Jag testar PC Engine Mini

PC Engine Mini släpptes i våras, men det var lite komplicerat att få tag på den då pandemin försenade den officiella releasen i väst. Det var väl i och för sig lämpligt, då den ursprungliga konsolen bara fick en halvhjärtad release i USA och aldrig släpptes officiellt i Europa. Trots det har Konami (som numera ju äger Hudson och NEC:s spelutbud) gjort varianter för varje region, där Europa fick en specialversion under namnet Core Grafx. Till slut importerade jag Core Grafx direkt från Japan, men det har tagit ett tag att testa alla spelen. Värt att nämna är att konsolen innehåller två separata spelsamlingar, en översatt för Turbo Grafx-16 (och Core Grafx), och en på japanska för PC Engine. Man skiftar enkelt fram och tillbaka mellan dem, men jag hade föredragit att ha alltihop i samma lista. I övrigt har dock konsolen ett väldigt charmigt interface där spelen bootas upp med olika animationer beroende på om de släpptes på Hucard (tunna kassetter) eller på CD-ROM.

PC Engine Mini har överlägset flest spel av minikonsolerna (om man inte räknar C64:an), men frågan är hur bra de håller idag. Jag har därför testat samtliga och bedömt utifrån hur kul de är med moderna mått, där 1 är ospelbart och 5 är en klassiker.

3/5Air Zonk
En märklig shoot’em up-spinoff på Bonk, konsolens mest framstående plattformsspel. Men faktum är att det är riktigt kvalitativt, och även om det har åldrats ordentligt så har det massvis med charm och märkliga alternativa former att förvandlas till, vilket gör spelet oförutsägbart och rätt kul. På den lättaste svårighetsgraden går det till och med att klara några banor, vilket koncept va?

2/5Aldynes
Ett ganska ösigt sidscrollande shoot’em up med klara drag av Gradius och UN Squadron, som utspelar sig i den mörka framtiden, år 2020 (så rätt de hade). Istället för Gradius uppgraderingssystem eller UN Squadrons butik har Aldynes istället både en linjär uppgradering av vapen och ett antal fristående vapenplattformar som går att dirigera i viss mån, lite som R-Type. Det är hyfsat polerat och kul, men lider av samma problem som de flesta av de här spelen: när du dör så börjar du om utan alla uppgraderingar och kan lika gärna lägga av på en gång, för det är hopplöst att komma ikapp.

2/5Alien Crush
Ett flipperspel från tiden innan Pinball Dreams, som har mer gemensamt med det klassiska Pinball till NES än någon riktig flippermaskin. Spelbanan är indelad i två skärmar och du hoppar ibland över till ett bonusspelläge där du ska, ej oväntat, krossa utomjordingar. Bollfysiken är rätt märklig och banan, med dess Giger-kopior till monster, är mest trist.

2/5Appare! Gateball
Vad sägs om en tv-spelsvariant av krocket? Ja, sätt ihop ett lag av tanter och småpojkar, och knocka sedan klot genom grindar i ett rafflande strategiskt spel. Det är visserligen på japanska så det krävs lite pyssel för att ställa in allt inför en match, men annars ganska spelbart. I längden är det dock ohyggligt småputtrigt. Men vadå, hur ofta har du sett krocket som tv-spel?

1/5Blazing Lazers
Ett i raden av vertikalscrollande shoot’em up som helt saknar personlighet. Det är menlösa rymdbakgrunder, menlösa rymdfiender och ett uppgraderingssystem där det kryllar av powerups som helt byter ut din arsenal, så att vissa av vapnen helt enkelt är en försämring. Vapen nummer två flimrar också något överjävulskt vilket snabbt gör det här spelet rätt irriterande.

3/5Bomberman ’93
Det finns många bra varianter av Bomberman, men det här är en av de bättre. I huvudsak handlar det om två spellägen, ett där man bombar sig fram genom olika banor och besegrar monster på vägen, och Battle Mode där man kan tävla mot fyra andra spelare inklusive, om man råkar ha investerat i en multitap och fyra extrakontroller, fyra mänskliga sådana. Här är Bomberman alltid hysteriskt kul, men den stora bristen med Bomberman ’93 är att ’94 existerar, och därför har det egentligen inte särskilt mycket existensberättigande.

