Jag var på indiebiografen Regina i Östersund och såg den senaste filmen från Studio Ghibli, och den sista från Hayao Miyazaki som den här gången verkar gå i pension på riktigt. Det var ett lämpligt ställe, för det här är så långt från en mainstreamfilm som man kan komma. Möjligen inte i Japan där Miyazaki är så legendarisk att han skulle kunna släppa en film om ett par skor och få miljonpublik.

Grejen med Miyazaki är att de där skorna skulle vara de mest fantastiska skorna någonsin. Kaze Tachinu är kort och gott en biografi, en berättelse om ett liv tecknat i de mest ljuvliga färger, men egentligen ett ganska ordinärt liv. Det finns inga som helst övernaturliga inslag och egentligen ingen handling förutom att det handlar om en talangfull man med en dröm. Det känns som en del av något mycket större, men som inte visas eftersom det inte egentligen rör huvudpersonen.

Det finns säkert någon stolle som kommer att ta med sina barn till den (filmen är från sju år) men det är så långt från en barnfilm man kan komma. Inte för att det finns något direkt otäckt i den, men för att de skulle somna efter fem minuter. Till och med Mononoke Hime är lämpligare för en sjuåring. Kaze Tachinu är nämligen så ohyggligt vuxen – ibland långtråkig och seg men ofta också lekfull. Och väldigt japansk på samma sätt som exempelvis Totoro. Det genuint japanska hyllas samtidigt som Miyazaki inte blundar för konsekvenserna.

Ghibli har aldrig gjort en ful film, och det här är förstås inget undantag. De vardagliga detaljerna är kärleksfullt tecknade, från det eviga cigarettrökandet (som ingen, ingen västerländsk animerad film ens skulle våga porträttera trots att det var extremt tidstypiskt) till de utsirade detaljerna i en fönsterspärr eller den enkla konstruktionen i utloppet till en damm.

Om du väntar dig en ny Totoro eller en Howl eller ens en Poppy Hill eller en Whispers så kommer du att bli besviken. Det finns inspiration från tidigare filmer, men det här är något helt annat. Det närmaste är nog Grave of the Fireflies. Med sin sista film tänjer Miyazaki på gränserna för mediet och visar att han kan göra något som ingen annan törs – en film som vågar vara tråkig. Och därför väldigt speciell.