Jag har haft den i flera år vid det här laget, men det blev aldrig av att faktiskt testa alla spelen. Den här minikonsolen har fördelen, och nackdelen, att så många av spelen är odödliga klassiker som jag faktiskt vill spela igenom hela vägen. Det gör att spelen som jag inte hade riktigt lika mycket nostalgi för har fått vänta. Men nu ville jag passa på att jämföra den med Mega Drive Mini och PC Engine Mini, så låt oss se vad som väntar i det här utbudet. Det är det överlägset minsta, med hälften så många spel som Segas konsol (troligen helt och hållet ett sammanträffande), men troligtvis också det överlägset bästa.
Contra III: The Alien Wars
Det börjar kanske vara ett mönster med de här retrosamlingarna, men om jag spelar ett spel och förlorar alla liv den första minuten så har jag numera väldigt svårt att engagera mig nog för att komma vidare. Contra III, eller Super Probotector som det hette, är aningen snällare än Contra: Hard Corps på Mega Drive, och därför mycket roligare. Här får man i alla fall en liten tripp innan liven tar slut.
Donkey Kong Country
Jag tror att jag aldrig kom överens med det här spelet på grund av den grundläggande lögnen som det bygger på. Den förrenderade grafiken var visserligen snyggt animerad men faktiskt mindre imponerande än välgjord pixelanimerad grafik. Det var också ofta sladdrigt i kontrollen och allmänt mörkt och grötigt. Men visst, det har också många kvaliteter och håller hyfsat än idag vilket alltid är något.
Earthbound
Earthbound är ett märkligt spel. Det känns som en indietitel, vilket kanske beror på att indierollspel som Undertale ofta hämtar mycket inspiration från det. Det har många roliga idéer och har ohyggligt mycket personlighet, men det är också ett ganska gammaldags rollspel med en del knepigheter som jag inte riktigt uppskattar. Det blir en hel del springande fram och tillbaka i onödan, vilket gör att jag tappar sugen trots all charm.
F-Zero
Det var till stor del ett grafikdemo, men som en av 3-4 titlar (det var väl Super Mario World, Pilotwings, Sim City och det här?) till premiären hade F-Zero en tung last att bära. Och det var verkligen imponerande då, på barndomshemmets 14-tums-Philips (lögn, jag spelade det aldrig på den), men uppskalat på en 47-tummare är det bara extremt flimrigt och ger mig omedelbar huvudvärk.
Final Fantasy VI
Men här snackar vi odödlig klassiker. Ett av Squares mäktigaste rollspel någonsin med ett fenomenalt soundtrack och en spelbarhet som var så fullproppad med udda detaljer att jag fortfarande inte har sett allt. Jag tror jag är inne på min femte eller sjätte ofullständiga genomspelning i den här utgåvan, men att jag fortsätter att börja om säger väl en del om hur strålande det här är.
Kirby Super Star
En samling minispel, som om man hade försökt göra ett spel av sidoaktiviteterna i Smash Bros utan att faktiskt ha med själva fajtandet. Det känns väldigt billigt, och efter de fenomenala NES- och Game Boy-spelen begriper jag inte varför de krånglade till det så här.
Kirby’s Dream Course
Kirby, fast i minigolf-format. Jag förstår inte varför det här spelet existerar.
The Legend of Zelda: A Link to the Past
Och så ännu en megaklassiker som inte har åldrats en dag. Trots, eller kanske tack vare, en ganska återhållsam grafisk stil är det fortfarande extremt stilrent och detaljerat än idag, och spelbarheten och designen är fullfjädrade. Jag gillade aldrig Ocarina of Time, och håller fortfarande det här som det bästa i serien och ett av världens bästa spel någonsin.
Mega Man X
Det är inte riktigt lika bra som Mega Man 2, men Mega Man X är fortfarande ett av de bästa i serien. Jag köpte det faktiskt till PC och spelade allra mest där, och det moderniserade upplägget kändes väldigt fräscht då, när serien i praktiken bara var fem år gammal i Sverige. Grym musik, grym spelkänsla och extremt stilig grafik.
