Jag har precis sett Mamma Mia: Here We Go Again och om du är rädd för spoilers (eller är fullständigt ointresserad av ABBA) så bör du sluta läsa nu. Den förra filmen var en höjdare, utan några större ambitioner än att göra folk glada. Och det gjorde den uppenbarligen. Utöver de två miljarderna dollar som musikalen drog in (och fortsätter att dra in) tjänade filmen in ytterligare 600 miljoner. Det är nästan som om ABBA var ett fenomen, eller nåt.

Den ursprungliga filmen var en ganska rak tolkning av scenversionen och byggde på en lite lustig historia som pusslats ihop av texterna i ABBA:s låtar. Donna Sheridan reste iväg för att finna sig själv och råkade träffa tre fenomenala karlar under loppet av några veckor. Det ena ledde till det andra där på stranden och rätt som det var bara … punkt punkt punkt (den meningen borde avslöja hur ohälsosamt mycket jag har lyssnat på varianter av den här historien). Cirka tjugo år senare ska hennes dotter Sophie gifta sig men vet inte vem av karlarna som faktiskt blev hennes pappa så hon bjuder in allihop till sitt bröllop för att försöka lista ut det. Sedermera bestämmer hon sig för att inte gifta sig, att hon vill låta alla tre vara hennes pappa och så gifter sig Donna istället med den hon egentligen gillade mest.

Så långt den historien. Here We Go Again är en rak uppföljare och samtidigt en prequel och samtidigt lite oväntad. Nu tänkte jag alltså spoila en massa så … Donna är död. Sophie driver vidare hotellet och har fräschat upp det och det ska bli en flådig invigning, men Sky (som hon fortfarande inte har gift sig med) är borta på jobb och bara Sam (som ju gifte sig med Donna) är kvar. Det här visar sig bara vara ramberättelsen för i huvudsak handlar filmen om Donnas tidigare historia. Och där har vi det eviga problemet med prequels: vi vet redan vad som hände! Hon träffade Bill, Sam och Harry, de hade lite rajtan-tajtan, hon blev ensam kvar och fick Sophie. Mer behöver vi inte veta och så mycket mer visar inte heller filmen.

Något lite märkligt är att den ändå lyckas motsäga många av detaljerna i vad vi hade fått veta. Rosie (Donnas kompis, spelad av Julie Walters som för övrigt stjäl alla scener hon är med i) har en crush på Bill redan då, vilket är märkligt eftersom hon inte verkade känna honom i originalet. Donnas mamma (här spelad av Cher som lyckas vara den sämsta sångerskan i filmen) var också hon en musiker som reste runt, vilket gör att hennes avsmak för Donnas bravader känns väldigt märklig. Och så verkar det lite oklart med ägandet av gården som Donna till slut rustar upp, ursäkta om jag har fördomar men jag har svårt att se hur en liten grekisk tant kan vara Stellan Skarsgårds faster.

På det hela taget är det också ännu mer av en bagatell. Ramhistorien har egentligen ingen mer dramatik än att alla saknar Donna. Ändå blir det några vackra ögonblick, inte minst framåt slutet då det visar sig att Sophie är gravid och de sista scenerna speglar hennes upplevelser gentemot hennes mammas. Jag hade velat ha mer av det, då kemin mellan Amanda Seyfried och Meryl Streep var något av det bästa i originalet med den oväntade duetten ”Slipping Through My Fingers” som känslomässig höjdpunkt. Här är Meryl bokstavligen bara med i en scen plus i slutet.

Det är ändå svårt att kritisera filmen på allvar. Det är en välgjord blandning mellan absurda musikalmoment och riktigt rättframma ögonblick. Eftersom större delen av filmen ändå kretsar kring Donna som ung är det egentligen Lily James som har huvudrollen, och det skadar inte att hon är sagolikt vacker. Den inledande ”When I Kissed the Teacher” är förstås lite plojig, men sen gör hon en strålande ”I Wonder”. Hon är också utmärkt i ”I Have a Dream”, ”Andante, Andante” och ”The Name of the Game” och flera av de stora numren. Amanda Seyfried gör ett bra jobb igen, framför allt med ”One of Us” tillsammans med Dominic Cooper, och ”I’ve Been Waiting For You” som jag nästan hade glömt bort. När Seyfried, James och Streep slutligen gör ”My Love, My Life” tillsammans är det svårt att inte röras. Vi slipper höra Brosnan, Skarsgård och Firth sjunga i praktiken, men jag måste faktiskt påpeka att de stroferna av ”S.O.S.” som Brosnan gnolar för sig själv är oerhört gripande i sammanhanget. Och där är liksom poängen med att låta skådespelare sjunga. De kanske inte kan matcha en skolad musikalartist, men de kan skådespela så in i helsike.

Det finns några repriser: ”Mamma Mia” var förstås obligatorisk men får ett annat sammanhang här och är riktigt bra som vanligt. ”Dancing Queen” var lite mer onödig, och ”Super Trouper” används som finalsång så det gör inte så mycket. I övrigt gillar jag att de har grävt lite djupare med låtar som ”Angel Eyes” och ”Kisses of Fire” (även om sistnämnda framförs som ett skämt). En fördel med att det är en uppföljare är också att tidigare låtar kan fungera som ledmotiv – det behövs som sagt bara några stycken ur ”S.O.S.” för att röra till känslor och bara några toner av ”Slipping Through My Fingers”.

Amanda Seyfried och Lily James är alltså utmärkta, Julie Walters och Christine Baranski drar ner precis alla skratt och alla verkar ha precis lika kul som i föregångaren, förutom Cher som inte är kapabel att röra på ansiktsmusklerna. Hennes inklistrade roll är också det enda som egentligen stör, annars är det här två timmar av ren livsglädje. Och en helt okej film på köpet.