Dragon’s Crown var ett av de första spelen som utannonserades till Playstation Vita och en stor anledning till varför jag köpte en. Nu har jag spelat det… på Playstation 3.

Det första intrycket är att det påminner väldigt mycket om Dungeons & Dragons: Shadows Over Mystara. Det är praktiskt taget linjära resor genom fantasymiljöer där det dyker upp valfria sidorum lite här och där, medan man hackar ner/magiar ner tonvis av typiska monster. Figurerna har en rad olika förmågor som gör dem väldigt olika. Även här fastnade jag för alven och ägnar mig mycket åt bågskytte och en aning magi, medan dvärgen springer in i närstrid med sin hammare men inte är rädd för att greppa fiender och kasta omkring dem.

Dragon’s Crown är däremot inte ett arkadspel, utan har rejäla rollspelsinslag. Banorna är tänkta att göras om och om igen för att hitta ny loot och göra sig starkare. Det finns en massa extra uppgifter att ta sig an som också motiverar återbesök.

Vanillaware har länge varit kända för sin unika grafiska stil, som verkligen får fritt spelrum här. Det mesta är ”Flash-animerat” och vissa delar ser märkliga ut, men i huvudsak fungerar det bra eftersom det är så spektakulärt designat. De kör en aningen japansk tolkning av pulp-fantasy i stil med Frazetta, Vallejo eller Royo, med lättklädda amazoner, supermuskulösa barbarer och gigantiska rustningar.

Jag har fortfarande inte bestämt vilken version jag ska köpa. Den stationära versionen har ju fördelen att man kan spela flera och grafiken görs rättvisa i 1080p. Å andra sidan är det den typen av spel som skulle passa perfekt i bärbart format, att sitta och nöta sig igenom några uppdrag när som helst. Det här hade definitivt mått bra av cross-buy… men jag får fundera vidare. Om två veckor släpps det äntligen i Europa.