Japan 2019: Kobe

Den första helt nya bekantskapen på den här resan var Kobe. Delvis för att det låg i närheten och delvis för att, förstås, prova på äkta Kobe-biff. Men det skulle visa sig att det bestående minnet blev något annat.

Vi anlände tidigt på förmiddagen på Shin-Kobe-stationen i norra delen av stan, där Shinkansen susar in med några minuters mellanrum. Från stationen kunde vi se ner över centrum, men vi hade lite andra planer först. Efter att ha stuvat bagaget i en förvaringsbox gick vi ut och runt stationen till höger. Efter en passage genom ett litet köpcentrum kom vi till linbanan som leder upp till Nunobiki Herb Garden, som är en av Kobes större sevärdheter. Själva färden i sig var värd priset – jag har aldrig åkt linbana förut och utsikten över staden i strålande solsken var fantastisk. Det går att kliva av på en mellanstation om man bara vill gå igenom halva parken, men vi åkte hela vägen upp.

japan2019_kobe1

Den övre stationen var lite oväntat ett litet komplex med europeisk stil, inte minst då uteserveringen körde allt med Oktoberfest-tema. Vi shoppade lite i butiken och kollade på utsikten, men planen var aldrig att kolla in själva trädgårdarna, utan istället åkte vi ner till mellanstationen igen. Där kan man lämna parkområdet och gå in på smala, slingrande vägar mitt inne i skogen. Den här passagen leder ner till stadens vattenreservoar, och det visade sig vara en rätt lång väg att gå. På vägen började vi notera en hel del spindelnät med rätt rejäla innehavare. I efterhand läste jag på att de inte är särskilt farliga, men det visste vi inte då. Vi kände inte heller till fenomenet ”japanska jättebålgetingar”, vilket troligen hade fått mig att avbryta hela idén till att börja med. Lyckligtvis klarade vi oss.

japan2019_kobe2
japan2019_kobe3
japan2019_kobe4

Och det var värt mödan. Vattenreservoaren och dammen var magnifika, liksom både det ”gömda” vattenfallet och det mer kända Nunobiki-fallet. Det finns några rastplatser längs vägen och ibland tittar staden fram genom träden, men jag är glad att vi ändå gick nerför eftersom det var många långa trappor. Till slut nådde vi botten och passerade ett fåtal undangömda bostadshus i ett litet område bakom stationen innan vägen tog oss under den. Där passade vi på att köpa en lunchlåda med katsu sando, det vill säga smörgåsar med panerat kött, i det här fallet rostbiff.

Efter att ha promenerat hela vägen ner till centrum och hittat hotellet började vi göra oss redo för det huvudsakliga målet. Men den restaurangen jag hade sett ut var stängd, och vi var inte särskilt sugna på att leta runt särskilt länge. Så till slut tog vi första bästa. Tanken var alltså att prova äkta Kobe-biff, som lätt kan kosta 2000 kronor och uppåt. Vi blev rekommenderade en bit som visserligen ”bara” gick på 1200 kronor, men de gjorde en stor affär av att ta bilder för att föreviga hela grejen och det var visserligen trevligt men kändes lite gimmickartat. Köttet då? Ja, det var minst sagt det möraste och fetaste jag har provat, men … jag kan inte skaka av mig känslan av att det ändå inte var så spektakulärt inte bara mycket bra. Jag har en känsla av att andra restauranger hade kunnat erbjuda betydligt bättre kött och att det här var en turistfälla. Nåväl.

japan2019_kobe5

Aningen dämpade tog vi en kvällspromenad ner till hamnen. Kobe drabbades ju av en fruktansvärd jordbävning 1995 och mycket av staden förstördes, och man har bevarat ett stycke av hamnen som demolerades. Vid det laget hade vi promenerat hela dagen och det var dags att vända tillbaka till hotellet. Kobe lämnade blandade intryck men Nunoniki var verkligen en upplevelse. Har du vägarna förbi och vädret är bra kan jag varmt rekommendera det. Men vad gäller maten äter du precis lika gott till en tiondel av priset om du köper bra ramen.

japan2019_kobe6

Det här inlägget postades i Övrigt och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

2 svar till Japan 2019: Kobe

  1. Mikael skriver:

    Jag tror inte vi såg några sådana, men en del ganska stora bin flög förbi. Tillräckligt läskigt. Spindlar flyger åtminstone inte.

  2. Rob skriver:

    Ah, första mötet med Oo-Suzumebachi (ung. ”jättesparvbi”) är alltid en omskakande upplevelse. Man tror att det är en liten fågel sen inser man att nej fan…. Det är en geting. Och den kommer närmare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.