Är du en framgångsrik artist, särskilt om din målgrupp till stor del består av unga män, är det nästan ett måste att vid något tillfälle ha släppt ett eget spel. Nu för tiden brukar det lyckligtvis handla om rätt lämpliga musikspel. Att sjunga till Take That, dansa med ABBA eller rocka med Metallica är väl inte så värst ogenomtänkt. Med vid flertalet tillfällen har artisternas uppblåsta egon inneburit att de har trott sig vara den nya Miyamoto, med oftast hysteriskt usla resultat. Här är åtta exempel på hur illa det kan gå när musik och spel möts.

Queen: The eYe
I en avlägsen framtid härskar en fascistisk dator över mänskligheten och det enda sättet att nå frihet är att befria Queens musik. Eh, ja. Tyvärr var det ett närmast ospelbart Resident Evil-liknande missfoster till spel som inte kunde räddas av ett (förstås) briljant soundtrack.

Revolution X
Ett liknande tema men ett ännu uslare spel. Revolution X var ett simpelt ljuspistolspel där man skulle befria medlemmarna i Aerosmith från den onda Helga och hennes NON-armé som ville förbjuda all musik, genom att peppra miljontals identiska gulklädda nissar med CD-skivor. Som om inte det vore plågsamt nog måste man alltså lyssna på Aerosmith under tiden. Ett av de vedervärdigaste spelen jag någonsin har haft nöjet att spela igenom.

Crüe Ball
Kanske mer märkligt än dåligt. Megadrive var hem till en del hyfsade flipperspel inklusive det här, men liksom, varför gör man ett flipperspel baserat på Mötley Crüe?

Journey
Långt innan spelet Journey fanns bandet Journey, och de gjorde ett spel… som hette Journey. I vad som möjligen är historiens första musiklicensspel skulle man hoppa runt i olika arkadspelsmiljöer där figurerna hade bandmedlemmarnas foton som huvuden. Att det blev ytterligare ett spel baserat på bandet är ju ännu märkligare med tanke på att Journey aldrig gjorde någon riktigt odödlig hit. Nej, ”Anyway you want it” är det bara folk med dålig smak och så jag som gillar.

Moonwalker Arcade
Megadrive-spelet är välkänt, men faktum är att Jacko även satte ihop (ja, han står som designer för spelet) ett isometriskt beat’em up till arkadhallarna där Michael själv (förstås) glider runt och spöar skurkar, för att sedan plocka upp en apa (!) och förvandlas till en supercyborg-Jacko (!!).

Ed Hunter
I samma stil som Revolution X är Ed Hunter en rälsskjutare fast utan arkadpistoler utan bara en muspekare att panga med. I rollen som Iron Maidens maskot Ed ska man skjuta ner en massa monster i miljöer inspirerade av gruppens album. Låter det bra?

Wu-Tang: Shaolin Style
Rapkollektivet Wu-Tang är väl kanske inte SÅ ologiskt att stoppa in i ett fightingspel, men särskilt bra var det inte. Ur ett spelhistoriskt perspektiv är Shaolin Style mer intressant som resultatet av det som började som Thrill Kill, ett hypervåldsamt fightingspel för fyra spelare samtidigt som lades ner strax innan release. Spelmotorn återanvändes sedan till Wu-Tang-spelet.

KISS Psycho Circus
En förstapersonsskjutare baserad på en serie av Todd MacFarlane baserad på bandet i fråga, som släpptes till både PC och Dreamcast. Folk säger att det var helt okej, själv är jag skeptisk.