När du läser det här är jag troligen fullt upptagen för att få till en riktigt bra honte ni kamae. Mitt i spelhösten råkade det bli schemalagt ett jodoläger och då tackar jag förstås inte nej. Sedan jag började om med jodo för snart fyra år sedan har det blivit en viktig del av min tillvaro.

Jag skrev om jodo förut, den japanska stavkonsten som går ut på att försvara sig med en 128 centimeter lång stav mot en anfallare, oftast med ett vanligt svärd. Förutom den här tiden tränade jag också i Skellefteå tidigare, mellan 1996 och 2000 innan jag flyttade söderut. Så sammanlagt börjar det bli rätt många år och ändå har jag knappt skrapat på ytan. Men det är också en del av det tilltalande.

Jodo tar aldrig slut, särskilt inte med den ambitionsnivån jag har. Det finns så många grader av tekniker att lära sig, nya tillämpningar som öppnar nya sätt att se på det jag har trott mig kunna i femton år. Och skulle jag, mot förmodan, en dag sitta där och ha bemästrat allt så innebär det bara att jag har verktygen för att nyskapa. Det tror jag i och för sig inte kommer att hända, den hängivenheten saknar jag. Jag vill ha jodo som en del i mitt liv men jag är inte beredd att göra det till mitt liv. Men att veta att den, om jag vill, kommer att kunna fylla ut varje tillgängligt tomrum från nu och fram till att jag inte längre kan stå på benen är en ganska härlig tanke.

Fram till dess har jag dock mycket att jobba med. Att öka tempot i Kasumi, att få till steget förbi motståndaren i Kasa no Shita, att göra en explosiv attack från sittande ställning i Neya no Uchi, att verkligen få ordning på slagstöten i taiatari, att få motattacken i Ushiro Zue Go att fungera ordentligt och nu senast att få ordning på den förkortade rörelsen för att besegra två svärd i Kengome. Och många andra saker som jag inte ens har upptäckt att jag gör fel än.

Inte en korrekt honte ni kamae, men en bit på vägen…