Lucas Arts existerade som spelutvecklare och utgivare i 30 år, från 1984 till 2013. På den tiden hann de släppa 129 spel, åtminstone enligt Retro Gamers mastodontspecial, givetvis ett flertal Star Wars-spel men också mycket, mycket annat. När jag börjar kolla närmare så visar det sig att jag har spelat väldigt, väldigt många av dem, trots att väldigt mycket är edutainment-dynga från tidigt 2000-tal. Lucas Arts var ju länge förknippade med kvalitet. Låt mig berätta om allihop. Givetvis kommer det här att överlappa en hel del med min topp 300-lista eftersom Lucas Arts så förbaskat många klassiker, men det får gå.

Maniac Mansion – Jag spelade NES-versionen några år senare, och vill minnas att jag klarade det. Ursprunget för alla Lucas Arts äventyrsspel och fantastiskt roligt. Att få välja olika figurer med olika sätt att lösa problem var också något som egentligen aldrig provats igen.

Zak McKracken – Jag fick med spelet till min Amiga, och som mitt första äventyrsspel och dessutom på engelska var det lite knivigt. Men jag älskar det fortfarande, det hade en väldigt unik stil.

Loom – Och på tal om stil! Det här udda äventyret var sagolikt, vackert och väldigt annorlunda. Filmiskt på ett sätt som passar en filmstudio som Lucasfilm, men fortfarande väldigt spelbart.

The Secret of Monkey Island – Det mest intensiva minnet är förstås det eviga hattandet runt ön för att hitta rätt förolämpningar att besegra svärdsmästaren med. Intressant nog upptäckte jag också i Retro Gamer att Ron Gilbert faktiskt inspirerades av Pirates of the Caribbean-åkturen när han skapade Monkey Island. Så i slutändan var det inte Disney som kopierade Lucas Arts utan tvärtom.

Monkey Island 2: Le Chuck’s Revenge – Amiga-versionen var en mastodont på cirka hundra disketter (typ), och det här var episkt på alla sätt. Också väldigt snyggt.

Super Star Wars – Jag spelade det bara litegrann, och det var svårt som tusan. Jag tror att jag möjligen klarade Sandcrawler-banan, i bästa fall.

Indiana Jones and the Fate of Atlantis – Minnesvärt för sin intensiva användning av tyska (”Wo ist Fritz?”) och att jag lyckades lösa ett problem genom att läsa skolböcker. Jag hade kört fast i djungeln; det fanns en orm som hängde i ett träd och blockerade ett hopp. Det var när jag råkade hitta den stora djungelgnagaren i en fauna och läste att den ofta blev uppäten av anakondor som jag kom på idén att piska den mot ormen, som sedan trillade ner och käkade upp den. Stor triumf för läroverket.

Day of the Tentacle – Uppföljaren till Maniac Mansion är förstås genial på de flesta sätt. Strålande humor och kreativa pussel i massor.

Sam & Max Hit the Road – Det är svårt att säga vilket av det här och Tentacle som rockar mest, men introduktionsscenen är ikonisk och spelet var ett smärre mästerverk.

Zombies Ate My Neighbors – Som omväxling från anstormningen av äventyrsspel var det här ett väldigt roligt spel, som en semi-seriös parodi på hela monstergenren i ett ärkesvårt uppifrånperspektiv. Det hade varit perfekt för en nyutgåva som nerladdningsbart spel numera.

Star Wars: Rebel Assault – I efterhand var det skrattretande simpelt, grynigt och knappt spelbart. Då kändes det som The Future. John Williams ledmotiv skränade ur mina Sound Blaster 16-högtalare och jag styrde ett sikte över skärmen för att panga TIE Fighters om och om igen, för att till sist rädda universum i en alternativ Star Wars-verklighet.

TIE Fighter – Hälften så snyggt men hundra gånger mer spelbart än föregående titel. En sann flygsimulator som hade den briljanta idén att presentera berättelsen från den mörka sidan. Intensivt och spännande, särskilt när ens klena slipskämpe höll på att sprängas i småbitar, långt från närmaste säkra hamn.

Star Wars: Dark Forces – Lucas Arts variant på Doom-konceptet var minst lika bra som Ids klassiker, med ett utmärkt användande av licensen. Att utforska Dödsstjärnan och klaska runt i kloaker jagad av den där soprumsbesten är de främsta bestående minnena.

