Det är ganska exakt ett år sedan jag kom hem från Japan och även om jag inte hade planerat att återvända än på ett bra tag, så känns det extra angeläget nu när det överhuvudtaget inte går. Får vi bara ordning på det här vaccin-grejset, så kommer jag att börja planera igen. Under tiden besöker jag Japan så gott jag kan, via mat, via VR, och via Youtube.

Spridda minnen som poppar upp när jag sitter och drömmer mig tillbaka:

* Hur jag ägnade timtals åt att kuta runt i Akihabara och Hiroshima, på alla möjliga Lashinbang och Book-Off, i jakten på Figma-versionen av Labrys, och hur jag slutligen hittade henne på tredje våningen i Nakano Broadway … och hur jag sedan inte ens har kommit mig för att recensera figuren. Värt.

* Den stora besvikelsen när jag upptäckte att Osaka överhuvudtaget inte använde de fenomenala och praktiska Suica-korten, och hur det åtminstone delvis kompenserades av speakerrösten på Osaka-tågen, som är så himla trevlig och alltid låter som om hon ska börja skratta när hon ber oss se upp för dörrarna.

* Hur makalöst gott det är med äkta ramen, och hur patetiska snabbnudlarna här i Sverige är i jämförelse. Det går att få tag på acceptabel gyoza i asiatiska butiker, men ramen finns bara på enstaka specialistrestauranger. Om jag bodde i Japan skulle jag äta ramen varannan dag – det är kanske tur att jag inte bor i Japan, för nyttigt är det knappast med nudlar som badar i fläskbuljong.

* Tokyo är stort, men inte ohyggligt stort. Vi promenerade lätt från Akihabara upp till Ueno, och från Ueno till Asakusa. Det är faktiskt bara 1,5 kilometer mellan Akihabara-stationen och Ueno. Det är precis lika långt som mellan Stockholm Centralstation och Gamla Stans hållplats. Om man går från Ueno hela vägen ner till centrala Tokyo i Ginza-området så är det som att gå från Odenplan till Skanstull (och nu påminde jag mig om att Stockholm är i princip lika omöjligt att besöka som Tokyo, vilket gör mig aningen deppad). Däremot så är det ju ohyggligt tätbebyggt och storstadsområdet sträcker sig mycket längre.

* Dessa eviga speakerröster. Inte bara på tunnelbanan, men i princip vart du än befinner dig i centrala Tokyo så hör du kvinnliga röster som allihop låter likadant och tydligt förklarar något för dig. Blandat med ljudmattan när man passerar en pachinko-hall eller ett arkadställe eller bara en butik som kör sina eviga jinglar, så hör man inte ens det eviga trafikljudet. Det är den absoluta motsatsen till att sitta i stugan uppe i Norrlands inland, och kanske är det just därför Tokyo och stugan är mina favoritplatser i världen.

* Eller kanske inte Tokyo ändå. När jag tänker tillbaka till mina tre dagar i Hiroshima så var det nästan bättre. Kanske var det bara för att vi hade tur med vädret, eller för att jag upptäckte gyoza där, men det var en ohyggligt trevlig stad som ändå är gott och väl stor nog för att ha fler prylbutiker än vad någon rimligtvis kan behöva.

* Hur fullständigt slutkörd jag var när jag kom fram till Narita efter fjorton timmar på flyget och sedan var tvungen att stå i kö i typ en timme för att växla ut mitt JR Rail Pass. Men jag räddade mig med en flaska Pocari Sweat, som, faktiskt, fungerar perfekt i den situationen.

* Hur absolut vedervärdigt det måste vara att befinna sig i Japan just nu med en hyfsat sund virusskräck. Överallt dessa trånga passager med massor av folk, trånga hissar, lunchrestauranger där alla sitter runt kocken, knappar att trycka på överallt, kontanthantering. Allihop saker som jag längtar efter den dagen det blir hyfsat säkert igen, men nu får jag nästan ett nervöst sammanbrott när jag ser på gamla bilder.

* Och så återigen närbutikerna och deras sensationella utbud. Jag har äntligen fått tag på onigiri-formar och ska försöka göra mig några riktiga risbollar, men som med ramen är det största problemet att det är svårt att få tag i bra ingredienser i de små kvantiteterna som det handlar om. Att kunna kliva in på Lawson och köpa sig en onigiri med chilikrunch-fyllning, en bit friterad kyckling och en god flaska latte, det är en sanslös vardagslyx som ingen sorglig grillkorv i ett torrt french hot dog-bröd på närmaste Pressbyrån ens borde få nämnas i samma andetag som.