Inte man nog att recensera Radiant Silvergun

Egentligen borde jag ha varit klar med en recension av Radiant Silvergun nu. Jag menar, jag har spelat shoot’em ups förut, även den typen av fullständigt genomsjuka mördarshooters som Radiant Silvergun tillhör. Jag har faktiskt klarat det, en gång i tiden på Saturn. Men det här är inget vanligt shoot’em up.

En logisk vurpa som tidigare spel har gjort är att erbjuda oändliga credits redan från start. Det handlar ju i många fall om arkadkonverteringar och då är det enklare att bara aktivera Free Play och skicka iväg spelet till de tjugotvå spelare som kommer att köpa det, än att programmera in någon sorts upplåsningsmekanik. Så var det till exempel i Espgaluda, Dodonpachi Resurrection, Steel Dragon EX, Gunbird-samlingarna och många andra budgetutgåvor på Playstation 2. Sen är det någon som köper det (ofta av rent misstag), spelar klart det på 20 minuter och sedan gnäller på att det var bortkastade pengar.

Men Radiant Silvergun är annorlunda. När det släpptes på Saturn 1998 var det mer än bara en simpel konvertering. Som med alla Treasures spel hade de tänkt till och gjort ett konsolläge som dels hade bättre story och ett annat upplägg på banorna, och dels ett erfarenhetssystem som gör vapnen bättre med tiden. Utanpå det fanns sedan ett system som låser upp fler liv allt eftersom man spelar, som tröstpris som samtidigt gör det lite möjligare att ta sig längre.

Det skapar en oöverträffad hållbarhet i en genre som annars är ”avklarad” på en halvtimme, om man bortser från att grundtanken i såna här spel är dels att slå poängrekord och dels att klara spelet på ett liv, inte bara att spöa slutbossen. Att man sakta kommer längre och längre är dels ett resultat av att spelet bjuder på fler liv och starkare vapen, och dels av att man faktiskt lär sig banorna, lär sig fiendernas mönster och slutar göra korkade misstag. Och man lär sig använda de sju vapnen som erbjuds från start, även det ett ganska ovanligt drag.

Att spela är därför extremt beroendeframkallande och jag har spelat cirka fem timmar hittills. Men samtidigt kan jag inte gärna sätta mig ner och recensera det när mitt rekord fortfarande är att komma ungefär halvvägs in på andra banan (som kommer efter bana tre då Treasure som sagt inte bryr sig särskilt om konventioner). Den gången jag spelade igenom hela Radiant Silvergun fick jag spela på en sparfil som hade allt upplåst redan, inser jag nu, och vägen dit är lång. Men briljant.

Därför recenserar jag inte det här spelet just nu. Jag väntar med det tills jag åtminstone har sett sluttexterna och besegrat den spektakulära slutbossen som jag fortfarande minns. Men om jag skulle recensera det nu, så skulle betyget nog bli något i stil med

Det här inlägget postades i Spel, Xbox 360 och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.