Wow. Det är ungefär allt man kan säga när man bygger Legos senaste mastodontprojekt, Apollo Saturn V, baserat förstås på den ursprungliga raketen som förde människan till månen. Om man inte visste bättre, om man inte har följt Lego på sistone, så skulle man lätt kunna tro att en raket vore det enklaste i världen att bygga. Det är ju liksom bara att ta runda delar och så stapla dem tills man är klar. Men icke.

Jag minns ett av mina allra första Lego-set, som var en raketbas. Där bestod raketen mycket riktigt av staplade makaronbitar och till och med för mina fyraåriga händer var den bräcklig som silkespapper. Den var också cirka 15 centimeter hög. Saturn V är exakt en meter.

Direkt när man sätter igång märker man hur komplicerat det faktiskt blir. Den grundläggande designen är relativt enkel. Det är en invärtes kärna av rundade paneler, men med brackets monterade i åtta riktningar. På dessa monteras sedan det yttre skalet, bitvis i relativt enkla sjok av välvda delar men också i en del komplexa konstruktioner. Ta till exempel de räfflade panelerna. Några sitter rätt upp och ner på huvudstrukturen, men några är monterade med ett litet clip som råkar finnas invärtes, men man behöver bara knäppa dit den färdiga utsidan. Och så har vi kabeltunnlarna längs sidorna, som egentligen bara är en stapel av runda 1×1-bitar, men den hålls fast av geniala lösningar i båda ändarna och går inte att slita loss eftersom den är precis nersänkt i ytan.

Efter att ha monterat själva raketerna, inklusive ytterligare en briljant lösning som klämmer fast ytterhöljet runtom, går vi vidare till steg två. Det är kortare, och börjar med liknande konstruktion men längre upp kommer den mest bisarra bitkonstruktion jag någonsin har sett. Bitar monteras på de mest barocka vis och i slutändan är allt ändå exakt i rätt höjd för att kunna inneslutas av vanliga bitar. Och allt detta för att presentera åtta ytterligare clips för att få dit fler räfflade bitar.

Tredje steget är i jämförelse relativt rättframt och här känns det som att formgivarna bestämde sig för att slappna av lite. ”Jo, istället för att göra den här sjukt geniala lösningen så kan du ju också bara använda kulleder, men det är fusk”. Ända längst upp finns sedan en kort sektion som faktiskt bygger lika enkelt som den där urgamla raketen från 1973, men i gengäld lämnar det utrymme inuti för själva månlandaren.

Och med hela raketen (plus några sidobyggen) på plats är det fascinerande hur funktionell den är. Vi snackar alltså om en pjäs på flera kilo och en meter hög, som går att lyfta i en hand utan att något bryts loss. Man får ta i rätt rejält för att lossa de olika stegen, men det går att simulera hela uppskjutningen. Väl på plats så lossas sedan det allra sista steget, vänder och drar ut landaren ur höljet på det tredje steget. Sen kan man koppla loss landaren, skicka ner den till månen (som representeras av en enkel platta komplett med mikrofigurer och en amerikansk flagga), och sen när det är dags för hemfärd kan själva boendemodulen avfyras från landningsbenen, docka med det sista steget i omloppsbana, och slutligen åka hem till Jorden. Där finns slutligen en separat mörkare (efter atmosfärinträdet) kapsel landad i vattnet med flytdynor. Och så den absolut sista delen av raketens historia: blå stativ för att lägga upp hela raketen horisontellt som på den existerande utställningen.

Och det är inte bara bygget och presentationen som är trogna originalet. Manualen är utformad i retrostil och innehåller en genomgång av själva Apollo-projektet, hur raketen är indelad i olika komponenter, en oväntat teknisk översikt av resan till månen, och till sist kommentarer från de ursprungliga Ideas-skaparna Felix Stiessen och Valerie Roche, samt Legos designers Carl Merriam, Mike Psiaki och Austin William Carlson. Även om det är en kollektiv produktion är det inte svårt att se var Mike är inblandad – grejen med att passa in lösa sektioner mellan fasta delar så de inte kan röra på sig har vi sett i flera av hans tidigare byggen, och han är snabbt på väg att bli Legos mest tekniskt briljanta konstruktör.

Saturn V tornar över Orthanc som tidigare var mitt högsta Lego-set

De flesta Ideas-set har tryckta bitar istället för klistermärken och så även denna gång. Det rör sig i huvudsak om texten på utsidan och ger en elegant finish till det hela. Det är också ett extremt prisvärt set, trots ett proportionellt lite högre pris i Sverige. 1399 kronor för 1969 bitar är fullt acceptabelt. Jag kan också tänka mig att målgruppen är rätt stor – Lego-fans köper det förstås för det fantastiska bygget och en massa lärorika lösningar, men som modell betraktad är det också något för NASA-fans i allmänhet. Jag kan tänka mig att modulariteten gör den rätt effektiv som läromedel (om nu någon lärare vill vara extra kreativ). Det har i alla fall resulterat i en supersnabb försäljning och Saturn V är redan fullbokad i över en månad framåt. Om Lego har planerat rätt så lär den finnas tillgänglig under en lång tid framöver, men jag vill samtidigt varna för att set som Research Institute och Mars Curiosity Rover tog slut och försvann extremt snabbt. Det är också extremt ovanligt att Lego har reor på den här typen av exklusiva set. Det här är definitivt en av årets Lego-höjdpunkter, både bildigt och bokstavligt. Så jag säger bara: köp den nu!