Någon timme i Ariandel

Äntligen är det dags för första expansionen till Dark Souls 3: Ashes of Ariandel. Efter en kort teleportering hamnar man i en snöig skog som påminner en aning om delar av Eleum Loyce, korsat med Painted World of Ariamis. Och det senare ska visa sig vara rätt medvetet – det verkar finnas kopplingar mellan de här målade världarna.

Jag gillar det redan från början. Man får slåss mot vargar som fungerar lite annorlunda än tidigare hundvarelser – de är mer intelligenta och jagar i flock, och är inte nödvändigtvis aggressiva förrän du hotar dem eller lämnar en öppning. Det finns också en massa andra fiender som gömmer sig i skogen … eller utgör den. Snöeffekterna är förstås betydligt mycket tjusigare än i Eleum Loyce och överlag känns det fräscht.

Nästa sektion innehåller mer typiskt Bloodborniga småhus som är intrikat sammanflätade med stegar och passager åt alla möjliga håll. Jag börjar få lite grepp om det stället, men det är svårt när hela alltet är befolkat av svårt förvridna fågelzombier och en uppsättning riktigt elaka, gigantiska Voldo-kloner.

Många har förstås redan spelat klart det och det ska inte vara så gigantiskt stort, men nog känns det hyfsat matigt i alla fall. Jag har också redan hittat ett par intressanta vapen – synd bara att jag inte kan flytta över dem till en annan figur. För för tillfället spelar jag uteslutande med Washing Pole och det där gigantiska brinnande svärdet. Något som visar sig passa väldigt bra i frusna miljöer …

Lämna ett svar