När Lego höll en omröstning inför sitt 90-årsjubiléum om vilket tema fansen ville se igen så vann riddarlegot överlägset (om än fördelat på en massa underkategorier), och därför var det inte konstigt att det absolut största och maffigaste setet fick representera och kulminera 44 år av riddare och rustningar, borgar och banditer.
Med 4514 bitar kvalar Lion Knight’s Castle in på topp 20 över de största Lego-seten genom tiderna och det här slottet går bara snäppet snabbare att bygga än ett riktigt. Ändå var byggarbetet underhållande och varierande hela vägen, till skillnad från exempelvis Ghostbusters-högkvarteret som är i samma storleksklass. Det staplas visserligen en hel del murar, men det finns hela tiden små roliga saker att bygga och finurliga lösningar. I praktiken bygger man faktiskt två hyfsat rejäla slott som sedan kopplas ihop på mitten. Det färdiga slottet är hyfsat stabilt och går att lyfta på en gång, men för säkerhets skull rekommenderar jag att man delar upp det igen.
I sin kompakta form är slottet redan imponerande. Förr i tiden brukade många Lego-slott vara byggda på gjutna höjda plattor för att få volym, men sånt sysslar inte Lego med numera. Att det ändå har en sådan höjd är en följd av mängden bitar som går åt. Det är inte heller fyrkantigt som förut, och muren vinklar bakåt vilket ger det en organisk känsla. Det är faktiskt mycket som täcks upp i bygget, men jag är grymt imponerad av känslan av utrymme. Det är som en Dark Souls-nivå i miniatyr, med små passager, trappor och dörrar överallt, och det finns till och med en ”genväg” att låsa upp.
Men hela slottet går också att öppna upp, vilket dels ger en helt annan visningsmöjlighet med en ännu mäktigare framsida, och dels ger tillgång till alla de där rummen. Konstruktionen är mestadels ganska ordinär, men jag måste peka ut en helt vansinnig detalj. På vänstra sidan finns en balkong. När man vecklar ut slottet sträcks balkongen ut och blir en rak passage, med hjälp av en sektion av muren som glider in i ena sidan.
Låt oss ta en rundtur. Det finns två vägar in i slottet. Den huvudsakliga går förstås via den stora porten, över en vindbrygga som är balanserad så att den lätt justeras med ett vred på sidan. Det finns också ett fällgaller som extra skydd, som har en spärr som håller det på plats men enkelt kan släppas ner om det behövs. Man kommer in i ett stallområde med plats för två hästar, men det är väldigt trångt att komma åt. På andra sidan av rummet (i öppnat läge den vänstra delen) finns lite rustning och vapen uppställt. Det finns också en trappa som leder till baksidan av slottet och den andra ingången, men den blockeras normalt av ett separat fällgaller.
Härifrån kan man klättra ner i källarhålorna, eller ramla ner från vindbryggan. Det finns två celler och ett litet förråd, men det viktigaste på den här våningen är dolt i normalläget. Till vänster, bakom trädet på utsidan, finns ett litet skrymsle för några banditer. På utsidan kan man trycka en klippa åt sidan för att öppna skrymslet och samtidigt komma åt den ena cellen utifrån. Det finns också ett andra rum för dem, men det kommer vi till senare.
Om man istället klättrar upp ovanför ingången kommer man till en stor öppen yta som fungerar som vapenförråd och utrymme för fällgallret. Den vänstra sidan leder ner till en viktig del av ett slott: toaletten. De två tornen upptill har ingen faktisk väg upp, men i övrigt sitter allt ihop.
Den sista vägen från ingången leder till den andra halvan av slottet. Här kommer man först ut på en liten borggård med ett marknadsstånd. Under det finns en dold lucka som leder ner till ytterligare ett banditnäste. Förutom luckan finns också en grottgång som mynnar ut under vindbryggan och har ett par fladdermöss upphängda. Det här var en spännande överraskning under bygget som i princip inte går att komma åt när det är färdigt, men det är kul att veta att det finns där.
Från borggården finns ytterligare tre vägar att välja. Går man nerför trappan kommer man ner till köket, som har en massa attiraljer och dessutom en kallkälla som är logiskt placerad i närheten av vattendraget utanför. I motsatta sidan av rummet (till höger i bilden) finns ett kvarnhjul som drivs av vattenhjulet i bäcken och en praktisk tratt för sädet. Som medeltidsintresserad blev jag glatt överraskad av att hela processen ser så realistisk ut. Det lilla utrymmet längst ut på hörnet fyller inte någon direkt funktion men jag förvarar extradelarna till hästarna och kossan där.