Full Throttle – Och ännu ett genialt spel som var så välgjort att jag uppskattade motorcyklar och hårdrock för första gången.

Star Wars: Rebel Assault 2 – Jag spelade det bara en kort stund och har vaga minnen av speeder bike-rejs på Endor. Det var tydligen inte så bra.

The Dig – En något bortglömd pärla, med en mäktig (icke-Star Wars) science fiction-berättelse av den gamla skolan. Strålande musik, en spännande historia och extremt kniviga pussel gjorde det fantastiskt.

Star Wars: Shadows of the Empire – I samband med Nintendo 64-releasen var det här ett spel som gick hett i demomaskinerna. Eftersom jag aldrig ägde konsolen blev det inte mer än så. Jag har vaga minnen av en massa bruna väggar.

Outlaws – Dark Forces i vilda västern-miljö, typ. Jag är rätt säker på att jag spelade det ytterst kort.

Star Wars: Masters of Teräs Käsi – När alla och deras hund gjorde tredimensionella Playstation-fighters var förstås Lucas Arts tvungna att hoppa på. Det visade sig snabbt att Star Wars-världen, åtminstone då, inte hade tillräckligt många vettiga slagkämpar. Att låta Han Solo och Leia slåss i närstrid är väl en sak, men sandfolksnubben Hoar och gamoreanen Thok kändes ytterst malplacerade. Sen fick Lucas Arts hitta på två nya figurer, Mara Jade och Arden Lyn för att etablera kampstilen Teräs Käsi som något stort och viktigt.

Star Wars: The Phantom Menace – Jag har ett vagt minne av att spela PC-versionen. Uppenbarligen var den lika bra som filmen.

RTX Red Rock – I mitten av 2000-talet gjorde Lucas Arts en sista satsning på icke-Star Wars. RTX Red Rock var tyvärr ett medelmåttigt tredjepersonsactionspel utan egentliga poänger, förutom att man besökte Mars på ett halvrealistiskt sätt.

Star Wars: Knights of the Old Republic – Bioware gjorde storverk med det här mäktiga rollspelseposet. Karaktärsgalleriet var strålande utan att nödvändigtvis kopiera ursprungstrilogin allt för mycket, och världen var imponerande stor.

Star Wars: Rebel Strike – en rak uppföljare till Rogue Squadron som tyvärr led av vedervärdiga markstrider emellanåt. De luft- och rymdbaserade striderna var däremot helt okej.

Gladius – Ännu ett nytt koncept, ett taktiskt rollspel i en fiktiv romartid med inslag av fantasy. Jag gillade det rejält, även om det hade sina brister.

Secret Weapons of the Luftwaffe – Det var tänkt att jag skulle recensera det, men jag slapp. Tur, eftersom flygsimulatorer inte är min grej, om de inte utspelar sig i rymden. Jag gillar inte mark.

Armed and Dangerous – Ett skojfriskt skjutaspel med knäppa karaktärer. Mest minnesvärt var beskrivningen av världen i manualen: Ett land där allt var gott eftersom teet var varmt, kolet brann klart och alla var lyckliga ty de hade lök.

Lego Star Wars – Jag spelade demot en del, på den tiden då det inte fanns många saker att testa sin nya HD Ready-TV med. Det var det första spelet i Traveller’s Tales oändliga Lego-serie och egentligen precis samma spel som fortfarande upprepas idag.

Lego Indiana Jones – Se ovan, fast Lego-Harrison har en piska.

Star Wars Battlefront: Elite Squadron – Tragiskt nog mitt sista Lucas Arts-spel, då det sög rätt rejält. Alldeles för ambitiöst för PSP-hårdvaran, men det visade ju tydligt att Lucas Arts var på fallrepet. Efter det spelet, 2009, släpptes bara ytterligare fem spel, allihop Star Wars-titlar, och då snackar vi mästerverk som The Force Unleashed II, Star Wars Kinect och Angry Birds: Star Wars…

Överlag får man ändå säga att jag prickade in de flesta guldkornen. Jag var länge extremt sugen på att spela pusselspelet Nightshift, där man fick sätta ihop Lucas-merchandise i en fabrik, och äventyrsklassikern Grim Fandango saknas förstås. Men trots det gav Lucas Arts mig hundratals fantastiska speltimmar, och det tackar jag för.