När fantaster blir fanatiker

Ojoj. Diskussionerna kring Star Wars: The Last Jedi minskar knappast i volym. Just nu kretsar väldigt mycket kring Luke och vad han gjorde i filmen. Även om jag tycker mig kunna ana en liten skiftning så hävdar fortfarande många att hans gestaltning ”totalt förstörde karaktären”, eller ”var ett hån” eller ”ett förräderi”. Man skyller förstås på Rian Johnson, eller Kathleen Kennedy, eller Disney i största allmänhet. För det är ju förstås självklart att Luke skulle bete sig på ett visst sätt. Det har släppts trettiofyra år av material som har visat att Luke mer eller mindre är rymd-Jesus och kan besegra precis vad som helst. Visserligen har det aldrig varit officiellt officiellt, och när Disney tog över insåg de att hela Star Wars-röran var fylld av saker som en jedi-R5-enhet, att Chewbacca dog av att få en måne kraschad på sig, att Luke hade en klon, Luuke, att Luuke hade en klon, Luuuke, och att det fanns en rebellpilot som var en häst.

Ja.

Så de gjorde det enda rimliga och kastade alltihop, bra som dåligt. Pilothästar, Knights of the Old Republic, gigantiska rymdillrar, Grand Admiral Thrawn, Darth Revan, Masters of Teräs Käsi, Kinect Star Wars, Yuuzhan Vong, Super Bombad Racing, bort med allt. De började om, med de sex filmerna och den animerade tv-serien The Clone Wars som de enda officiella Star Wars-berättelserna, och har sedan lagt till Rebels, en rad nya böcker och förstås The Force Awakens och The Last Jedi. Och det var förmodligen deras misstag.

Det finns nämligen Star Wars-fans som inte bara är fans längre, utan fanatiker. Folk, generellt födda på sjuttio- eller åttiotalet, som inte ser Star Wars som ett intresse utan som något centralt i livet. Det är folk som har vuxit upp med ljussablar och Stormtrooper-hjälmar och som kanske egentligen aldrig har vuxit upp. Det är inget sammanträffande att begreppet ”kanon” används i både Star Wars-sammanhang och andra kreativa verk. Det är samma process som när en religion sätts ihop. Man tror på vissa dokument men inser trots allt att vissa saker inte rimligtvis passar ihop, och så bestämmer man vad som är kanon och vad som inte är det (eller i värsta fall kätteri). Redan här börjar det uppstå schismer, och det brukar bildas fundamentalister och aningen mer frireligiösa.

Men så kommer alltså någon utomstående (Disney) och börjar säga vad som är kanon eller inte. För människor (och låt oss konstatera att det mestadels är män) vars hela världsbild bokstavligen är Star Wars, så är det som om Nya Testamentet inte bara skulle vara ett tillägg utan att man i samma veva skulle riva ut allt utom Första och Andra Mosebok. Sen vågar man komma med påfund som en kvinnlig huvudperson och en svart huvudperson, men filmen var åtminstone väldigt välbekant i sitt upplägg. Men sedan i nästa film lägger de in ÄNNU fler kvinnliga karaktärer (hur vågar de?) och visar DESSUTOM att den nya, officiella Luke inte är samma som den Luke som de har dyrkat under trettiofyra år … ja, då bryter all logik samman. Det är som om Jesus faktiskt skulle komma tillbaka men se ut som Oprah Winfrey. Religiös kris. Det skulle behövas några psykologiska studier kring det här.

Med den här typen av fanatiska fans går det inte att resonera. Mycket av den tidiga kritiken byggde på rena faktafel och feltolkningar, men det biter inte trots att folk har sett om filmerna och sett logiken. Man har bestämt sig för att allt är fel, fel, fel, och har till och med skapat namninsamlingar för att få Disney att få filmen avkanoniserad. Alltså, ni ser parallellerna? Ett av tidernas största Star Wars-fans är Mark Hamill själv, och när han tidigt (och kanske för uppriktigt) nämnde att han inte var överens med Rian Johnson om hur Luke porträtterades togs det som ett bevis på att filmen minsann var antikrist (eller, antiluke). När han senare gick ut och ångrade tidiga kommentarer var det få som tolkade det som att han som professionell skådespelare kommit fram till att slutresultatet ändå blev bra och att han gav Rian rätt. Nej, då hade Disney förstås mutat eller hotat honom. Mark påpekade lite trött att Disney aldrig fått honom att säga varken bu eller bä, men nu gick det förstås inte att lita på när det inte stämde med den verklighet man hade målat upp. Mark Hamill blev ett offer, eller kanske rentav en förrädare.

Och det är där man kan konstatera att en fantast inte längre har ett sunt intresse utan har blivit en fanatiker, en extremist. När man använder ord som förräderi och hat om en film och dess upphovsmän, då borde man kanske ta ett pyttelitet steg tillbaka och fundera på vad man håller på med. Och kanske framför allt: ilska och hat bara leder till den mörka sidan …

Det här inlägget postades i Film och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Ett svar till När fantaster blir fanatiker

  1. Erik Malm skriver:

    Jag förstår inte varför de skulle involvera originaltrion, särskilt efter så pass lång tid. Det var givet att majoriteten av ”originalfansen” skulle bli som bäst besvikna, som värst rabiata, nästan helt oberoende av hur filmerna hade utformats.

    Något som liknade Episode 4-6 skulle antagligen framstå som töntigt i dag, och ingen modern film kommer att revolutionera genren på samma sätt som de gjorde.

    Så till och med en borderline-SW-hatare som jag skulle nog säga att det HADE varit mer ”respektfullt” att inte låta Luke och Han dö som bikaraktärer i ett par visserligen-påkostade-men-ändå-dussin-sci-fi-actionrullar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.