5/5Bomberman ’94
För 1994 års tappning är fenomenal, och ett av de bästa spelen i serien. Storyläget är ännu mer polerat och mer varierat, med större banor och fler unika situationer, mer fiender och mer bossar. En nyhet är att man kan rida på små gulliga djur som ger en extrachans om man skulle råka spränga sig själv, och som även kan knuffa runt block. Det ggör att Battle Mode blir ännu roligare, och därmed ännu mer fenomenalt. Det här är en av konsolens verkliga odödliga klassiker, och Bomberman-upplägget blir ju inte sämre med tiden.
bomberman94

2/5Bomberman: Panic Bomber
Efter två regelrätta Bomberman-spel är det visserligen lite omväxling med ett pusselspel, men tyvärr inte ett särskilt engagerande sådant. Det är ett väldigt typiskt versus-pusselspel enligt traditionell typ, med Bomberman-huvuden i olika färger som ska staplas tre och tre snabbare än vad motståndaren gör samma sak. Det är också lite ogenomtänkt med block som inte syns allra längst upp, och inte originellt för fem öre.

3/5Bonk’s Adventure (PC Genjin)
Det första Bonk-spelet är ett riktigt trevligt plattformsspel som har klara 8-bitarsvibbar, på ett bra sätt. Bonk själv är väldigt uttrycksfull och bandesignen påminner om bättre NES-spel, även om det inte riktigt matchar Mario. Men jag har nog egentligen roligare med Bonk än med Sonic, och det är alltid något.
bonk

2/5Bonk’s Revenge
Tyvärr är det något med uppföljaren som jag inte uppskattar. Det känns som att banorna är byggda mer för hoppande, vilket tillsammans med Bonks rörelsemönster där han dykattackerar allt så fort man trycker på en knapp, gör att han känns rätt klumpig.

1/5Cadash
Ett sidscrollande plattformsrollspel i Zelda II-stuk med fyra valbara karaktärer och coop, utvecklat av Taito och översatt av Working Designs låter väl som en höjdare, en bortglömd klassiker? Inte när det har tidernas uslaste animation, vedervärdig musik och en fladdrig spelkontroll som gör det hela outhärdligt. Total besvikelse.

5/5Castlevania: Rondo of Blood
Här snackar vi däremot en sann klassiker, som har åldrats ytterligt väl. Det är fortfarande ohyggligt svårt tills man lyckas befria Maria (och därmed öppnat spelets Easy Mode), men Rondo of Blood är ändå relativt rättvist, och framför allt har det ett av tidernas bästa spelsoundtrack. Det är inte lika exklusivt längre, och vill du ha tag på den här höjdaren finns det andra alternativ, men det är helt klart en av höjdpunkterna i den här samlingen.
rondoofblood

3/5Chew Man Fu
Bakom det horribla namnet döljer sig oväntat nog ett ganska trevligt pusselspel med stora, mysiga sprites och charmig musik. Det går ut på att flytta runt bollar till rätt plats, samtidigt som man använder dem för att rulla över fienderna som står i din väg. Det påminner lite om Bomberman, men har en helt egen mekanik. Om du fastnar för det här har du det du gör ett bra tag.

1/5China Warrior/The Kung Fu
Oh. My. God. Detta är patetiskt. Det påminner om Irems klassiska Kung Fu Master, fast med en överdimensionerad karaktär som automatiskt promenerar framåt, medan flygande småfiender och gråklädda munkar attackerar honom. Det här är själva definitionen av grafik framför gameplay, och ändå är det ohyggligt fult. Spela en gång, skratta rått, och rör det aldrig igen.

3/5Cho Aniki
Serien som sedermera har blivit mest känd för inoljade kroppsbyggare är i sin första version inte fullt så utstuderat utan mest ett väldigt märkligt sidscrollande shoot’em up, där man skjuter på alla möjliga märkliga varelser till ett minst lika märkligt soundtrack. Som en CD-titel har spelet gott om plats för komplexa animationer, och det känns som ett lite mer modernt spel än många andra på formatet. Det är sanslöst svårt, men samtidigt fyllt med så mycket personlighet att det är väl värt att försöka i alla fall.

2/5Dragon Spirit
Det här är en konvertering av ett gammalt arkadspel, och för ovanlighetens skull får vi flyga en drake och panga ner andra drakar och fantasy-tematiskt otyg. Det har samma grundläggande upplägg som Xevious, där man behöver använda bomber mot markmål, och det är tekniskt välgjort även om det inte är särskilt komplext. Det är dock ohyggligt svårt och saknar continues, så det är något enbart för puristerna.

