Intryck av Bloodstained: Ritual of the Night

Jag bryr mig inte om att Mighty no 9 blev en flopp. Det är inga problem att Broken Age tog evigheter och att Shenmue 3 lär göra detsamma. Kickstarter-eran har fyllt sitt syfte, för mig, genom att Igarashi får göra Castlevania-spel igen. De kanske inte heter Castlevania, men jösses, vad gör ett namn egentligen?

Bloodstained är Castlevania rakt igenom, det känns direkt. E3-demot utspelas på ett skepp mitt i en storm (lite ironiskt rätt likt Salt & Sanctuary) där Miriam får meja sig fram genom horder av slemmonster (Ghouls), flygande väsen (Ghost), tentakelmonster (Mermen), stora riddare med spikvapen (eh, stora riddare med spikvapen), rullande monster (Buel) och levande kanoner (eldkastande dödskallar). Knapparna är samma som i de senare DS-spelen, menyerna är desamma, spelkänslan är densamma. De precisa hoppen, möjligheten att göra backdash cancel för att få in fler attacker, sättet man låser upp nya passager genom spelet, allt är Castlevania. Det går aningen segt på min stenåldersdator, men vadå? Jag kommer att spela på Playstation 4 när det väl blir dags (och sedan troligen köpa det här på alla format ändå).

Och det börjar gå upp för mig att det här är vad jag har längtat efter sedan Order of Ecclesia och, till viss del, ända sedan Symphony of the Night. Bloodstained är ett splitternytt tvådimensionellt konsol-Castlevania, minus Konamis tjurskallighet. Om det inte blir en jätteflopp, vilket det inte borde kunna bli då det till stor del redan är finansierat, kan det här bli en ny franchise och vi kan få ett nytt Bloodstained sisådär vartannat år. Och då blir det betydligt lättare att handskas med det faktum att Castlevania är dödare än Dracula efter en rejäl ekpåk i brösttrakten.

bloodstained_screen

Lämna ett svar