Mitt allra första intryck står fast. Det här är en väldigt tidig beta. I nuläget är det bokstavligen bara pandornas startområde som är nytt, förutom enstaka ombyggda instancer runt om i spelet (Ragefire Chasm, Scholomance och Scarlet Monastery). Och även där är det mycket detaljer som saknas, men jag kan nog sammanfatta min upplevelse i pandornas land.
Oavsett klass (och fraktion, men mer om det senare) så börjar man som elev i en tempelskola på den vandrande ön. Till skillnad från de ganska inramade händelserna i Blizzards tidigare tre startområden är det som vilken zon som helst, men fortfarande väldigt linjärt. Snart stöter man på tre hjältar som sedan dyker upp här och där för att hjälpa till i uppdragen. Överlag är uppdragen av gammal hederlig ”döda X såna här” och ”samla Y såna här” men det finns några kul grejer som omväxling som när man ska balansera på stolpar i vattnet (faller man i förvandlas man till ett djur… alltså, ett annat djur). Hela tiden är det en skön Kina-pastisch i största allmänhet med sköna referenser.
Den vandrande ön ligger dock på skalet till en enorm sköldpadda, och den här sköldpaddan mår inte särskilt bra. Efter en snabb diagnos konstateras det att den har fått en rejäl törn i sidan i form av ett kraschat Allians-luftskepp som även bar ett gäng Horde-fångar. Pandorna, hjälpsamma och naiva som de är, blir vänner med båda sidorna och hjälper till att lösa problemet. Och sen får man, hipp som happ, välja att gå med i valfri fraktion. Inget ”tack och adjö, men nu vill vi fortsätta vara neutrala och isolerade”. Lite märkligt.
Hur som helst är det här äventyret överstökat på mindre än tre timmar, vilket känns lite fattigt jämfört med Death Knights, worgen och goblins. Trots att miljön är ögonbedövande vacker finns det väldigt lite nytt att göra. Inga episka strider som striden om katedralen i Gilneas City, inga pampiga actionmoment som goblins luftdueller eller flykt från vulkanutbrottet, ingen supermäktig lore-sekvens som utväxlingen mellan Arthas och Tirion utanför Light’s Hope Chapel. Det är en mysig introduktion till pandaland men inte mer upphetsande än ännu en tur genom Elwynn.
Av de nya instancerna passade jag på att besöka Scholomance, som alltid har varit en av mina favoriter. Här har det hänt saker vill jag lova. Redan i det första rummet anar jag att atmosfären är annorlunda och många av detaljer är omgjorda. I det som tidigare var ett ganska trångt biblioteksområde finns nu en bosstrid, där man slåss mot en lich som omringar rummet med is som sakta rör sig närmare. När man har spöat honom måste man också ha sönder hans urna. Men istället för att gå till vänster som vanligt leder vägen istället vidare till en omgjord version av Jandice Barovs källare (ni vet, dit ingen någonsin orkade gå). Jandice själv har fortfarande en del illusionstrick.
Sen bär det åter av till skelettrummet, som har kombinerats med Rattlegores källare. Här blir det handling. Lilian Voss, som Forsaken-spelare säkert har stött på tidigare, är här för att spöa skiten ur Darkmaster Gandling, som dock vräker på med skelett tills själva Rattlegore dyker upp. Gargoyle-bossen är borta och hans balkong är avspärrad. I nästa sektion är temat betydligt blodigare och mer skruvat än förut och såna där nya jätte-abominations vandrar runt. De gamla vägarna till Rattlegore och Jandice är förstås blockerade, så det är vidare till Viewing Room som vägen leder. Där slåss Gandling och Lilian, tills Gandling får överhanden och tar kontroll över Lilian. Bossfajt, jepp.
Den stora lektionssalen har blivit rejält uppräschad och har en ny boss (de tidigare var ju som bekant väldigt motvilliga) som dock inte verkar ha några riktigt spektakulära färdigheter. Eftersom den gamla vägen till Gandling är blockerad går jag vidare mot den gamle lichen… och där finns numera Gandlings bekanta kammare med de sex anslutande rummen. Mycket förvirrande. Men rummen är låsta och Gandling själv är en ganska rättfram eldmagikerstrid. Efter det öppnades dörrarna men inget mer händer. Troligen är det inte helt klart, men jag skulle tro att de gamla sex bossarna är borta.
Överlag är det bra att Scholomance är strömlinjeformat eftersom väldigt mycket ändå var valfritt och hoppades över. Jag gillar också den nya designen och att bossarna är lite mer komplexa. Men samtidigt har lite av den där gamla stökiga charmen försvunnit där man faktiskt var tvungen att veta vart man skulle gå härnäst för att inte behöva slåss mot hela stället i onödan. Ett tidens tecken, kanske.