1/5Dungeon Explorer
Gauntlet, men ospelbart svårt och antikul.

2/5Fantasy Zone
Det är ju lite udda att se ett av Segas spel på den här konsolen, men jag har aldrig varit särskilt förtjust i Fantasy Zone så det gör varken till eller från.

2/5Force Gear
Ett ganska sent horisontellt shoot’em up där man flyger en mech, men spelet har tydliga referenser till Gradius inklusive en del fiender och vapen. Med en energimätare är det lite mer förlåtande än originalet, men låt dig inte luras – förlorar du all energi är det obönhörligen Game Over.

2/5Galaga ’88
Det här är också ett märkligt val. Galaga var ju retro redan när det begav sig för den här konsolen, och ’88 innebär bara måttligt snyggare sprites. Det har fortfarande samma enkla Space Invaders-liknande spelkänsla, och saknar musik under själva spelet. Vill du spela Galaga i någon minut så fungerar det, men längre än så håller det inte mitt intresse uppe.

1/5The Genji and Heike Clans
Bakom den här klumpiga titeln gömmer sig ett intensivt sidscrollande actionspel som är lite som Namcos motsvarighet till Ghosts’n Goblins. Det innebär också att det är överjävulskt svårt. Jag känner igen den läskiga tanten i introt från Hi Score Girl, där hon poppade upp rätt ofta då det här var ett av huvudpersonens favoritspel. Men för mig är det tyvärr rätt ospelbart.

2/5Ghouls’n Ghosts
Det är kanske ett märkligt sammanträffande, men den här serien är den enda som finns med på Mini-versionerna av både NES, SNES, Mega Drive och den här, kanske eftersom Capcom är kompis med alla. Det här är en ganska välgjord konvertering som har bra spelkänsla trots en aningen simplare grafik, och det fångar samma klassiskt brutala, människohatande svårighetsgrad som originalet. Bra?

4/5Ginga Fukei Densetsu Sapphire
Det är väldigt sannolikt att du aldrig har hört talas om det här spelet, som släpptes väldigt sent i konsolens livstid och dessutom krävde både expansionen Arcade Card och CD-läsaren. Men i gengäld är det ett fenomenalt spel som snarare känns som ett tidigt Saturn-spel än ett genomsnittligt PC Engine-spel. Det är en vertikal shooter och såna finns det många av på den här samlingen, men inget kommer i närheten av den här kvalitén. Det har samma känsla som ett Treasure-spel, med bossar som avlöser varandra nästan oavbrutet, och fantasifulla sekvenser hela tiden. Spelmässigt har det inte samma djup som Radiant Silvergun, men det känns ändå roligt och trots att det är väldigt svårt är det också ganska generöst med continues. Tekniskt sett är det också strålande, med extremt animerade sprites som ser ut som 3D-objekt, och ett metal-soundtrack som utklassar det mesta på konsolen. Är du överhuvudtaget intresserad av vertikala shoot’em up är det här en klassiker som nästan, men inte riktigt, når upp i samma liga som redan nämnda Radiant Silvergun och spel som Dodonpachi Daioujou.
sapphire

2/5Gradius
Det här är en klassiker som också råkar finnas även på NES-samlingen, men tyvärr är det inte heller kul längre trots den betydligt bättre arkadkonverteringen här. Att förlora alla powerups när man dör gör att spelet bara kan avnjutas med konstant fuskande eller för den som aldrig blir träffad.

3/5Gradius II: Gofer no Yabou
Det här spelet är bättre än ettan på de flesta sätten. Större, mer komplexa banor och olika uppgraderingsval för vapnen gör det betydligt mer strategiskt. Med samplat tal och snyggare grafik känns det också väldigt mycket mer modernt. Men det har fortfarande samma grundläggande spelmekaniska problem som gör det tämligen frustrerande väldigt snabbt.

1/5JJ & Jeff
Fullständigt uselt plattformsspel som var en lokalisering av ett par japanska talkshow-värdar. Det enda nöjet man kan få ut av den här dyngan är att arga Youtube-personligheter skriker om hur dåligt det är.

1/5Jaseiken Necromancer
Japanskt rollspel, till synes helt enligt standardmallarna, enbart på japanska. Nej, tack, nästa.