Secret of Mana
Här är jag lite mer delad. Det här spelet har en hel del charm, men jag faller inte riktigt för designen som känns mer gräll än i uppföljaren. Fortfarande ett solitt spel med ett bra soundtrack, men det tillhör inte toppskiktet på konsolen.
Star Fox
Det heter faktiskt Starwing. Faktiskt. Men bortsett från det är det här fortfarande ett överraskande spelbart actionspel, trots 14 bildrutor i sekunden och skepp som består av tio polygoner. Det här är också ett spel som verkligen dominerade min tillvaro, trots att jag inte ägde det själv förrän långt senare. Förutom enstaka hackiga och ännu fulare 3D-spel på Amiga var det mitt första spel som verkligen visade vart framtiden var på väg.
Star Fox 2
Det var visserligen en glad överraskning att det här spelet äntligen fick släppas officiellt. Men jag har väldigt svårt att gilla det. Jag gillar inte att upplägget är mer komplicerat. Istället för rättframma actionbanor har det öppna omgivningar, och Super FX2-chipet är absolut inte i närheten av att kunna göra konceptet rättvisa. Jag gillar inte heller hela tower defense-grejen. En intressant kuriositet men inte mer.
Street Fighter II Turbo: Hyper Fighting
Ah, den gamla goda tiden när ”fler stjärnor” betydde ”mer fart” (på något konstigt sätt) vilket sedan också betydde ”bättre”. Jag minns att jag hade svårt att motivera att bränna över tusen kronor på att importera det här spelet, vilket också var ett klokt val när jag bara något år senare kunde köpa en nästan arkadperfekt version av Super Turbo.
Super Castlevania IV
Ännu en fantastisk klassiker. I efterhand betraktas det som en nerdummad version av Castlevania, men jag vill påpeka att de tidigare spelen var knappt spelbara. Det här spelet var åtminstone överkomligt, och de gångerna jag hade tillgång till en SNES brukade jag springa och hyra Super Castlevania IV och sakta traggla mig igenom det. Musiken är oförglömlig, och som en tidig SNES-titel gjorde spelet det väldigt svårt att bara vara en Amiga-ägare.
Super Ghouls’n Ghosts
Efter att ha spelat fyra varianter av Capcoms två människofientliga titlar på de här fyra minikonsolerna finns det inte så mycket mer att säga. Jag kan klara Dark Souls både framlänges och baklänges men Ghosts’n Goblins och Ghouls’n Ghosts får mig att gråta.
Super Mario Kart
Tvåspelarläget tillför en hel del, men annars är det tyvärr samma sak här som med F-Zero. Mode 7-skalad grafik i 256 gånger 224 pixlar uppskalat på 1920 gånger 1080 pixlar orsakad omedelbar ögonblödning.
Super Mario RPG
Det var det sista stora samarbetet mellan Square och Nintendo innan de gick skilda vägar, och ett Mario-spel dessutom. Inte konstigt att det hyllas. Men sisådär tjugofem år senare känns det inte alls lika storslaget. Som i Donkey Kong Country känns den lågupplösta förrenderade grafiken mest grötig, och det är ett ganska regelrätt rollspel trots en del finurliga idéer.
Super Mario World
En del av mig ville inte riktigt acceptera hur magnifikt det här spelet var, delvis för att jag inte hade en SNES. Visserligen så var ju Super Mario Bros 3 ett mästerverk som NES:en överhuvudtaget inte borde ha pallat med, så steget kändes inte så gigantiskt. Men efter att ha väntat i tre långa år på trean och sedan få det här året därpå kunde hypen aldrig komma i närheten. Det är dock ett mästerligt designat spel som i princip saknar svagheter.
Super Metroid
Ett av världens i särklass bästa spel, och precis lika bra 2020 som 1994. Mer behöver inte sägas.
Super Punch-Out!!
Det här är en egentligen en mer arkadtrogen konvertering av det ursprungliga spelet än en ren uppföljare, men utan någon större nostalgi för det har jag svårt att se charmen. De gigantiska tecknade karaktärerna känns dåligt animerade – som vanligt leder större detaljrikedom också till högre krav på animation. Med fler tekniker blir det också inte lika tydligt som originalet, men det kan i och för sig bero på att jag har spelat det otroligt mycket mindre.
