Mary and the Witch’s Flower

Jag såg igenom den här dokumentären om Hayao Miyazaki i helgen, och insåg att vi får vara lyckliga om han någonsin färdigställer sitt nästa projekt. Miyazaki är Studio Ghibli, och studion står bokstavligen och faller med honom.

Det insåg Hiromasa Yonebayashi och gick över till en nystartad studio, som försöker ta vid nästan exakt där Studio Ghibli tar slut. Med de utmärkta Arrietty och When Marnie Was There som meriter är han tänkt att leda Studio Ponoc, och deras första film, Mary and the Witch’s Flower, släpptes 2018. Jag insåg att jag inte hade sett den, fast jag köpte den för ett tag sedan. Jag var nog lite orolig om den skulle leva upp till förebilderna.

Ja, och nej. Mary känns som plockad ur valfri Ghibli-film, stilen är densamma och många av troperna känns nästan stulna därifrån. Den är också fantasifullt designad och väldigt välanimerad. Det enda jag kan anmärka på är att bakgrunderna generellt känns liiite mörkare och simplare, och så är jag inte riktigt förtjust i hur de ritar ansikten. Det är de där skuggorna vid näsroten som distraherar. Men det är också en pytteliten detalj, och det är en väldigt trevlig film med en rätt komplex intrig och många roliga karaktärer.

Problemet är lite att den inte riktigt erbjuder något nytt. Det är som när Disney brukade återanvända animationer i sina tidigare filmer, men applicerat på hela filmen. Mary and the Witch’s Flower påminner om Kiki (en ung häxa med en svart katt), och Mononoke (slembobbor och en armé av djur), och Laputa (en svävande värld), och Nausicaä (skurkar som envisas med riskabla experiment), och Spirited Away eller Howl (besjälade föremål), och den allmänna pojke-flicka-dynamiken som Ghibli använder typ precis jämt. Och sidokaraktärerna påminner om de äldre kvinnorna från antingen Kiki eller Arrietty.

Jag vet inte om Miyazaki har sett den, men troligen skulle han ha ungefär samma burdusa omdöme som om sonen Goros första verk: ”Bra för en första film”. Sen är Mary and the Witch’s Flower bättre än Tales from Earthsea, med rätt god marginal. Men jag hoppas på att nästa Ponoc-film blir något mer originell.

Det här inlägget postades i Film och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.