3/5Lords of Thunder
Speltiteln för tankarna till klassisk 80-talsmetal och därför är det ingen större överraskning när soundtracket, inklämt på en CD-ROM, erbjuder precis det. Lords of Thunder, utvecklat av samma team som Sapphire, är ett sidscrollande shoot’em up med fantasytema, som har valt ett UN Squadron-liknande upplägg där man får köpa på sig nya vapen mellan banorna. Lyckligtvis får man välja vilken bana man ska ge sig på, för annars lär du knappast få se alla. Lords of Thunder är också, tyvärr, svinsvårt. Men det är åtminstone en maffig upplevelse den korta stunden man hinner uppleva.
lordsofthunder

3/5Military Madness
Det här är ett dragbaserat strategispel som påminner väldigt mycket om Advance Wars. Det saknar dock charmen och designen, men strategiskt sett är det fullt okej och kan säkert erbjuda en hel del speltid.

1/5Moto Roader
Ett bilspel i fågelperspektiv, som gamla Super Cars eller Micro Machines, men helt utan spelkänsla. Bilarna puttrar runt på banan i långsamt tempo, praktiskt taget utan egentlig kollisionshantering, och spelkontrollen är extremt märklig. I princip alla såna här spel har ju relativ kontroll där du svänger vänster och höger utifrån hur bilen är vänd, men i Moto Roader åker bilen åt det hållet du pekar med styrkrysset.

2/5Neutopia
En nästan skamlös Zelda-ripoff, med aningen snyggare grafik rent tekniskt, men mycket sämre design. Kanske värt att lägga lite tid på om du vill ha något i den stilen, men då är tvåan förmodligen det bättre valet.

2/5Neutopia II
Den aningen förbättrade uppföljaren, med lite bättre spelkontroll men i princip samma Zelda-klonade upplägg.
neutopia2

1/5New Adventure Island
De här turerna kring Wonder Boy och Adventure Island blir jag aldrig klok på. Det man kan säga om Wonder Boy är i alla fall att det utvecklades och blev några utmärkta actionäventyr, medan Adventure Island-spelen i princip alltid var lika simpla spel med dålig kontroll. Det är inte riktigt uselt, men inte heller värt att lägga någon tid på.

1/5Ninja Gaiden (Ninja Ryukenden)
Det nya namnet till trots är det här en lite märklig uppkonvertering av NES-spelet, som knappast drar fördel av konsolens kapacitet. Det känns därför väldigt 8-bitars, och är ganska precis lika grissvårt som originalet. Knappast värt att lägga någon tid på.

2/5Ninja Spirit
Ett sidscrollande ninjaactionspel i samma stil som Shinobi, och även om det är helgerån så har jag nog roligare med det här än med Segas gamla spel. Det är ganska simpelt men lite kul i sin enkelhet. Värt en titt i alla fall.

4/5Parasol Stars
Djungeln av märkliga uppföljare i Bubble Bobble-serien går nog aldrig att reda ut och det finns minst tre spel som kallar sig Bubble Bobble II, men efter Bubble Bobble och Rainbow Islands tog Taito konceptet vidare med Parasol Stars som gjorde anspråk på undertiteln The Story of Bubble Bobble III. Åtminstone tills Bubble Memories lade sig i leken. Det märkliga är att spelet aldrig släpptes till arkad, utan bara till PC Engine och Amiga, av alla tänkbara format, med sämre nerkonverteringar till NES, Game Boy och Atari. Det har samma grundläggande upplägg som Bubble Bobble i det att man rensar skärm efter skärm från fiender, men här har Bubby och Bobby små parasoller som går att använda på olika sätt. Simplast är att bara fånga upp fienderna direkt på parasollen och sedan kasta dem i väggen, men man kan också samla ihop vattendroppar och attackera med, eller använda andra vapen. Det är inte riktigt lika omedelbart underhållande som Bubble Bobble, men det är fortfarande väldigt kul, och efter Bomberman och Sapphire förmodligen det främsta argumentet för att skaffa fler handkontroller till den här konsolen.
parasolstars

3/5Power Golf
Ett fullt funktionellt traditionellt golfspel. Välj klubba, och slå iväg med det klassiska trepunktssystemet som i 90% av alla andra golfspel. Inte särskilt unikt men helt okej.

1/5Psychosis
En ganska uppenbar klon av R-Type med ett psykedeliskt tema, där allt börjar i pastellfärger och troligen blir mer bisarrt allt eftersom. Som om jag skulle komma så långt. Tre liv och tre continues räcker inte långt.

