Om det är något enskilt som fick mig att älska World of Warcraft: Cataclysm så är det nog de nya uppdragen, och mer specifikt hur de hjälper till att skapa något som spelet har saknat: karaktärer. Jo, visserligen har spelet varit fullpackat med folk sedan 2004. Det är nog ingen överdrift att säga att det finns tusentals namngivna personer med mer eller mindre text eller äventyr som de är inblandade i. Vissa, beroende på hur übernördig du är, kan du säkert rabbla från minnet. Men de allra flesta är totalt menlösa och kunde lika gärna heta NPC #858.

Wrath började rätta till det problemet, främst genom att plocka tillbaka gamla favoriter i nya scenarion. Men fokuset på berättande, mer flexibla uppdrag och mer påkostade sekvenser har gjort att Cataclysm fullkomligen kryllar med roliga, coola eller bara allmänt sköna figurer. Med viss brasklapp för att Horden nästan helt saknar representation här (ge mig 24 timmar till på dygnet så hinner jag nog med dem också), här är några av mina absoluta favoriter för tillfället.

Gryan Stoutmantle

Alliansen har många stora hjältar, men Gryan kommer jag alltid att minnas. I Vanilla stod han ju egentligen mest bara vid Sentinel Hill och hängde, men alla Alliance-spelare har ofrånkomligen mött honom otaliga gånger. När han tog med sig sin Westfall-brigad till Northrend var det ett kärt återseende. Nu är han tillbaka i Westfall, komplett med en fräsch titel och nya, större problem. Det känns som att han också har varit ute och äventyrat alla dessa år, och att besöka Sentinel Hill igen blir som en klassåterförening. ”Vad har du gjort på sistone då?” ”Äh, räddat Outland, spöat Lich King, sådär. Själv?”

Chromie

Lilla tidshoppande och fickdimensionskapande Chromie, även känd som draken Chronormu, är en annan gammal favorit, dels för att hon var inblandad i en del roliga uppdrag men också för att hon konstant refererade till att ha träffat mig tidigare… eller senare? Därför var det inte helt oväntat att hon dök upp igen i Northrend. Genom henne fick jag inblick i vad som egentligen händer med Bronze Dragonflight och jag skulle inte bli förvånad om en kommande patch eller expansion gör henne ännu viktigare. Nozdormu har väl mer eller mindre blivit bindgalen och vem är då lämpligare att spöa honom och ta över än spelets sötaste gnom?

Tirion Fordring

Första gången vi stötte på Tirion var det som eremit i utkanten av Eastern Plaguelands. Ja, det är fullt möjligt att ha missat honom helt och hållet. Men det stod snart klart att Tirion var viktigare än han såg ut. Jag hade inte läst boken Of Blood And Honor, men jag pusslade snart ihop bakgrunden. Det hela kulminerade i några av ursprungsspelets bästa och mest dramatiska uppdrag. Jag var redan förtjust i Argent Dawn som grupp och när de dels var med och försvarade Dark Portal och sedan mer eller mindre blev spelets största hjältar i Wrath of the Lich King växte Tirion ännu mer. Det verkade hela tiden som att han skulle offra sig för att besegra Lich King. Jag menar, gammal hårding med ”ljusets svärd” mot elak onding med ”mörkrets svärd”, kan det bli mer uppenbart? Lyckligtvis gjorde inte Tirion en Obi-Wan, och lever och har hälsan i Cataclysm. Jag undrar bara vad de ska använda honom till härnäst…

Thisalee Crow

Till skillnad från återvändarna är Thisalee helt ny och hon visar på styrkan med de nya uppdragen. Det är väldigt kort tid att hinna etablera en karaktär på, om de inte återkommer flera gånger. Det dröjde inte länge förrän Thisalee blev en favorit. Man förväntar sig ju att nattalver generellt ska vara snälla och mysiga, särskilt druider. Crow hymlar inte med vad hon tycker och skulle helst bara vilja ut och röja. När hon får uppdrag att leda vårt lilla team på ett spaningsuppdrag konstaterar hon snabbt att det är dödstrist och skickar mig att ha ihjäl saker istället. En riktigt rolig figur som jag innerligt hoppas kommer att återvända längre fram.

Mylune

Slutligen en favorit som fastnat i minnet bara på grund av sin dialog. Tyvärr gör begränsningarna i animation och teknik att man får föreställa sig det mesta, men det är ovanligt lätt med Mylune. Från första meningen låter hon fullständigt nipprig, som en riktigt stereotyp animeflicka. Mycket riktigt går hennes uppdrag också ut på att rädda de stackars små söta djuren som flyr undan bränderna i Hyjal. Antingen älskar man eller hatar en sån här figur, men som kontrast till all dödlig seriositet i resten av zonen är det ett skönt avbräck.

Help us, warrior! The forest is aflame, and the wee animals can’t find their way out. They can’t fight for themselves, with their teeny-tiny little teeth and their soft furry paws! They’re fluffy and sweet.

They have wet little noses!

If you don’t save them, I don’t want to even THINK about it.

*She slaps her palms over her eyes.*

I’m not thinking!