Jag har fångat dem alla

Med undantag för ett kort uppehåll i vintras har jag spelat Pokemon Go i elva månader nu. Det har blivit många promenerade kilometrar, ett gäng spänningsfyllda jakter och en hel del frustration, men nu har jag fångat dem alla, som det så fint heter.

Eller, för att vara korrekt, jag har fångat alla i generation ett som går att fånga i Sverige. Tauros, Kangaskhan och Farfetch’d går ju inte att hitta här, och de tre legendariska Pokemon samt Mew och Mewtwo finns inte i spelet än. Men i övrigt har jag allihop – den sista blev Dragonite. Det råkade bli så att både min första och sista Dratini hittades i Göteborg. Trots att Östersund har en hel del vatten var det extremt ovanligt att se den här, och istället fick jag nästan bokstavligt riskera liv och lem för att vandra längs frusna strandpromenader på julsemestern i norr.

För att summera upplevelsen hittills är det också det största problemet, och samtidigt en av styrkorna med spelet. Det är kul att man måste uppsöka olika platser för att hitta olika Pokemon. Det är mindre kul att Östersund, enligt spelet, bara kan erbjuda is, gräs och insekter. Visst, realistiskt möjligen men också oerhört frustrerande. Eld- och kampsports-Pokemon har varit kopiöst ovanliga och det har behövts särskilda event för att jag skulle kunna få ihop några eld-Pokemon överhuvudtaget.

Det här med event är också både positivt och negativt. Jag har snabbt kunnat rensa bort en del ovanliga Pokemon ur listan (jag hade praktiskt taget inga Cubone, Omanyte eller Kabuto innan de dök upp i sina respektive event), men i gengäld blir man väldigt snabbt less på att bara se, låt säga, Arcanine och Vulpix istället för bara Rattata och Sentret. Det har också tenderat att inträffa när jag är ute och reser, så istället för att få en chans att hitta nya grejer på andra ställen så är det bara samma som jag kunde ha hämtat hemma.

Nu är jag alltså klar med generation ett, men det återstår mycket av generation två. Och det börjar liksom kännas meningslöst att vänta och hoppas, dag efter dag, på att någon av de där överjävligt ovanliga typerna dyker upp. Jag behöver typ 25 Mareep och 20 Larvitar till, och jag har aldrig sett dem utan bara kläckt dem. Och då gäller det att få 10 kilometers-ägg, som är ovanliga till att börja med, och sen efter att ha gått en mil så får jag en förbannad Mantine, eller typ en Chansey. Och för chansen att hitta fler ägg så måste jag rensa bort en massa 5-kilometers som ger mig eviga mängder av typ Voltorb och Paras.

Så det börjar kännas rätt meningslöst, och efter en sån här milstolpe så känns det lämpligt att sluta, eller åtminstone ta en paus. Möjligen kan det här rädsystemet ge lite ny fart åt spelet, men samtidigt tror jag inte att det är realistiskt att förvänta sig att en massa folk samlas i Östersund för att kämpa tillsammans. Och sen när generation tre kommer … så kommer problemen med slumpen att bara bli värre. Efter att ha hittat de som går att hitta här kommer det att vara ytterligare 50% fler skräp-Pokemon som jag inte vill ha.

Så, som någon sorts bokslut, här är mina tio favoriter:

Eevee
Dragonair
Arcanine
Cubone
Squirtle
Scyther
Gyarados
Oddish
Ninetales
Exeggcute

Inga från generation två, vilket kanske förklarar varför jag har tappat sugen …

En tanke kring ”Jag har fångat dem alla

Lämna ett svar