Förord: En gång i forntiden, cirka 2002 någon gång, letade jag rätt på gänget bakom den anrika tidningen Interface, och ställde några frågor. Det var en av mina första intervjuer och kanske inte hundra procent genomarbetad men jag fick ändå en liten inblick i vad som hade hänt bakom kulisserna. Jag fick tag på Jonas Darnell (tecknare, även känd för en hel massa andra serier) och Henrik Arnstad (som skrev ”En liten bok om spel”) och fick därigenom veta att den legendariske Zyber-Zluggo egentligen var Henrik Brandendorff, vars namn man kan se som översättare av diverse TV-program numera. Jag växlade även några ord med honom. Men texten publicerades aldrig då och blev liggande. Nu tänkte jag dela med mig av texten och lite minnen…

I början av 90-talet var det roligt att gå till kiosken. På den tiden såldes nämligen dataspelstidningen Interface, eller Intörfejs som den kallades internt. Det här var strax innan 32-bitarsrevolutionen då en CD-i var det absolut ballaste du kunde ha under TV:n.

Interface leddes av Björn Eriksson i ett tillstånd av organiserat kaos. Björn själv ville inte ställa upp på en intervju, men andra medarbetare har antytt att ledningen var minst sagt splittrad. Recensioner lämnades in lite hur som helst, fakturor betalades eventuellt i yttersta nödfall, och att lämna tillbaka spel till distributörerna var det inte ens något snack om. Men alla hade kul, och tidningen hamnade faktiskt i hyllorna med ojämna mellanrum. Henrik Arnstad avslöjar att de införde dubbelnummer ibland när de inte hann göra klart två tidningar.

Så här i efterhand är det roligt att se tillbaka på gamla artiklar. Amiga CD32 hypades vettlöst som en spark i baken på Nintendo och Sega. Ännu roligare är alla lovord som östes över Rise of the Robots – i efterhand utsett till ett av världens sämsta spel någonsin. Interface sågade både Super Metroid och Castlevania till Megadrive med betyg i 60-70-området. Och så var det någon som trodde att Sony PSX (sedermera Playstation) skulle ha en CD-laser med en särskild färg som lät den läsa skivor i sjuttio gånger hastigheten. Kan det ha varit ett supertidigt rykte om Blu-Ray-tekniken?

Det som skilde Interface från samtida tidningar var den vansinniga humorn och en befriande brist på korrekturläsning. Framför allt var det en varelse vid namn Zyber-Zluggo som alltid lyckades vika mig dubbel av skratt.

Man var inte rädda för att sätta extrema betyg, även om en viss förkärlek för tunga PC-spel syntes. Här följer några citat från giganterna:

Zluggo (om King Arthur’s World, SNES): ”Jaha, så var det dags igen. Farliga män på farlig plats för otäcka saker, och riket är återigen hotat – är det nånsin ohotat?”

Björn (om Sunset Riders, Megadrive): ”Detta är inget spel, det är ett bildband! Med plingsignal! Som min morbror har plåtat på sin charterresa till helvetet!”

Anders Blom (om Space Hulk, PC): ”Den mörka framtiden ligger i det förflutna. Den ännu mörkare framtiden har just börjat.”

Definition av betyget 50: ”50 är hälften av hundra och det betyder att här har vi ett halvt spel. På många sätt påminner det om ett spel, det kanske ser ut som ett eller låter som ett. Men låt er inte luras, det är bara ett halvt.”

Björn igen (om Rock’n’Roll Racing, SNES): ”…så förbannade vi också Henry Ford för att han aldrig insåg hur viktigt det var med missilramper på personbilar.”

Peter (om Samurai Shodown, Neo-Geo): ”Shodown är bannemig läckrast, alla kategorier, och lär förbli det tills nästa kamplir rullas ut från SNK:s verkstad. Sälj mormors hund och skaffa.”

Jonas Darnell (om Alone in the Dark 2, PC): ”Det är bäst. Abstinensfaktorn är Högst. Det ockuperar hela min organism. Jag äter, sover och skiter Alone in the Dark 2. Jag tänker fanimej redan nu utnämna det till 1994 års bästa PC-spel. Köp det eller bli misslyckad.”

Peter igen (om Raptor, PC): ”Dunderdånande dödsdansar den späda farkosten över bedårande cyberlandskap där fem megaziljoner försöker rosta dess ynkedom till metallskrov. Sönder skjuts de som straff.”

Anna (om Robocop 3, Megadrive): ”Fult som stryk är spelet, på ett lite neobrutalt sätt, så det kanske finns någon tanke och inte bara ren klantighet bakom det.”

Och så vidare. Många helt vansinniga formuleringar i varje nummer gjorde tidningen nästan roligare än den mesta speldyngan som släpptes på den tiden. Ibland när jag är på riktigt gott humör och skriver en recension hoppas jag kunna återskapa lite av samma känsla. Det har nog smugit in några Interface-citat i mina recensioner under årens lopp. Interface tog varken sig själva eller spelen på särskilt stort allvar. Och borde man göra det egentligen? Det handlar ju trots allt om underhållning.

Ja, och så lite bilder från mästerverket. Särskilt komiskt är det att notera att ”Micke” (ingen relation) sarkastiskt avfärdar Super Metroid med betyget 75 och sedan, i spalten bredvid, hyllar dyngspelet Metal & Lace, ett PC-fightingspel med lite nakna bröst, med samma betyg. Det är också alltid kul att läsa gamla spelannonser och konstatera att det inte alltid var bättre förr. 1399 kronor för halvdana shoot’em upet Alpha Mission till Neo-Geo, som inte ens är värt 80 kr för att köpa nu till PSN.