Jojo’s Bizarre Adventure: Phantom Blood och Battle Tendency

Jag har nog haft koll på Jojo’s Bizarre Adventure längre än de flesta i Sverige. Jag köpte spelet både till Playstation och Dreamcast, köpte några volymer av mangan i Japan 2001 och läste en tidig fan-översättning av Stardust Crusaders, som är den tredje delen av serien. Men jag hade aldrig kikat närmare på de tidigare delarna. Jag är inte förtjust i Hirohiko Arakis tidiga tecknarstil (som förfinades ordentligt under den serien) och eftersom jag föredrog konceptet med Stands var Hamon-grejerna inte lika intressanta. Men nu när jag skaffade Netflix igen blev det läge att följa hela berättelsen från början.

Säsong ett av animen täcker både Phantom Blood och Battle Tendency, de två första delarna av mangan. När Jonathan Joestar (Jojo) är nyfödd, i det sena 1800-talet, råkar hans föräldrar ut för en olycka, och hans pappa räddas av en lömsk tjuv som tänkte plundra dem. Tjuven har en jämnårig son, Dio Brando, som växer upp parallellt med Jonathan. När hans far dör under mystiska omständigheter ber han Joestar-familjen om en gentjänst och Dio adopteras. De båda pojkarna blir snart rivaler, men det övergår till slut i en vänskap.

För att göra en lång historia kort upptäcker Dio en märklig stenmask, som sedermera ger honom övermänskliga krafter. Jonathan tvingas ge sig iväg för att besegra honom, tillsammans med Robert E. O. Speedwagon (…), en gentlemannabandit som snabbt blev hans vän när Jonathan visade prov på sin heder. De möter Baron Zeppeli, en excentrisk man som utövar en teknik kallad Hamon. Han lär upp Jonathan, och de tre ger sig ut på det första av Jojos bisarra äventyr.

Den här biten är betydligt kortare än i senare delar, men bjuder redan på en del kreativa skurkar med märkliga krafter. Redan här fanns den typiska blandningen av explosivt (ibland bokstavligen) övervåld och långa melodramatiska dialoger mitt i stridens hetta. Jonathan själv är en ganska trist typ, och istället är det Zeppeli som glänser mest. På slutet introduceras också ett gäng andra karaktärer lite hastigt, inklusive de två Hamon-experterna Dire och Straizo (…). Upplösningen är i alla fall riktigt pampig och det är med lite saknad som det här kapitlet avslutas mitt i säsongen.

Vi spolar framåt två generationer, till slutet av trettiotalet. Jonathans sonson, Joseph Joestar (också Jojo) är en gatuslyngel, som snabbt måste visa prov på sin stridsförmåga och instinktiva Hamon-krafter när han attackeras av en gammal bekant till familjen. Samtidigt pågår utgrävningar i Mexiko med den tyska naziarmén (även om de aldrig formellt kallas något annat än tyskar) under ledning av Stroheim som även har kidnappat en åldrad Speedwagon. De råkar släppa loss Santana (…), en så kallad Pillar Man, som förseglats i en pelare.

Nu ska jag inte beskriva hela berättelsen, för den är lång och ganska komplex, men Joseph blir i alla fall inblandad och möter ytterligare tre Pillar Men: Wamuu (…), Esidisi (…) och Kars (…). Till sin hjälp får han Caesar Zeppeli, en arvinge till hans farfars kompanjon, och den mystiska Hamon-mästaren Lisa Lisa. Det är ännu pampigare och väldigt fantasifullt, men också väldigt snyggt animerat och välberättat trots att serien nästan bokstavligen går ut på att Jojo hittar på bisarra lösningar på de extrema situationerna han hamnar i. Joseph är också en mycket mer intressant huvudperson, vilket även gäller resten av karaktärsgalleriet. Man kan ju dock fundera lite på lämpligheten att göra en någorlunda hjältemodig protagonist av en nazist.

Det jag egentligen kände till mest om de här två serierna är vilket enormt inflytande de har haft på övrig japansk media, och det är nästan pinsamt uppenbart ibland. Särskilt Capcom har ”lånat” hejvilt från Jojo, alltså även innan de faktiskt gjorde ett officiellt licensierat spel. Rose är bokstavligen Lisa Lisa, rakt av, komplett med hemort, krafter, användandet av en sjal och förkärlek till badscener. Gill och Urien är Pillar Men, med liknande mytologi och motiv, och Gills frisyr och många porträtt är rakt av stulna från Kars. Även Necalli har en hel del Pillar Man-inspiration. Och Stroheims frisyr och militära tema är en uppenbar inspiration till Guile. Lite mer obskyrt tror jag också att konceptet med att använda namn på musiker influerade Final Fight. Och om man ska hårddra det så verkar en del Rival Schools-artwork väldigt inspirerad av en del av de surrealistiska närbilderna.

Hur som helst är Jojo’s Bizarre Adventure en extremt välgjord och påkostad anime. Nu går jag vidare på mer bekanta vägar ett tag, då jag har stenkoll på Stardust Crusaders. Men det ska bli intressant att se seriens fortsättning, som jag heller aldrig egentligen lagt något fokus på.

En tanke kring ”Jojo’s Bizarre Adventure: Phantom Blood och Battle Tendency

  1. Erik Malm

    Took you long enough. ^_^

    Jag har sett Phantom Blood (lika bra som mangan) och början av Battle Tendency (såvitt jag kan avgöra också lika bra. Stardust Crusaders-animen är IMO lite svagare (stämningen är annorlunda, och jag sitter fast i spel-rösterna), medan Diamond Is Unbreakable och Golden Wind är helt OK (skall erkänna att jag inte gillade ens mangaversionerna överdrivet mycket).

    Ser fram emot den utlovade Stone Ocean-animen (min favorit-del, trots att den är ojämn och dåligt tecknad).

    Roses klassiska ”stå på händer på motståndarens huvud”-kast är som sagt taget från Lisa Lisas första scen, där hon sätter på Joseph ”andningsmasken”.

    Brocken i World Heroes är 75% Stroheim (som antagligen också lånat ut sitt namn till Wolfgang Krausers kampstil, ”House of Stroheim”) och 25% Brockenman/Brocken Jr. från Kinnikuman. (Neo)-Dio från samma serie är en blandning av Dio, Kars och Baoh (en annan Araki-figur).

    Och minns för allt i världen: ”Ore wa hon’oo no Esidisi! Netsu wo ayatsuru moodo!” (I am AC/DC of the flames! Heat-controlling mode!”) RIP Keiji Fujiwara :=(

Lämna ett svar