Märkligt många Wii U-missar

Alla hårdvarureleaser är skakiga av en eller annan anledning. Är det inte hårdvara som exploderar så är den istället så ohyggligt dyr att man måste ta sig ett andra jobb för att ha råd. Det är närmast en regel i spelbranschen.

En annan regel är att högmod går före fall. Nämnda prislapp var det klaraste tecknet på att Sony inte hade den blekaste aning om vad deras köpare ville ha, för sisådär sex-sju år sedan (man kan diskutera huruvida de har fått kläm på det vid det här laget). De klarade två generationer galant men sen gick det utför, snabbt.

Frågan är om vi nu ser exempel på båda sakerna när Nintendo lanserar Wii U efter en framgångsrik och rätt trygg förstaplacering den gångna generationen. Det borde ju inte vara så svårt, tycker jag. Bara att plocka ihop en stabil, billig hårdvara och knycka det gottaste av tjänsterna som konkurrenterna har erbjudit. Men istället verkar Wii U ha barnsjukdomar nog för ett helt dagis.

NeoGAF har som vanligt samlat ihop irritationsmomenten, men jag tänker välja ut några.

* En användare kunde enkelt ta sig in i en admin-miljö och debug-menyer och hitta testforum och annat, möjligen med ännu inte utannonserade speltitlar.
* Minnet i Wii U är visserligen fyra gånger så stort som tidigare konsoler men bara hälften används till spel och det är dessutom tydligen bara hälften så snabbt.
* Det går inte att flytta konton mellan konsoler. Faktum är att i nuläget går det överhuvudtaget inte att flytta ett konto ens med hjälp av kundservice, så om konsolen går sönder är man rökt.
* Många tredjepartskonverteringar som Mass Effect 3, Ninja Gaiden 3 och Batman: Arkham City är dåliga: hemsk framerate, bortplockade detaljer, längre laddningstider, sämre texturer osv.
* Vissa spel har bara en gemensam sparfil för alla användare.
* Kort batteritid för skärmkontrollen (det finns utrymme för ett betydligt större batteri inuti).
* Kort räckvidd för skärmkontrollens anslutning till konsolen.
* Hårdvarukrascher och omstarter, ibland direkt från start.

Och, tycker jag, det viktigaste:

* Brist på systemsäljare. En HD-version av en serie som redan känns lite uttjatad och en minispelssamling är inte vad jag behöver för att bli intresserad. 3DS hade redan från start löftet om Kid Icarus som var en fräsch, spännande nystart. Ett klipp från Zelda och ett vagt omnämnande av Smash Bros räcker inte för mig i alla fall.

Jag har egentligen inte haft någon större användning av varken min Gamecube eller Wii. Då jag sällan kör partyspel är det mer eller mindre bortkastade pengar. Men ändå finns det en handfull spel till vardera, det där trumfkortet som Nintendo ändå sitter med. Det behövs bara ett nytt Metroid (utan Team Ninja), ett nytt Starfox, ett nytt Mario-spel som är lika briljant nyskapande som Galaxy, eller ens ett Ouendan 3, så kommer jag gladeligen att köpa den och vara nöjd redan där. Nintendo har ett unikt läge på det sättet.

Men fram till dess, och med tanke på den skakiga starten, så känns det väldigt lätt att undvika hypen.

Det här inlägget postades i Spel, Wii U. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.