Yoshi’s Island
När det här släpptes var det fortfarande legitimt att experimentera med uppföljare, och som uppföljare till Super Mario World är Yoshi’s Island mer experimentellt än de flesta. Fast jag är inte helt övertygad. Jag har spelat Yoshi betydligt mer i Smash Bros än här, men samma grundläggande spelkänsla leder till att han känns fladdrigare än Mario, och det där med att kasta ägg känns lite omständligt. Dock fortfarande ett extremt fantasifullt och kreativt spel med en helt egen design.
Ja, det var kanske uppenbart. Men det är inte en slump att SNES:en har flera av spelen som regelbundet utses till tidernas bästa. Trots att konsolen i praktiken, i Sverige, hade en kommersiell livstid mellan cirka 1992 och 1996, hann den få ohyggligt många klassiker (även om, om vi ska vara ärliga, många av de här spelen aldrig kom hit). Jag menar, Super Metroid, Super Mario World, Super Castlevania, A Link to the Past och Final Fantasy VI, och så Star Fox, Mega Man X och Yoshi’s Island som en liten extra bonus.
Visst saknas ett gäng klassiker, som jag pratat om tidigare. Men SNES Classic Mini är ändå i särklass bland de här retrokonsolerna. Att så många av spelen håller lika bra efter tjugofem år är ett tydligt bevis på dess kvalitet.
Jag vill börja med ett ”smaken är som baken” samtidigt som jag nog vill antyda att din hyllning av Starwing mest troligt är relaterad till ett (orimligt) högt affektionsvärde. Ett spel med så mycket effekter (inspirerat av LSD?), som dessutom knackar på i (som bäst) 15 bildrutor i sekunden är inte hållbart. Ännu mindre spelbart. Hur kan ett sådant spel få full pott?
Samma sak med Super Castlevania IV. Stabilt flyt var här också någonting som var sällsynt, även om det inträffade något oftare än i Starwing…
Mestadels (som Erik tidigare nämnde) så är bruna miljöer vad som finns i mitt minne av det spelet.
Och hur Yoshi’s Island samtidigt inte får mer än 4/5 pga att du inte ägnat tillräckligt många utav din ungdoms dagar åt att kasta ägg? Skandal! Musiken, miljöerna och den roliga bandesignen gör att spelet förtjänar minst 6/5. Jag har varvat spelet mången gång och Yoshi är en fröjd att styra. Och så var det med det.
Har spelat de flesta titlarna i den här samlingen, och de enda jag verkligen imponerades av ens då var Mega Man X, Zelda, Metroid, Yoshi’s Island och Final Fantasy VI. (Samt UN Squadron och Chrono Trigger, vilka som sagt utelämnats.) Spelen hade inte utvecklats i samma takt eller riktning som jag själv, så perioden 1993-1997 blev det mest arkad.
Super Mario World? För ”öppet” för min smak, och chanslöst mot trean. En vän och jag refererade till det som att ”fördriva tiden”, medan vi väntade på mer spännande releaser.
Super Castlevania IV? Murrig grafik (allt är rödbrunt!), trist bandesign och IMO lättglömd musik. Pluspoäng för det dansande paret och Slogra.
Super Ghouls ’n’ Ghosts? Marginellt snyggare och mer komplext än MegaDrive-versionen, fast två år senare. (Och hur jag lyckades springa igenom båda på varsin dygnsuthyrning vet jag inte, men det gjorde jag.)
Super Punch-Out!!? Fler tekniker och några charmiga motståndare som knappt kan kallas boxare (Masked Muscle, Dragon Chan, Heike Kagero, Hoy Quarlow), men konceptet är så begränsat att åtminstone jag tröttnar efter ett par timmar. Ett enspelar-fightingspel med en enda spelbar karaktär och en handfull rörelser, liksom. Tidigt ’95, asså.
Turtles in Time? Ett ”upphottat” (nittiotalsjargong här!) TMNT: The Arcade Game, precis efter att Street Fighter 2 sänkt hela genren.