Inte en seger

Så var det (nästan) slut på veckans skräckhistoria i Frankrike. Jag har suttit klistrad vid browsern eller mobilen och följt vad som har hänt sedan de två mördarna klev in på Charlie Hebdo-redaktionen och började döda. Som vanligt gick det inte att förstå bredden av det hela förrän senare. Vansinnesdåd finns det gott om, men det här var ett slag rakt mot demokratins centrum, och därför extra horribelt.

Jag har förstås aldrig läst tidningen och kommer troligen aldrig att göra det. Deras bilder är fula, burdusa och provokativa på gränsen (eller över den) till främlingsfientliga. Jag är inte alls förvånad över att de är vana kunder hos rätten för att stå till svars för förtalanklagelser. Och det är helt som det ska vara. Journalister och konstnärer kan och ska ifrågasätta uppåt och neråt, åt vänster och höger. De ska testa gränser, och när de passerar gränserna ska de betala för det med böter och ursäkter. Så fungerar det.

Att attackera en tidning med dödligt våld är ett anfall på demokratin, och därför ett anfall på oss alla som lever i den. Det är därför mestadels ljuvligt att se hur folk sluter upp bakom demokratin, hur en annan tidning genast inhyste sina kollegor för att färdigställa nästa veckas nummer. Och som det klassiska filmcitatet lyder: ”If you strike me down, I shall become more powerful than you can possibly imagine.” Charlie Hebdo som annars har en upplaga på några tiotusental kommer att tryckas i en miljon exemplar nästa vecka. Och tidningar världen över har återgett deras teckningar, eller gjort egna, inte nödvändigtvis för att de håller med, men för att visa sin solidaritet. Det om något är ett misslyckande för demokratins fiender.

Men att de två bröderna och den ännu oklart inblandade gisslantagaren nu är döda är ingen seger. Det är en lättnad, att inget mer kan hända för tillfället, att ingen fler oskyldig behöver mista livet för deras händer. Inget mer. I en perfekt värld hade det gått att ta dem levande, för att kunna straffa dem ordentligt och för att kunna få veta om någon fler var inblandad. Döden är alldeles för lätt straff för något sånt här.

Och i samband med det här har förstås samtliga gamla vanliga misstänkta passat på att försöka plocka poäng på tragedin. Svenska ”politiker” ler i mjugg och konstaterar att jojo, där ser man hur det går när man släpper in främlingar. Internetextremister på alla sidor vräker ur sig än mer hat. Skräcködlan Le Pen försöker plocka politiska poäng och ryska proffstyckare hävdar på fullaste allvar att det är USA som ligger bakom för att skrämma Frankrike till lydnad. Som om det inte räckte med händelsen i sig blir jag bedrövad över tillståndet på stora delar av mänskligheten.

Det är inte en seger. Men det är i alla fall över, för den här gången. Det finns ingen som tror att det aldrig kommer att hända igen.

paris_notafraid

1 tanke kring ”Inte en seger

  1. Erik Malm

    Håller med om allt utom detta:

    ”I en perfekt värld hade det gått att ta dem levande, för att kunna straffa dem ordentligt (-). Döden är alldeles för lätt straff för något sånt här.”

    För en martyr *är* döden nog ett relativt lindrigt pris att betala, men däri ligger också problemet. Jag önskar att folk värdesatte liv högre – sina egna och andras, och att ”x förtjänar att dö (… minst)”-mentaliteten dog ut i alla läger.

    I en bättre värld hade de infångats och förr eller senare insett att deras gärningar endast lett till lidande. Detsamma önskar jag Breivik, men det bästa vi kan hoppas på där är nog frustration över att framtiden inte bär med sig vare sig Fjärde Riket eller Eurabia.

    Epitetet ”skräcködlan Le Pen” ställer jag mig däremot bakom utan invändningar. ^_^

Lämna ett svar