I samband med att Lego och Nintendo visade upp de nya Mario-baserade lekseten var det en del bortskämda vuxna som gnällde över att Lego, ett leksaksföretag, och Nintendo, ett barnvänligt spelföretag, inledde sitt samarbete genom att göra leksaker för barn och inte för vuxna. Men det dröjde inte länge innan de två företagen, som ju också båda på varsitt håll är extremt medvetna om nostalgi och samlarmarknaden, utannonserade ett spektakulärt set, en äkta åttabitars NES, komplett med tjock-tv och allt.

Jag hade tänkt uthärda, men let’s face it, det var omöjligt. Det här är nostalgibomb som saknar motstycke. Av de 2646 bitarna byggs själva konsolen, en handkontroll, en kassett med Super Mario Bros (förstås!) och en fiktiv tjock-tv modell tidigt åttiotal. Låt oss gå igenom delarna en efter en.

NES:en är förstås huvudnumret och Lego skulle ha kunnat sluta där och ändå gjort folk nöjda. Den är aningen mindre än originalet (tyvärr har jag inte min tillgänglig), men proportionerna är makalöst trogna och om man bara sneglar på den känns det helt enkelt som en äkta konsol. På framsidan finns förstås kassettluckan, Power- och Reset-knapparna, och två kontakter för handkontroller. På sidorna finns de där urgröpningarna mot undersidan för tillbehör som aldrig dök upp, och simulerade audio- och video-kontakter, båda prydligt uppmärkta. Och på baksidan finns RF-kontakten, strömkontakten och den pyttelilla knappen. Förutom att strömlampan på framsidan är för stor är likheten slående. Jag är mest imponerad av hur man åstadkommer den extremt tunna kanten på kassettluckan, genom ett extremt komplicerat bygge. Alla detaljer är tryckta snarare än klistermärken, vilket också bidrar till realismen. I ett outnyttjat utrymme på sidan av konsolen har man också gömt ett litet Super Mario-diorama, vilket verkligen är att anstränga sig lite extra från Legos sida.

Handkontrollen är också väldigt naturtrogen, men behöver kompromissa lite mer då Lego-bitarnas storlek inte riktigt matchar proportionerna. Alla detaljerna använder tryckta bitar och storleken på själva handkontrollen stämmer, men Start- och Select-knapparna kompromissar med större bitar och B- och A-knapparna är generellt för stora. Det hela kopplas fast i konsolen via en ganska kort Technic-pneumatikkabel som bara är snäppet kortare än den till NES Classic Mini.

Slutligen har vi kassetten, som är den enklaste delen av bygget. Det är egentligen bara plattor och tiles, men jag uppskattar att insidan är grön så att det påminner om kretskortet. Här används två klistermärken, men det här var ju klistermärken på själva kassetterna också så det är fullt rimligt. Som en fotnot kan nämnas att etiketten förstås är den amerikanska – här hade det varit väldigt lämpligt med två uppsättningar, som Lego brukar göra med nummerplåtar på sina modellbilar. Den europeiska är ju extremt mycket snyggare. Kassetten går förstås att stoppa in i konsolen, och här kommer en helt sanslös bygglösning som gör att det går att trycka ner kassetten i låsläge och sedan trycka igen för att släppa upp den. De har till och med satt in bitar som skapar ett mer distinkt ljud.

Om vi fortsätter till tv:n så är den alltså en fiktiv modell, men den påminner väldigt mycket om min första tv, en Telefunken i cirka 20 tum, som hade extremt flimrig bild när man kopplade in RF-adaptern och gav mig konstant huvudvärk. Sidorna och ovansidan är bruna, då många tv-apparater hade trähölje på den tiden, och den har ett litet stativ med 50-talskänsla. Framsidan har många detaljer med kanalväljare, UHF/VHF-väljare, och reglage för volym, ljusstyrka och kontrast. Kanalväljaren har en genial konstruktion som ger den motstånd och ett knäppljud. En fejkad högtalarpanel till vänster och märket ”LO-TECH” nertill kompletterar intrycket. Och då är ändå baksidan nästan ännu coolare. Här finns antennuttag, en liten uppfällbar antenn och strömkontakt, och det aningen komprimerade utrymmet för bildröret är prytt med ett stort klistermärke, även det väldigt naturtroget.

Som om inte det vore nog finns också en förenklad tolkning av en Super Mario Bros-bana monterad på ett rullband inne i tv:n. Med en vev på sidan rullar hela banan framåt, medan en pixlad Mario-figur automatiskt rör sig över plattformarna. Inte coolt nog? Om du har Lego Mario-figuren från startsetet för den serien går det att ta bort en lucka upptill och ställa honom ovanpå tv:n. Då läser han av plattor som är monterade ovanpå rullbandet och svarar med lämpliga ljudeffekter allt eftersom Mario-figuren rör sig på tv:n, samt spelar Mario-temat. Det är förstås en gimmick som bara är kul i några minuter, men också en hysteriskt kreativ och komplex gimmick rent mekaniskt.

Lego Nintendo Entertainment System är förstås helt och hållet en samlarpryl, och levereras i de nya helsvarta förpackningarna riktade till vuxna för Legos samlarset. Priset är ändå ganska acceptabelt, och med kombinationen Lego-samlare och Nintendo-samlare är jag övertygad om att den här kommer att behålla värdet för lång tid framöver. Ska jag försöka hitta brister blir det verkligen småsaker. Tv-stället är väldigt rangligt och tv:n sitter inte fast i det. Proportionerna på handkontrollen är lite fel. Jag måste också påpeka att bygget av den rullande spelscenen är ohyggligt enformigt och eftersom det kommer i slutet av bygget saboterar det nästan vad som annars är flera timmars roligt och inspirerande bygge.

Men på det stora hela är det fantastiskt. Lego har gjort en del replikor i full skala (eller närapå) på senare år, men den här mosar dem alla. Varmt rekommenderad.