Super Smash Bros for 3DS (den sämsta titeln sedan Little Big Planet for Vita) känns faktiskt som ett riktigt bra spel. Det tog inte lång tid att komma över min saknad av Ice Climbers-syskonen med det här urvalet. Little Mac! Mega Man! Pac-Man! Palutena! Och alla klassiska banor, klassiska fiender, klassiska troféer, klassiska låtar… det här spelet går på högsta nostalgiväxeln. Spela liksom bara Green Hill Zone-banan med Mario, Sonic, Mega Man och Pac-Man, och åk sedan tillbaka tjugo år i tiden och berätta det för dig själv. Ditt yngre du kommer inte att tro dig. Sen kan du i och för sig göra ditt yngre dig deprimerat genom att berätta att det är det överlägset bästa som de tre senare varit med på de senaste tio åren…

Hittills är jag nästan överväldigad av allt som finns att göra, och det är väl bara ett litet klagomål att allt är så godtyckligt utpetat i trettiofem olika startmenyer. Varför är liksom Classic Mode där man låser upp allt inklämt under typ tre undermenyer? Men i övrigt alltså riktigt trevligt. Även om jag som relativ Smash-noob inte riktigt märker skillnad i grundgameplay mellan figurerna – de flesta har effektiva smashattacker åt alla håll, någon sorts uppladdningsattack och någon roterade/flygande uppercutgrej – så finns det onekligen en del djup med exempelvis Rosalina som kan skicka iväg sin Luma på egen hand som någon sorts bedårande Ebony Devil-variant.

Men den allra största nostalgisensationen (hittills) måste ändå vara Koopa-ungarna, som göms bakom den fullständigt ointressante Bowser Jr. Jag vet inte när kan tillkom i Mario-kanon, men Bowser har minsann sju barn och de är allihop representerade som ”palette-swaps” av Bowser Jr, fast alltså förstås grafiskt helt unika figurer. Alla flyger runt i Bowsers clownkula från Super Mario World och är så himla charmiga. Jag minns så väl den tiden då jag satt och slaviskt ritade av Koopa-ungarna och alla andra kreatur från Super Mario Bros 3, blandade Mega Man-bossar och andra sköna bilder ur NES-manualerna. Ludwig von Koopa var alltid min favorit, och att kunna piska Marios (och Links, och Mega Mans) rumpa med honom är en upplevelse som jag inte visste att jag har längtat efter i tjugotre år.