Kagerou” är svängig showlatinopop. Det är också gott om finstämda ballader: ”Life”, ”Snow Again”, den orgelkryddade ”Namida ga Kieru Nara” och så den avslutade mäktiga ”My Stage” som låter som alla såna där kvalitativa eurovisionballader som alltid bara får röster från Frankrike.

Det finns några låtar i mitten av skivan som jag har svårt att skilja åt, och som jag ganska snart började hoppa över i listan, men i övrigt är Fun! Fun! Fanfare! ännu en förbaskat solid skiva med överlag fler bra låtar men ingen som riktigt exploderar på samma sätt som exempelvis ”Yumemidai” från Hajimari no Uta, eller ”Aruite Ikou” från Newtral. Bäst är ”Golden Girl” och ”Namida ga Kieru Nara”. Det visar i alla fall att bandet fortfarande har mycket att ge och vad de än släpper härnäst kommer jag att hänga på direkt. Men innan dess har jag ytterligare några skivor att utforska.