2/5R-Type
Och direkt efteråt så kommer originalet. Det här är en riktigt bra version av det klassiska arkadspelet, och känns polerat med tjusiga animationer. Tyvärr är det också i princip ospelbart svårt. Har du inte testat R-Type så är det ett bra tillfälle att bocka av det från spelhistorien, men det är också där det hör hemma.

2/5Salamander
Ännu ett klassiskt shoot’em up, som vi fick som Life Force på NES. Det är mer strömlinjeformat än Gradius och har de vertikala banorna som omväxling, men det är ganska precis lika toksvårt och frustrerande. Det är också exklusivt till de västerländska versionerna av konsolen, istället för rollspelet Tengai Makyo Manjimaru och datingsimulatorn Tokimeki Memorial. Salamander är också ingången till Force Gear och Twinbee, de två hemliga spelen, som man kommer åt genom att trycka på Select två respektive tre gånger innan man väljer det.

3/5Seirei Senshi Spriggan
Ännu ett CD-ROM-shoot’em up, och det är förstås kryddat med mellansekvenser och en del samplat tal, och känns på det stora hela som ett mer modernt spel än många andra. Spriggan är vertikalscrollande och har ett intressant vapensystem där vapnen beror på vilken kombination av uppgraderingsgrejer du samlar på dig. Till viss del är det förstås en smaksak, men vissa kombinationer känns betydligt mer användbara. Jag uppskattar också generellt att vertikala shoot’em ups tenderar att ge dig åtminstone en sportslig chans. Men vi pratar ändå om ett spel där svårighetsgraderna heter Normal, Hard, Super Hard och Unbelievable, så …

2/5Spriggan Mark 2
Uppföljaren till Seirei Senshi Spriggan är, lite oväntat, ett sidscrollande shoot’em up, fortfarande med mechtema. Det är dock ännu mer proppfyllt med tecknade sekvenser och dialog, så till den milda grad att man avbryts mitt i skjutandet för att piloterna ska ta sig ett snack. Det är inte värt besväret.

1/5Snatcher
Ack, vad som kunde ha varit. Hideo Kojimas klassiska, och brutala, äventyrsspel med cyberpunktema finns med på den här samlingen (trots att Konami inte direkt är förtjusta i Kojima numera), och vad jag kan se är det ett tämligen komplext äventyr fullproppat med dialog och cool pixeldesign. Men det är också enbart den japanska versionen, då PC Engine aldrig fick en översatt version (som däremot kom till Sega CD). Här hade Konami kunnat göra en insats och konvertera den översatta versionen, och på så sätt skapa en unik bonus för den här samlingen, på samma sätt som Nintendo gjorde med Star Fox 2. Men så långt sträckte sig inte ambitionen, och om du inte behärskar någorlunda flytande japanska är Snatcher tyvärr nästan ospelbart.
pcengine_snatcher

3/5Soldier Blade
Det här har väldigt lite med soldater och svärd att göra, utan bakom titeln gömmer sig ännu ett vertikalt shoot’em up. Till skillnad från exempelvis Spriggan är det ett Hucard-spel och saknar därför animerade sekvenser och samplad musik, men i gengäld är det ett allmänt polerat, välgjort shoot’em up med bra tempo och coola bossar. Kanske inte en tidlös klassiker, med ett stabilt, bra shoot’em up.

2/5Space Harrier
Vi passar på med ännu ett klassiskt shoot’em up, den här gången ytterligare ett Sega-spel. Space Harrier har konverterats till typ alla format i världen, och det här är en okej men inte spektakulär version, med aningen ryckig framerate men i alla fall en stabil spelkontroll.

2/5Splatterhouse
Namcos makabra beat’em up dyker också upp på konsolen och är väl tillsammans med Snatcher spel som inte riktigt passar in på konsolens 12-årsgräns. Det flyter på hyfsat, men det här är ett spel som även när det begav sig byggde nästan helt och hållet på chockvärdet, så spelbarheten är väldigt begränsad. Testa det för att bocka av från listan.

3/5Star Parodier
Ett vertikalt cute’em up i den stil som var populärt ett tag i början av nittiotalet (med Konamis titlar Twinbee och Parodius som främsta exempel), där Hudson samlade Bomberman, Star Soldier och sin konsolmaskot för att flyga och skjuta på gulliga fiender som oftast bara viftar vit flagg istället för att, typ, dö. Med CD-musik och tjusig pixelgrafik känns det fullt spelbart än idag.