Åter till borggården och in genom dörren. Där finns en flådig sal med golvplattor och en stor eldstad och även en cembalo, som är aningen anakronistisk i ett typiskt medeltida slott då den uppfanns på 1500-talet. Den andra halvan av rummet tas upp av ett dukat långbord. Dekoren här bjuder på ännu ett gäng tryckta sköldar med motiv från de allra första riddarlego-seten, vilket också är välkommet.
Slutligen går vi uppför trappan från borggården och passerar först en liten utkiksplats innan vi kommer till den magiska balkongen på nästa våning. Härifrån kan man klättra upp till det bakre utkikstornet, men även här finns ett torn som saknar anslutning. Den huvudsakliga byggnaden är gjord i korsvirke som går att konstruera väldigt enkelt med några moderna bitar. Här finns barnrummet för eventuella prinsar eller prinsessor. En leksak i form av det allra första riddarlegot från 1978 är under uppbyggnad och på andra sidan finns en liten säng och ett grällt färgat skrivbord samt en eldstad. Taket på den här byggnaden är enformigt men väldigt smart gjort med bitar som läggs i lager för att skapa en trovärdig textur av halmtak.
För att befolka det här slottet finns hela 22 minifigurer. Möjligen inte historiskt korrekt men välkommet för variationen är många av riddarna och soldaterna kvinnliga. Lite oväntat finns det ingen kung i det här setet. Den närmaste inspirationen kommer från det klassiska King’s Castle som visserligen inte heller hade en kung, men istället får lejonriddarna här en drottning som har en tjusig mantel och en fullt utrustad stridshäst med kaparison och allt. De här bitarna lär för övrigt bli brutalt eftertraktade på andrahandsmarknaden om folk som vanligt ska försöka bygga arméer och de enda exemplaren finns i det här setet.
Lejonriddarna äger visserligen borgen, men även de svarta falkarna är representerade. De dök visserligen upp redan i smedjan för ett tag sedan och fick inneha den separata borgen i Creator-serien, men det är alltid välkommet med fler och avgörande nog får även de en häst med kaparison. Och så finns tre av skogsfolket som alltså håller till i slottets gömda delar, varav en är klädd som bard för att infiltrera slottet.
Förutom de militära figurerna finns ett par barn, en trollkarl med samma design som den allra första från nittiotalet, en smed, en bonde med kossa och vagn, och en adelsdam med huva. Kossan har saknats i Lego sedan 2014 och lär också bli eftertraktad. Överhuvudtaget fruktar jag för den dagen det går att beställa lösa bitar från det här setet, för det kommer att plundras snabbare än någon medeltida räd med hur många ovanliga och exklusiva bitar som finns här.
Det är lite trist att jag inte har kvar några riddarlego-set som jag köpte tidigt i mitt moderna samlande men sedan gjorde mig av med igen. Å andra sidan tar de upp väldigt mycket plats eftersom det oftast krävs en massa utrymme runtom. Det här har fördelen att det kan visas upp på två sätt beroende på hur dina hyllor ser ut, och även om lekvärdet är utmärkt så är det förstås främst en prydnadsgrej.
Det hela är alltså ett magnifikt bygge och fullproppat med roliga grejer, men smakar det så kostar det, närmare bestämt 4399 kronor. Sett till mängden bitar och antalet figurer är det kanske rimligt, men det är fortfarande extremt mycket pengar. Jag tvekade länge, men lyckades sälja en del gammalt Lego för 4000 vilket gjorde det lättare att motivera för mig själv. Samlarvärdet lär också bestå, och jag tror inte att vi kommer att se något liknande på länge. För vuxna samlare som kan avvara priset finns det inte mycket som är bättre. För allmänna Lego-nostalgiker är nog däremot Galaxy Explorern en mer överkomlig investering. Men de här två seten och Pirates of Barracuda Bay från ett par år sedan utgör en treenighet av 80-talslegonostalgi som är svårslagen. Nu ser jag nästan fram emot att nästa generation får sin nostalgikick med Paradisa, Western och Adventurers, om inte annat så att min plånbok får vila.