Transformers var en succé, inget snack om saken. I fyra-fem år dominerade de leksaksaffärerna med våg på våg av briljant uttänkta figurer, från de första leksakerna ärvda från japanska Microchange och Diaclone, via hela combiner-eran tillsammans med filmfigurerna, och sen en lång rad välgjorda figurer i Headmasters- och Targetmasters-sortimenten. Men säg den lycka som varar.
Så här i efterhand är det lätt att se vart det började gå snett. Masters-konceptet följdes upp med Powermasters, som visserligen hade en smart funktion där en liten figur blev en motor som rent fysiskt gjorde det möjligt att förvandla roboten. Det var många bra karaktärer (inklusive min favoritversion av Optimus Prime och radarparet Darkwing och Dreadwind), men kvaliteten på figurerna började dala. Det blev simplare förvandlingar och mer stora plastblock i grälla färger.
Helt uppenbart räckte det inte med gimmicken att kunna förvandla en robot till ett fordon, så Hasbro och Takara började experimentera med nya koncept. Pretenders var en märklig idé. Istället för att dölja sig som en bil, klädde sig Autobots och Decepticons i organiska skal som jättemänniskor eller jättemonster. Man kan ju fråga sig hur de kunde vara starkare, rent tekniskt. Problemet med leksakerna var att de blev stora plastsjok med minimal rörlighet, och inuti fick vi antingen en gänglig Transformer som man vek på mitten för att göra den till någon sorts futuristisk svävare, eller en pytteliten fyrkant till robot.
Det släpptes också nya Headmasters och Targetmasters som aldrig levde upp till sina föregångare, och även lite andra koncept som Triggerbots/Triggercons, som hade inbyggda vapen som flög upp med ett knapptryck. Det kom fler Pretenders med ännu mindre figurer inuti, och som kronan på verket nyversioner av klassiker som Grimlock, Bumblebee och Starscream, inklämda i plastgubbar med akut förstoppning. Tack vare Simon Furman fick vi ändå intressanta karaktärer i form av Thunderwing, Bludgeon och Nightbeat under den här perioden, men vi har glömt bort majoriteten.
Parallellt med den här utveckligen satsade Hasbro stort på Micromasters, små figurer med ordentligt med inspiration från Micro Machines som var riktigt hett just då. Tanken var väl inte så dålig. När de större figurerna ändå fick färre och färre detaljer och mindre genomtänkta förvandlingar var det ju lika bra att skala ner dem så långt produktionstekniken kunde tillåta. Men efter de första omgångarna började man släppa stora släp och tillbehör till de små bilarna, och sedan… fordon. Vilket ledde till bisarra kombinationer som Skystalker, som var en liten orange bil som var pilot för ett jätterymdskepp, eller den ogenomtänkt döpta Erector med sin enorma kanon.
Den här trenden med tillbehör som förvandlas mer än själva Transformers fick sin kulmen med Actionmasters, en serie figurer som av många pekas ut som slutet för den ursprungliga eran. Det var en blandning av nya (men anonyma) figurer och nytolkningar av klassiker som Optimus Prime, Soundwave, Shockwave, Prowl och många andra. De såg generellt ut mer som figurerna i tv-serien och var hyfsat poserbara för sin tid, men det de hade gemensamt var att de inte kunde förvandlas. Transformers som inte kan förvandlas. Jo. Istället hade de små mekaniska medhjälpare som kunde förvandlas till någon sorts överdimensionerade supervapen. Även här eskalerade det och det blev till slut motordrivna små fordon som kunde ställas upp som någon sorts exo-rustningar. Och slutligen var cirkeln sluten när det kom Actionmasters som faktiskt KUNDE förvandla sig, men på väldigt simpla sätt för att behålla rörligheten.
Många tror att Transformers tog slut här, för att återupplivas (eller snarare reanimeras) som Generation 2 något år senare. Det stämmer inte riktigt. I Europa och Japan levde figurerna kvar, även om det inte längre fanns varken en tv-serie eller tidning här. Vi fick en rad ogenomtänkta figurer och enstaka japanska importer som, eftersom åttiotalet precis hade gått över till nittiotalet, var mestadels neonfärgade. I Japan levde tv-serien vidare i nya former men lämnade mer och mer Transformers-konceptet för att bli mer typiskt japanska robothjälteserier, där alla är vita, röda och blå med guldaccenter.
Oavsett vilket så skulle det ta lång tid innan Transformers blev relevant igen. Det första steget var Beast Wars i mitten av nittiotalet, sedan Armada/Energon/Cybertron-trilogin i början av 2000-talet som lyckades få hyfsat stora målgrupper bland barnen och slutligen så de nya filmerna som en gång för alla etablerade Transformers som populärkulturellt fenomen. Det är svårt att se hur serien skulle kunna dö ut helt och hållet nu, även om det inte finns något som intresserar mig personligen för tillfället. Men en gång var det väldigt, väldigt nära.
När föräldrarna var på besök i veckan hade de med sig en låda med gamla figurer som jag aldrig orkade släpa med mig tidigare. De kommer allihop från den här mindre genomtänkta perioden i Transformers-historien.