Lego-filmen hade kunnat bli en riktigt hemsk soppa, men jag insåg tidigt att den hade potential. När trailern presenterade ”80’s-something Space Guy” insåg jag att det var samma sorts tankegångar som bakom Toy Story. Och rymdgubben blev mycket riktigt en av höjdpunkterna i filmen. Under namnet Benny sprang han runt som en skållad blå råtta och skrek hela tiden ”Spaceship!”. Och i filmens slutskede fick han äntligen sätta ihop sitt älskade rymdskepp, som visade sig vara en klockren hyllning till den allra första rymdlegoserien, från sent 70-tal.

Som åttiotalist missade jag början av det här legendariska legot som karaktäriserades av blågrå skepp med gula luckor, men några av mina första Lego-set hade den designen. Sen blev det vitblått, sen gråsvart och sen ännu mer tematiskt med Futuron, Space Police, Blacktron, M-Tron och så vidare. Men visa ett klassiskt blågrått rymdskepp för vilken kille i åldern 35-40 år som helst så kommer han att lysa upp. Och eftersom den här teoretiske 35-40-åringen förmodligen både har mer pengar än då och möjligen något eget barn så var läget perfekt för en revival.

Och Spaceship^3 (det är himla besvärligt att skriva ut namnet hela tiden) är både en hyllning till Classic Space, med flaggskeppet Galaxy Explorer i synnerhet, och ett modernt Lego-bygge i toppklass. Och stort, gigantiskt stort. De dryga tusen bitarna bygger upp ett skepp som mäter 50 centimeter från nos till utblås och upp till 46 centimeter i vingspann (mer om det senare). Det är tungt, men tack vare en solid konstruktion är det inga problem för en hyfsat krallig åttaåring att svoscha runt det i vardagsrummet. Designen är klassisk kilformad och känns verkligen som arketypen för ett rymdskepp – vilket är precis det som är meningen.

Medan man bygger springer man hela tiden på geniala delval och utsmyckningar som påminner om det gamla legot. Skeppsbeteckningen är LL-929 (att jämföra med Galaxy Explorers 928 i Legoland-serien). Det finns små kontrollpaneler med samma dekor som på den tiden. Det används superklassiska delar som den ihåliga radarskålen, högtalarna, konformade utblås och noskon, rymdstolar, pilsymboler, gula genomskinliga väggar, röda laserkoner och mycket annat. Det enda jag egentligen saknar är den gamla V-formade vingen och den komplicerade raketmotorn. Det finns moderna motsvarigheter till slangarna som alltid verkade sitta så utsatt till. Och baktill finns två minirobotar lastade med en design som verkligen påminner om robotarna som följde med i vart och vartannat Classic Space-set.

Benny’s Spaceship, Spaceship, Spaceship (2014) och Xenon X-Craft (1986)

Samtidigt har det en del moderna finesser. Det är förstås fullproppat med missiler man kan skjuta i ögat på lillasyster, både sprättvarianten och både små och stora fjäderladdade mördarkanoner. De små miniskeppen längst ut på vingarna går att koppla loss och flyga runt separat. Men det som lyfte det här setet från ett fenomenalt sådant till ett av de bästa någonsin är funktionen som förlänger vingarna. Genom att trycka in det ena utblåset förlängs vingspannet med en decimeter och visar dessutom de största kanonerna. Konstruktionen som får det här att fungera är lika enkel som genial, och tillräckligt solid för att inte bli fladdrig.

Tillsammans med skeppet får man, mest för syns skull, ett litet svart skepp som styrs av en robotpilot från det onda Octan. Både skeppet och figuren är charmiga men knappast essentiella. Inte heller Emmet är någon höjdare. Det ska föreställa hans förklädnad när han målade sig i silverfärg för att infiltrera den onda högborgen, men är rätt tamt här. Desto coolare är de resterande tre. Unikitty är bedårande som alltid och att hon är klädd i en egen klassisk blå rymddräkt är otroligt charmigt. Wyldstyle fortsätter att tänja på gränserna för hur kurvig en fyrkantig legofigur kan vara, även hon i en hipp nyversion av rymddräkten. Och så har vi Benny.

Kenny, Lenny, Benny, Jenny och Klas

För er som inte var med på den tiden hade de klassiska rymdgubbarna vissa brister. Det här var några av de första legofigurerna som någonsin skapades och vissa barnsjukdomar existerade. Hjälmarnas ”hakband” var tunt och riskerade att gå av när lösa hjälmar mosades runt i legolådan. Och logotypen på bröstet tenderade att nötas med tiden. Benny har båda dessa defekter, återskapade genom att på ett omständligt sätt gjuta en hjälm i två delar och genom att designa en repig logga. I övrigt, förutom hans alternativa hysteriska ansikte, är han en trogen kopia av originalen. Ska man dock vara riktigt, riktigt jobbigt petig, så stämmer det inte riktigt. Visst är det möjligt att trycket repades, men det brukade snarare vara så att guldfärgen bleknade bort. Jämför man med några äkta 80-talsfigurer i varierande skick är det rätt tydligt. Men det är tanken som räknas.

Spaceship^3 är både en fantastisk leksak och en fantastisk nostalgipryl, som skriker efter att flygas runt i lekrummet. Nu är det ju ont om barn i det här hushållet (förutom, beroende på hur man ser det, undertecknad) så det kommer inte att få flyga särskilt mycket. Men i gengäld satte jag mig ner och byggde ett ställ som ger det luft under vingarna, och en hedersplacering i hyllan. Det här är inte Legos mest komplexa bygge och inte heller det största. Men det är ett av deras snyggaste verk någonsin och ett strålande tillskott till vilken nostalgisk samling som helst.