Japan 2019: Kyoto

Ursprungligen var inte planen att återvända till Kyoto, men med Shinkansen tar det mindre än en halvtimme att ta sig dit från Osaka. Så vi planerade in en dag och åkte upp till den gamla huvudstaden för att göra ett återbesök och ett nytt.

Från Kyoto Station promenerade vi österut, över Kamo-floden som var oväntat lugn med tanke på ovädren som hade passerat bara några dagar tidigare. Kyoto är en betydligt mindre kompakt stad än Osaka och så fort man lämnat det omedelbara centrumområdet blir det ganska avslappnat med tvåvåningshus som omger de trånga smågatorna. Snart kom vi upp till det första målet, Sanjuusangendou. Den här platsen grundades på 1100-talet och till skillnad från många andra tempel har det aldrig brunnit ner sedan 1266, så det mesta är hundratals år gammalt (om än restaurerat under tiden).

japan2019_kyoto1

Hit gick jag också 2001, och det var definitivt värt ett återbesök. Namnet Sanjuusangendou syftar på de trettiotre alkoverna inne i templet som var och en innehåller en detaljerad trästaty av en av buddhismens många smågudomligheter, delvis hämtade från den indiska mytologin. Men när man går in barfota i den extremt avlånga hallen är det lätt att missa dem i mängden, för Sanjuusangendou innehåller också 1000 statyer av Kannon, handskulpterade i trä. De står i långa rader som publiken i en arena, nästan identiska men alla med små egenheter. I mitten finns också en gigantisk Kannon. Det här är förstås en helig plats för många, så det blev en andaktsfull vandring längs galleriet innan vi kom ut. Man får inte ta bilder, så ni får hålla till godo med en inlånad.

japan2019_kyoto1b
(bild av Mark Cartwright)

Minst lika intressant är utsidan, och det går att vandra hela vägen runt. Själva byggnaden är förstås magnifik, och jag noterade att omgivningen är utformad så att det ofta går att få något i förgrunden. På östra sidan finns ett litet parkområde som jag minns från 2001, och mycket av stället är likadant även om man har anlagt lite fler stenvägar att gå på. För mig som historiskt intresserad är det också oerhört mäktigt att veta att den legendariske Musashi utkämpade en av sina klassiska strider precis här. När han fortfarande var ung och kaxig hade han utmanat hela Yoshioka-skolan, som på den tiden var Kyotos främsta, och efter att ha lemlästat deras ledare i en duell stämde de tid för att möta honom här. I berättelsen slog sig Musashi fram genom hela gruppen och dödade deras unge arvtagare, vilket han senare ångrade, men händelsen utplånade Yoshioka-skolan.

Efter att ha besökt Sanjuusangendou promenerade vi norrut längs smågatorna. Den här delen av Kyoto är oerhört pittoresk och husen är en blandning av gammalt och nytt, men alltid i en kompakt form. Till slut kom vi till Gion, det berömda området som sedan medeltiden varit ett nöjescentrum känt för tehus och geisha. Eftersom vi var på väg vidare stannade vi inte till mer än för att ta lite fika på det föga traditionsenliga Starbucks. Tyvärr missade jag det mer traditionellt inredda Starbucks som faktiskt finns där någonstans.

japan2019_kyoto2

Vi gick in i centrum via Shijo-avenyn, där jag också passerade många gånger 2001, och tog tunnelbanan från Karasuma upp till det kejserliga palatset. Det är idag en enorm park som omger det gamla palatset, och i en stad som ändå är relativt trång är det en oas för många. Inträdet är gratis och man kan sedan vandra hyfsat fritt längs en rutt som leder runt och genom de gamla byggnaderna. Till skillnad från många andra japanska slott var det kejserliga palatset inte en militär anläggning eftersom kejsaren traditionellt har ansetts helig och bara har avsatts politiskt under vissa perioder. Så det är generellt låga byggnader som innehåller bostäder och mottagningsrum för besökare. Här finns också förstås en vacker trädgård och många stora öppna ytor. Tyvärr var vissa delar stängda för renovering, men det var ändå mäktigt.

japan2019_kyoto3
japan2019_kyoto4
japan2019_kyoto5

Efter att ha promenerat runt hela dagen var vi rätt trötta, så vi åkte tillbaka till Osaka framåt eftermiddagen och åt middag där. Men även det här korta återbesöket till Kyoto förde med sig många gamla minnen.

En tanke kring ”Japan 2019: Kyoto

  1. Erik Malm

    Jag förmodar att ni inte besökte Kiyomizu-dera-templet den här gången heller?

    Apropå arkadspel drömde jag för någon månad sedan att jag spelade ett fightingspel på ett nöjescenter av något slag. När man utförde en Level 1-superattack stampade dinosaurieklor ned från taket cirka trettio centimeter framför kabinettet, vilket jag fann väl farligt.

    Alla karaktärer kunde också förvandla sig till djur (Bloody Roar, ungefär), och när de gjorde det föll ett vanligt, levande exemplar av samma djur ned på ”instrumentbrädan” och interagerade med en. Någon blev en caracal som var kelsjuk, nästa ett bältdjur som krafsade mig i håret. Jag frågade om någon kunde bli en capybara (mitt favoritdjur), men icke så.

Lämna ett svar