För ganska exakt fyrahundra år sedan möttes två män utanför det som idag är Tokyo. Den ene mannen var Miyamoto Musashi, en av de mest berömda samurajerna genom tiderna, praktiskt och bokstavligt talat arketypen för hela konceptet med vandrande krigare. Efter att ha deltagit i slutskedet av inbördeskriget på den förlorande sidan ägnade Musashi sitt liv åt svärdskonsten. Han hade besegrat en hel krigsskola i Kyoto i en av sina mest legendariska strider och var på väg österut när han mötte Muso Gonnosuke, en ditintills obesegrad samuraj från en anrik familj. Gonnosuke var en erkänd krigare som genomgick musha shugyo, en hård träning för att förkovra sig genom verkliga dueller. Självklart var dessa två män tvungna att mäta sin skicklighet.
Exakt hur det gick till är oklart, även om både Musashis och Gonnosukes biografier senare var överens om resultatet. En del menar att Gonnosuke redan då använde en stav, en del säger att han anföll med ett traditionellt svärd. Hur som helst mötte hann Musashis nyskapande tvåsvärdsteknik, det som senare skulle bli Niten Ichi-ryu kenjutsu, och blev besegrad. Legenden bakom Shinto Muso-ryu jojutsu, det som idag kallas jodo, säger att Gonnosuke begav sig till ett tempel för att meditera och träna. Där fick han en vision som inspirerade honom att skapa ett nytt vapen: jo. Baserat på hans gedigna kunskap om svärd, spjut, hillebard och långstav skapade han tekniker för en kortare stav, mer lätthanterlig än den etablerade bo-staven (128 cm istället för 180 cm) men samtidigt längre än vanliga svärd. Legenden säger vidare att han återvände för att besegra Musashis tvåsvärdsteknik, men efter fyrahundra år av partiska historiker på båda sidor kan ingen säga hur det verkligen slutade. Oavsett vilket vann Gonnosuke framgång med sina nya kampkonst och anställdes av en lord för att exklusivt lära ut hemligheten inom klanen.
För att göra en lång historia (bokstavligen) kort överlevde jodo genom århundradena och tränas idag i två former: den mer ursprungliga formen tillsammans med kompletterade konster som kenjutsu (svärdskonst) och tanjojutsu (kortstav), den så kallade Koryu (gamla skolan), och en modernare form anpassad för kendo-utövare, Seitei. Jag tränade Seitei jodo i Skellefteå under nästan fyra år, men eftersom stilen är relativt ovanlig i Sverige kunde jag inte fortsätta när jag flyttade söderut för att studera. Först 2008, då jag hade flyttat till Östersund, kunde jag börja om min träning, den här gången i Koryu-stilen.
Jodo består av en rad kata, formaliserade strider mellan en jo-användare och en svärdskämpe med det korta, det långa eller båda svärden. Genom att lära sig och förstå dessa strider lär man sig också andemeningen med jodo, men i modern tid har tolv grundtekniker valts ut för att representera viktiga, återkommande rörelser. Parallellt med de tolv teknikerna börjar man sedan lära sig de olika kata, en efter en.
Det som lockar mig med jodo är att det är helt och hållet en personlig disciplin. Det finns ingen som tvingar mig att gå i en viss takt utan det är bara att följa vägen så länge jag vill. Det är knappast fysisk träning i normal bemärkelse även om jag förmodligen skulle vara i riktigt uselt skick om jag inte höll på. Det enda som krävs är disciplinen att fortsätta, och den enda belöningen är att upptäcka vad som kommer härnäst. Det är så klart inte något för alla och de allra flesta slutar ganska snart, tyvärr. Men samtidigt ger det mig en extra motivation att fortsätta. Ren tjurighet, möjligen.
Det som också lockar är att vägen aldrig tar slut. Det finns alltid fler kata att lära sig, var och en med nya saker att upptäcka. Och teknikerna har alltid detaljer att förbättra genom tusentals upprepningar. Det händer att jag ibland får till en teknik så att det känns fullständigt naturligt. Då vill jag tro att jag har skymtat målet. Utmaningen ligger i att kunna upprepa det, varje gång.
Senare i sommar blir det Europa-läger som jag tyvärr måste hoppa över, däremot siktar jag på nästa år. Den här helgen var det två dagars jodoläger för vårt lilla gäng i Östersund, och det är fullt tillräckligt i en stekhet gymnastiksal. Under de tre åren sedan jag började om med jodo har jag kommit mig igenom de första tolv kata, Omote, och förra sommaren började jag med nästa nivå, Chudan. Efter de inledande tolv som är ganska regelrätta och tillrättalagda börjar Chudan ge en glimt av den verkliga jodo-tekniken och visa hur man med hjälp av den längre och mer flexibla staven faktiskt skulle kunna besegra ett svärd. Situationerna blir mer omväxlande och därmed också mer intressanta. Till exempel börjar två kata med att man attackeras bakifrån av en eskorterande svärdsman och snabbt måste vända läget.
Den sjunde kata, Kengome, fick jag börja kika på tidigare i vår och nu i helgen lärde jag mig hela. För att kunna träna med varandra lär vi oss förstås båda sidorna i striden, både med jo och med svärd. Situationen är att svärdsmannen anfaller med två svärd, inledningsvis i en kryssformation, och här blev kopplingen till historien överväldigande. Det här är en av teknikerna som Gonnosuke måste ha uppfunnit specifikt för att kunna besegra en teknik som Musashis, oavsett om han sedan faktiskt gjorde det eller inte. Det man gör här är att bryta garden underifrån och sedan styra undan det ena vapnet. Därifrån kan man fokusera på ett åt gången och på så vis vinna.
Förutom en rolig jo-kata ger Kengome också en liten provsmak på Musashis stil, och det är onekligen intressant att använda två svärd på samma gång. Nu blir man ju per definition besegrad just i Kengome men jag blir sugen på att lära mig att använda kortsvärdet mer. Att använda långsvärdet med två händer är ju det absolut vanligaste men dess styrka ligger också i flexibiliteten, att det är kort nog att kunna användas med en hand men också lagom långt för att effektivt utnyttja styrkan i två. Och även om mitt hjärta ligger i staven hittar jag mer och mer inspiration i svärdet, både som del i jodo-träningen, när vi tränar kenjutsu specifikt och när jag använder mitt riktiga svärd för iaido.
Pascal Krieger sensei, president för det europeiska jodoförbundet FEJ, demonstrerar en teknik under veckolägret i Ungern 2010
Om du skulle råka vara sugen på denna ovanliga och anrika konst finns den på följande ställen i Sverige (blandat Koryu och Seitei):
Jodo-föreningar anslutna till Svenska Budo- och Kampsportsförbundet