Microsofts konferens på E3 2017

Microsoft har en lite knepig situation det här året, med Sony som drar ifrån på de flesta punkterna och Nintendo som har en smärre succé på gång. Med det svagaste formatet har Xbox One-spelare fått finna sig i att hela tiden få den sämre versionen. Årets stora begivenhet är förstås en helt ny konsol, och Scorpio var mycket riktigt det första som visades upp. Ryktena visade sig vara fullständigt korrekta: sex teraflops prestanda (att jämföras med Playstation 4 Pros fyra teraflops), och den har hela tolv gigabyte minne. Mindre önskvärt var att priset blir 499 dollar, som garanterat kommer att översättas till långt över 5000 kronor här. Det enda som ingen hade listat ut var namnet: Xbox One X (som om det inte redan var ett krångligt namn).

Men jag frågar mig vad syftet är. Samtidigt som man skryter om att man numera har den starkaste konsolen, så försöker man också pusha PC-spelande, och PC kommer obönhörligen att vara starkare. Och så säger man att Xbox One minsann också levererar bra spel. Problemet är att inte heller spelen övertygar. Den evigt flinande Phil Spencer hävdade att 22 av de 42 spelen som visades upp var exklusiva, men i väldigt många fall handlade det om tidsexklusiviteter. Låt oss titta närmare.

Det var väldigt många indieaktiga titlar av lite mindre ambitioner men kanske desto mer kvalitet. Jag är fullständigt ointresserad av Playerunknown’s Battleground eller det Overwatch-doftande The Darwin Project. Super Lucky’s Tale är en upphottad variant av Oculus-spelet med en räv som har stulit allt från Conker, Tails eller Super Mario Bros 3. Black Desert såg riktigt kul ut och har förstås sina enastående karaktärsmodeller, men jag är skeptisk mot att faktiskt spela ett koreanskt rollspel. Ashen (med de tomma ansiktena) har vi väl sett förut, men det såg coolt ut. Det extremt flummiga The Artful Escape hade en skön stil och pixel-cyberpunk-thrillern The Last Night var båda enormt imponerande (jag har dock en rejäl invändning mot det senare, mer i en annan text). Alla dessa lär dock vara som Inside och i bästa fall få några månaders exklusivitet. Då blir det en fråga om hur bråttom man har.

the_last_night

Tittar man däremot på traditionella AAA-spel så är allt multiplattform. Det supersnygga Metro: Exodus, Assassin’s Creed: Origins (som utspelar sig i Egypten och har superusel närstridsanimation), Arc System Works nya Dragonball-fightinglir, Namcos animeinfluerade Dark Souls-klon Code Vein, det enormt usla Middle-earth: Shadow of War och Biowares nya Horizon/Destiny-krossare Anthem, allihop kommer även till PC och Playstation 4.

anthem

Vad gäller Microsofts helt egna titlar så är det nästan pinsamt. Forza Motorsport 7 i all ära. Men sen var det Crackdown 3 och Cuphead (som äntligen ska släppas efter lång väntan), State of Decay 2 (mer zombier – snark) och det tydligen MMO-sladdriga Sea of Thieves. Något som däremot var genuint fantastiskt vackert var Ori and the Will of the Wisps, som gjorde mig glad att jag åtminstone har kvar min Xbox One.

ori_and_the_will_of_the_wisps

Missförstå mig rätt. Det fanns många bra spel men huvudargumentet borde vara att man ska köpa en Xbox One X. Här körde man helt och hållet med att alla gamla spel kommer att skalas upp i 4K och att en handfull får särskilda patchar för att flyta bättre. Men man har inte gjort något åt grundproblemet: att Xbox One knappt får några exklusiva spel, och för mig som fan av japanska titlar är den praktiskt taget värdelös. En liten tröst var väl att den (utmärkta, ska erkännas) bakåtkompatibiliteten utökas med stöd för original-Xbox. Här finns några titlar som jag skulle vilja spela igen, framför allt Panzer Dragoon Orta.

Så det slutliga omdömet är att Xbox knotar vidare, men har du inte redan köpt den finns det ingen större anledning att köpa en under 2017. Det ska bli himla kul att äntligen spela Cuphead och uppföljaren till Ori, men det blir ett kort nöje. Årets E3 är Sonys eller Nintendos att vinna.

Lämna ett svar