Jag testar Atari Lynx

Det tog bara tjugotre år men nu har jag fått känna lite på Atari Lynx, den andra stora bärbara spelkonsolen och den första med färgskärm. Som en direkt konkurrent till Gameboy var Lynx ungefär i samma position som PSP eller Playstation Vita, med den skillnaden att Atari aldrig hade särskilt bra stöd från utgivare. Det var mest de gamla vapendragarna Tengen och Epyx som klämde ut nerkonverteringar av Atari ST-spel och den hade väl inga direkta exklusiviteter att tala om, om nu inte Electrocop faktiskt var dubbelt så bra som alla recensioner tyder på. Därför blev den inte heller särskilt långvarig och redan 1991 när Sega släppte sin Game Gear (med tillhörande Master System-konverteringar och en del riktigt bra spel) var det inte mycket värt att äga en Lynx. Strax därefter satsade Atari på sin sista konsol Jaguar och sen vet vi ungefär hur det gick.

När man håller i den känns Lynx märklig på många sätt. Den hade den smarta funktionen att du kunde välta hela maskinen upp och ner och skifta knapparna så att även vänsterhänta kunde spela. Det var väl en fin tanke, men å andra sidan finns det ingen annan spelmaskin med den funktionen så vänsterhänta har nog gott fått lära sig att spela som vanligt vid det här laget. Det gör att det hela tiden finns två knappar som inte används, plus att den är översållad med knappar i mitten som dessutom har olika funktioner beroende på om man trycker på två samtidigt. Fast nog finns det utrymme, för Lynxen är stor som ett as. Och då var det ändå, upptäckte jag nu, den mindre nyutgåvan Lynx II jag faktiskt spelade. Originalet var ännu större. Jag tyckte väl att jag hade fått intrycket att Lynx var stor som en lunchbricka. På baksidan finns en smal lucka där man kan skjuta in kortliknande kassetter. De flesta jag testade hade en böj att dra ut kassetten i, men jag förstår inte varför samtliga spelen har sin artwork på sidan som är inåt mot maskinen…

Sex spel hann jag testa, och låt mig säga att jag var måttligt imponerad av hela utbudet. Ishido är ett förmodligen väldigt smart men fullständigt oöverskådligt pussel/brädspel där man ska lägga ut stenar enligt någon sorts regler. S.T.U.N. Runner är ett actionfyllt racingspel där man visserligen kan köra på väggarna i tunnlarna, men där spelet lider av den grusigt lågupplösta grafiken och att utvecklarna kände sig nödgade att klämma in åtta sifferangivelser längst ner i en font i fyra pixlar. Sen spelade jag också Blue Lightning, som är någon sorts Afterburner-klon utan större engagemang.

Gates of Zendocon var faktiskt helt okej som shoot’em up betraktat, det var bara väldigt händelsefattigt. Men med en fet laser och stora explosioner kan man hålla sig underhållen i flera minuter. Sen testade jag snabbt Crystal Mines II, en Boulderdash-variant där man kan skjuta och därmed slipper vara taktisk med stenblock. Och där utvecklarna tyckte att det var en bra idé att börja spelet med en fiende två centimeter bort från att ha ihjäl en. Hyfsad irritation innan jag fick koll på knapparna. Och slutligen testade jag The Viking Child, som är en ganska ren Wonderboy-klon med hoppfysiken från helvetet och ett sju millimeter långt svärd som man kan använda för att vifta ihjäl fiender som knappt syns på den suddiga, lågupplösta skärmen. Med usla sprites, hemska omgivningar och bedrövligt ljud är det här mycket nära det absolut sämsta spelet jag har spelat, vilket i och för sig är lite kul.

Tidiga LCD-skärmar var ett sorgligt kapitel i största allmänhet. Det var väl egentligen inte förrän Gameboy Light och Neo-Geo Pocket Color som det gick att se vad man faktiskt gjorde. Lynx lider av det här precis lika mycket som original-Gameboyen, den enda skillnaden är alltså att gröten är i färg. Men den tyngre prestandan, färgskärmen och bakbelysningen hade ett pris. Lynx slukade glatt sex batterier på cirka två timmar, rapade och ville ha mer. I en era då laddningsbara batterier inte var ett alternativ är det därför svårt att kalla den riktigt bärbar, och vad den kostade i drift vill jag inte föreställa mig.

Det är fascinerande att jämföra den med senare Nintendo-utmanare. Den hade ju onekligen liknande problem som Sonys maskiner, med dåligt anpassade konverteringar av stationära spel istället för att ha något optimerat för själva maskinen. Å andra sidan hade den sämre spel att konvertera till att börja med, och utvecklarna verkade allihop fast bestämda att klämma in varenda onödig siffra de kunde komma på, på den minimala upplösningen på 160×102 pixlar.

Kul fakta: ursprungligen skulle Lynx ha nätverksstöd via infraröda signaler, men det skalades ner och den slutgiltiga versionen använde en kabelanslutning för att spela mot andra Lynx. Ännu roligare: från början var det tänkt att spelen skulle ligga på kassettband…

Det här inlägget postades i Retro, Spel och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Ett svar till Jag testar Atari Lynx

  1. Erik Malm skriver:

    Jag testade original-Lynxen när den kom ut. Den var med sina 27 centimeter och 700 gram bokstavligen lika bärbar som en tegelsten.

    Jag spelade California Games och Rampage (som den Lynx-exklusiva? råttan Larry), men dessvärre aldrig Gauntlet: The Third Encounter (där trollkarlen och valkyrian fått sällskap av en samuraj, en pirat, en revolverman, en android, en ölburkskastande punkrockare samt en… nörd). ^_^

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.