2/5Super Darius
Alltså, det börjar bli lite tjatigt vid det här laget, men det här är ännu ett sidscrollande, sjukt svårt shoot’em up. Darius är en klassisk serie och redan här finns uppgraderingssystemen och de förgrenande banorna som allihop leder till någon sorts fiskbaserade bossar, men jag inser att horisontella shoot’em up inte är något för mig. Trots CD-formatet har det också jobbig, plinkig musik.

1/5Super Momotarou Dentetsu II
Detta är någon sorts gulligt brädspel med tågtema, baserat på folksagohjälten Momotarou. Hudson drev två parallella serier, rollspelen Momotarou Densetsu och alltså tågspelen Momotarou Dentetsu. Förvirringen är total, och om du inte behärskar japanska gäller det även det här spelet.

2/5Super Star Soldier
Vi börjar närma oss slutet på samlingen och vi hinner väl med ännu ett vertikalt shoot’em up. Det här är väl fullt fungerande men saknar riktig finess och engagemang (eller också är det för att jag har spelat så många bättre varianter på den här samlingen redan).

3/5The Legend of Valkyrie (Valkyrie no Densetsu)
En av Namcos tidiga klassiker, som är ett shoot’em up förklätt till Zelda-klon. Valkyrie springer runt i färgglada omgivningar och spöar monster på löpande band, men kan också köpa uppgraderingar längs vägen. Det hela påminner lite om Pocky & Rocky, och har sanslöst bra animation, särskilt för Valkyrie själv. Hon har sedermera dykt upp ibland, bland annat i Namco x Capcom och hennes vapen och utrustning har dykt upp i många av Soul Calibur-spelen åt Sophitia eller Cassandra.
valkyrie

1/5Twinbee
Det är möjligen historiskt relevant som ett extremt tidigt vertikalt cute’em up, med spelmekanik som påminner om Xevious och ovan nämnda Dragon Spirit där man även behöver bomba markmål. Men det är också extremt simpelt och ohyggligt långsamt.

2/5Victory Run
Ett oväntat bilspel bland alla dessa shoot’em ups. Det är ett tämligen traditionellt racingspel med skalad 3D-grafik typ Outrun eller Lotus Turbo, och det är också betydligt sämre än de spelen.

3/5Ys Book I & II
Den här klassiska rollspelsserien lever och har hälsan än idag, och den här CD-samlingen satte ihop de två första spelen till ett. Det märkliga stridssystemet där Adol helt enkelt springer genom fienderna gör att det känns väldigt annorlunda än typ Zelda, men det är ett ambitiöst och charmigt spel. Y’s har också ett sanslöst bra soundtrack som fick glänsa lite extra här. Det är primitivt idag, men väl värt att testa.
ys

Ja, det går inte att komma ifrån att den här konsolen visserligen har fler spel än konkurrenterna, men också ett väldigt enahanda spelutbud. Gillar du supersvåra shoot’em up behöver du typ aldrig köpa något annat, men andra genrer är det sämre med. Av de 54 unika spelen är 9 vertikala shoot’em up och 14 horisontella. Visserligen finns en rad klassiker representerade här, men jag inser också att klassikerna knappt är spelbara idag om man inte har nerver av titan och en ängels tålamod.

Det absoluta toppskiktet är dock väldigt litet. Castlevania: Rondo of Blood och Bomberman ’94 är två ärkeklassiker och fortfarande fenomenala. Parasol Stars är också väldigt bra, och bland alla shoot’em up står Ginga Fukei Densetsu Sapphire i särklass. Ur ett rent spelhistoriskt perspektiv skulle jag också rekommendera att man testar Cho Aniki, Bonk’s Adventure, Lords of Thunder, The Legend of Valkyrie och Ys. Fyra toppspel och några intressanta är dock inte tillräckligt för att mäta sig med de andra minikonsolerna, som är fyllda med superklassiker.

Det här inlägget postades i Rekommenderat, Retro, Spel och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 svar till Jag testar PC Engine Mini

  1. Tim skriver:

    Du kan nog anses ha en ängels tålamod som orkade peta ner alla dessa sammanställningar…

  2. Erik Malm skriver:

    LOL, China Warrior/The Kung Fu. När du skrev ”gråklädda munkar” antog jag för övrigt att det rörde sig om Shaolin-munkar, inte typ gråbröder (Franciskanermunkar).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.