Jag har spelat Capcom Fighting Collection och det är en fascinerande uppsättning spel. På många sätt är det en era som vi aldrig kommer att få se igen. Tekniken begränsade mer än ambitionen, men det gjorde också att Capcom kunde pressa tekniken till det yttersta utan att behöva satsa allt på ett kort, och man kunde experimentera med sidotitlar och släppa nya spel var tredje månad till en hungrig arkadpublik och sen bara konvertera gräddan till konsolerna.
Därför är det med en blandning av förtjusning och sorg som jag återvänder till de här spelen. Med undantag för Hyper Street Fighter II är det här nio spel som släpptes inom loppet av fyra år, 1994 till 1997. Numera får vi vara glada om vi får ett nytt Capcom-fightingspel vart fjärde år. Och då har vi förstås inte räknat med att de samtidigt släppte typ fem Street Fighter, ett par 3D-spel och förstås en massa beat’em ups och sånt på samma gång.
Darkstalkers: The Night Warriors (eller Vampire: The Night Warriors) blev början på en kort men intensiv serie, just under dessa år. Hela grejen med en blandning av skräck och humor där ett gäng stereotypa monster slåss mot varandra var egentligen inte särskilt originell, men genomförandet saknar motstycke, och redan här var karaktärsutbudet fenomenalt, kanske egentligen bättre än Street Fighters. Det var spelmässigt obalanserat som tusan och att spela mot datorn är i princip hopplöst, men vad gör det när man får lära känna Demitri, Morrigan, Felicia, Bishamon, Anakaris, Talbain och Lord Raptor?
Capcom körde länge på konceptet att väldigt snabbt krångla ut en uppdaterad version av samma spel, och Night Warriors: Darkstalkers’ Revenge (eller Vampire Hunter: Darkstalkers’ Revenge för att krångla till det maximalt) var i stort sett en palette swap av det föregående spelet med två nya karaktärer och spelbara bossar. Och det var mer polerat men egentligen tyckte jag alltid att de nya färgerna gjorde det fulare. Nykomlingarna Donovan Baine med sina Jojo-inspirerade smågudar och sitt levande svärd, och Hsien-Ko med ärmarna fulla av vapen, var dock sensationella.
Precis som med Street Fighter Alpha, och Street Fighter 3, och Capcom vs SNK, så blev det tredje gången gillt med Vampire Savior: Lord of Vampire, som i konsolversion kallades Darkstalkers 3. Det här var Capcom på sin absoluta topp kreativt, där de visserligen hade börjat satsa på den feta CPS3-hårdvaran men ville pressa ut allt ur det föregående formatet. Ytterligare fyra nya karaktärer fyllde ut listan, men samtidigt tvingades de stryka Donovan och de två bossarna Pyron och Huitzil för att kassettformatet inte rymde allt. Nykomlingarna var dock ännu coolare och Vampire Savior har troligen de absolut bästa karaktärerna i något fightingspel någonsin. Det finns oändligt med karisma i det här spelet, och tack vare att det var ett relativt litet gäng kunde Capcom göra allt specialgjort och unikt. Nästan varenda karaktär har någon unik attack som förvandlar motståndaren på något sätt, och följaktligen kan samtliga förvandlas på kreativa sätt. Demitris Midnight Bliss-super där han förvandlar motståndaren till en tjej (om de inte redan är det) och sedan suger deras blod är förstås en klassiker, men också smågrejer som att Anakaris sätter förbannelser på folk eller att Lord Raptor förvandlar dem till bollar och basketdunkar dem, eller att Bishamon kan mosa deras ben eller att Q-Bee kan lägga ägg i folk och sedan kläcka en ny kopia av sig själv. Eller för den delen Liliths minidansspel. Allt sånt här är grejer som helt enkelt aldrig skulle gå att göra nu för tiden, för även om 3D-modeller i längden är enklare än sprites, så skulle det behövas en ohygglig mängd specifika modeller för alla såna här grejer. Det som då var ett ambitiöst sidoprojekt skulle idag bli det dyraste tänkbara fightingspelet. Vampire Savior är i princip perfekt, förutom då den lilla bristen att några karaktärer saknas. Hemversionerna, alltså Darkstalkers 3, lyckades få med allihop men på senare år är det bara arkadversionen som givits ut på nytt.
Fast Vampire Savior fick faktiskt två uppgraderingar, eller snarare sidograderingar. Vampire Hunter 2 är i princip karaktärerna från tvåan fast i spelmotorn från trean, så de fyra nykomlingarna saknas och känslan av romhack blir ännu större då de inte ens designade om figurvalskärmen. Vampire Savior 2 offrade de mindre populära Talbain, Rikuo och Sasquatch för att kunna få med Donovan, Pyron och Huitzil även här, och i teorin skulle det kunna vara den bästa versionen. Men de inbitna fansen gillar det inte av någon anledning, så Vampire Savior är fortfarande de facto standarden.
Så långt fem spel som har mycket gemensamt och där egentligen bara ett av dem är det som spelas. Men de fem andra har mer omväxling. Cyberbots: Full Metal Madness är ett helt unikt spel i sammanhanget, som en uppföljare till beat’em upet Armored Warriors. Man väljer visserligen piloter som är typiskt väldesignade som allt från Capcom vid den här tiden, men de styr sedan en av flera varianter av mechas som har de egentliga attackerna, och piloten avgör bara vilket perspektiv du får av handlingen. Det har en lite annan spelkänsla än Capcoms andra fightingspel och även om robotarna i sig inte har så mycket personlighet så de väldigt välanimerade. Cyberbots blev inte direkt någon klassiker, men det är väl värt att spela igenom ett par gånger om inte annat.
