Det finns de som säger att det är fusk att utnyttja korkad AI som fastnar på omgivningen. Jag säger: om omgivningen går att fastna på så är det inte mitt fel. Och dessutom kan jag inte förvandla mig till en femmeters jättevarulv. Vem är det som fuskar egentligen?

Så Father Gascoigne är lagd till handlingarna och jag har utforskat två nya, skräckinjagande områden. Nya fiender, fullt kapabla att slå in skallen på mig, blandas med gamla sådana. Men steg för steg kommer jag vidare och, efter en lång, blodig strid med nerverna på helspänn, inklusive ett par varulvar som jag inte alls ville ge mig på två samtidigt av, hittar jag en ytterst välkommen stege tillbaka till början. Med tre nya nivåer i bakfickan och lite bättre koll på läget, för att inte tala om en redig genväg, känns det betydligt mer överkomligt att kämpa vidare.

Som någon sorts substitut för den insomnade Castlevania-serien valde jag att köra med den kombinerade käppen/piskan. Förutom att det är himla skönt att ha en pisklängd mellan sig och en hord av förgiftade dödsmonster så älskar jag också det faktum att käppen hålls i två positioner, som råkar vara exakt samma som grundpositionerna i tanjojutsu, och att man skiftar mellan dem på samma sätt som i den tredje katan.