Sommaren 1998 tillbringade jag till stor del med att förbereda mig inför mitt första och sista lajvrollspel. Jag och två kompisar tränade jodo i Skellefteå, och några av tränarna var engagerade i en lajvförening. Samtidigt var vi själva inne på bordrollspel, så vi var inte allt för svårövertalade. Sagt och gjort: vi tilldelades tre mindre roller. Jag blev druid medan mina kompisar blev soldater. Vi tillhörde riket Dinas Lludd och… tja, det var väl ungefär så mycket vi läste på. Hela lajvet var dock en del av en lång, pågående fejd mellan en massa riken och annat oknytt, vilket vi skulle bli varse.
Men först väntade många och långa förberedelser. Först och främst behövdes vapen. Eftersom jag tränade jodo och precis hade blivit druid var det naturligt med en stav (trots att druiderna egentligen skulle vara pacifister – som sagt, påläst?). Det blev en ganska rejäl sak fast ordentligt vadderad för att inte skada någon, klädd i latex och målad. Jag sydde en långrock, trodde jag, men den blev i slutändan bara nätt och jämnt lång nog som tunika, och en underskjorta. Lämpliga läderstövlar hade jag lyckligtvis tillgängliga. Byxor var ett problem tills jag hittade långkalsonger (!) i lämpligt snitt. Och så ägnade jag väldigt mycket tid åt min mantel, som blev en överdesignad historia som inte riktigt passade en ödmjuk druid.
Fast det är ju inte bara att klä sig. Lite utrustning behövs också. Så jag hade en stadig träväska, en kåsa, lite torkat kött och en flaska med blandsaft. Tanken var att jag skulle fixa vatten och sedan blanda ut saften med den, men det visade sig väldigt omständligt. I slutändan drack jag bara vatten.
Hur som helst, vi anlände till en myggig skog och anvisades till en plats där vi fick försöka slå läger. Vi hade fått ett militärtält, men ingen av oss var särskilt militärisk (vi var 16-18 år). Så började det regna. Vi härdade, till vårt försvar, ut rätt länge. Det var faktiskt inga större problem för mig, min mantel av manchestertyg höll mig torr där vi satt under en gran. Men till slut tog vi tillflykten till värdshuset, ett av två hus i området, ett gammalt torp.
Och där hittade vi hela poängen. Jag minns att vi köpte mat och dryck för guldtior (den enda gångbara valutan) och sedan satt och lyssnade medan de mer erfarna rollspelarna sjöng och berättade. En grupp människor i en stuga ute i skogen, med levande ljus och levande musik. Att vi var utklädda till soldater och druider var mindre viktigt, men där fanns definitionen av levande rollspel. Det var faktiskt The Hobbit som fick mig att minnas det här lajvet just nu. Stämningen i början av filmen med middagen hos Bilbo och sången vid eldstaden kändes verkligen som lajv.
Till slut anlände våra lorder och hjälpte oss att fixa tältet, men det skulle snabbt visa sig vara svårt att sova, trots att jag slapp hålla vakt. Dels var myggen helt djävulska och min mantel kom återigen till räddningen som myggnät. Och dels kom det skumma troll och ruskade i tältet. Om jag inte minns fel blev det en del uppståndelse redan första natten, och fredssamtalen kom av sig när en demon kom vandrande och fick alla, inklusive undertecknad, att gå bärsärkagång. Jag sprang på en Thane, en av de inhyrda professionella livvakterna, och blev nerhuggen rätt snabbt.
Det var en tryckt stämning när alla hade hämtat sig (och druiderna snabbt hade gått upp i rang och börjat med quick heals). Så vi arrangerade en ceremoni, som vi genomförde kvällen därpå. Det såg rätt bra ut ett tag, men snart hördes det rop ute i skogen och det blev en lång, orolig natt, följd av en massa halvsovande trötta lajvare i bagarstugan. Morgonen grydde och de sista försöken till fred inleddes… varpå det blev uppståndelse i tältet bredvid vårt. En av de främmande lorderna var död. Vår lord hade anlitat elitsoldaterna som hade lyckats lönnmörda lorden, och vi vann, på något sätt.
Från mitt perspektiv var det alltså en blandning av kalabalik och skön atmosfär i tre dagar. Jag hade på det hela taget väldigt roligt, men det var samtidigt slitsamt och ingenting jag är sugen på att göra om. Idag har jag ju betydligt bättre koll på både att läsa på om historia och att tillverka grejer, men i gengäld har jag inte tid med det enorma engagemang som krävs bara för att delta.
Idag är de flesta minnena borta, även om en del kom tillbaka då jag hittade lajvets gamla hemsida. De flesta av grejerna är borta men manteln och flaskan har jag kvar som souvenirer…