En annan udda titel är Red Earth, eller Warzard. Det här var Capcoms premiärtitel för CPS3, och en extremt riskabel satsning på alla sätt. När alla väntade på Street Fighter III så lanserade man istället ett rollspel i fightingformat, där man bara har fyra hjältar att välja mellan som sedan får slåss mot en rad överdimensionerade ospelbara bossar, och där man levlar upp mellan striderna och lär sig nya attacker. Hjältarna är väl inte heller fenomenala, även om Tessa och Leo har en del charm. Det var för komplicerat för arkadhallarna, för simpelt för en hemmaversion (som aldrig tidigare har funnits förrän här) och var i princip värdelöst som tävlingsspel med bara fyra karaktärer. Men det är ett rejält spektakel och väl värt att testa i den här samlingen just för att det är så vansinnigt udda och för att det officiellt aldrig har släppts förut. Och så kan jag inte låta bli att fantisera om vad som hade hänt om CPS3 hade blivit en jätteframgång och Capcom hade gjort ett nytt Darkstalkers i den här stilen. Herregud.
Parallellt med Darkstalkers och Street Fighter släppte Capcom en del andra spel, och Super Puzzle Fighter II Turbo var ett extremt charmigt pusselspel med inriktning på tvåspelarspel. Att kunna sabotera för varandra i pusselspel var inte unikt, men Capcom kryddade med deformerade kämpar som översatte din framgång i pusslandet till specialattacker. Det märks att Night Warriors var nytt i samma veva då både Donovan och Hsien-Ko är med, men annars är det klassiska figurer med betoning på tjejerna (förutom en uppsättning shotos). Puzzle Fighter är tämligen oförutsägbart och tenderar att svänga vilt, men det är också en del av poängen.
Efter Puzzle Fighter gjorde man sedan det enda logiska och tog samma deformerade sprites från det spelet och gjorde fightingspelet Super Gem Fighter Mini Mix, eller Pocket Fighter som det även har kallats i hemversion. Vi blev av med Donovan men fick i gengäld Zangief, Ibuki och Tessa (då man vid det här laget ville pusha för Street Fighter III och Red Earth). Och det är ett helt galet fightingspel där varannan attack gör att karaktären förvandlas till något helt annat, och där man bankar ädelstenar ur varandra för att göra sina attacker starkare. Det är spelmässigt ganska enkelt men också tillgängligt, och förstås ohyggligt charmigt.
Slutligen då det sista spelet i samlingen, Hyper Street Fighter II. Det här släpptes i samband med ”15-årsjubiléet”, men 2003 är så vitt jag vet varken ett jubiléum för Street Fighter (1987) eller Street Fighter II (1991). Nåja, att Capcom har haft svårt att räkna är inget nytt. Det samlar alla fem varianterna av Street Fighter II i ett spel, där du kan välja fritt vilken version du vill använda, så man kan spela SF2 Turbo-Blanka mot Super SF2-Sagat, eller så. Om du väljer Super Turbo på båda så är det ju i princip det spelet rakt av. Och visst, det är en klassiker, men jag har spelat mig ganska less på Street Fighter II.
Den här samlingen innehåller alltså några riktiga superklassiker och några spel som är värda att testas om inte annat. Capcom har också tänkt till lite kring onlineläget. Deras tidigare Street Fighter-samling hade bara onlinestöd för fyra av spelen: Street Fighter II Turbo, Super Street Fighter II Turbo, Street Fighter Alpha 3 och Street Fighter III: Third Strike. Jag kan förstå att man inte ville splittra spelarbasen, och med fler spel så är det ju ändå meningslöst att sitta och vänta på motstånd i ett mer udda spel när alla spelar de populära titlarna. I den här samlingen får du välja vilka spel du kan tänka dig, och sen står du i kö för allihop. Väldigt trevligt. Problemet är bara att redan en vecka efter premiären så är onlineläget redan dött, trots rollback-nätkod och allt. Troligen för att splitternya DNF Duel tog all uppmärksamhet. Suck.
Capcom Fighting Collection har i alla fall en hel del utmaningar att prova på och hyfsat med motivation att testa alla spelen. Det är väldigt pedagogiskt med nygjorda träningslägen för alla spelen och möjlighet att mappa specialattacker till handkontrollen, vilket kan behövas för några av de mer … originella Darkstalkers-rörelserna. För mig var det dock mest en möjlighet att skaffa sig ett något mer arkivbeständigt exemplar av Darkstalkers-spelen och att få (officiellt) testa Red Earth. Man kan väl hoppas att jag har köpt Vampire Savior för sista gången nu. Men allra mest är det ett minnesmärke över en tid där Capcom vågade släppa fightingspel utan Ryu och Chun-Li, ge spelen så mycket kärlek och omtanke de bara kunde under en kort intensiv utvecklingstid, och experimentera vilt utan att behöva oroa sig för tjafs som balanspatcher och optimala DLC-strategier.