Jag har stor respekt för spelutvecklare och för ett spel som verk, som färdig produkt. Därför har jag svårt att förstå en mycket vanlig företeelse: nämligen att spel ska ändras och justeras och moddas och hackas och patchas i det oändliga.

TotalBiscuit är en rolig karl som testar spel på Youtube. Han är en inbiten PC-spelare (om än med sund förtjusning i konsolspel som förtjänar det) och en av hans kännetecken är att han alltid, alltid kollar in optionsmenyn först. Det är en viktig del av hans omdömen, och så fort något saknas så är han ytterst kritisk. Det är en så där typisk grej jag inte förstår. Jag vill att mina spel ska rulla på bra, men specifika effekter gör mig praktiskt taget inget. Jag skulle nöja mig med en prioriteringsskala från SNYGGT till SNABBT så kan jag hitta en kompromiss som funkar acceptabelt på min dator. Jag bryr mig föga om huruvida SSAO är aktiverat eller inte, eller vilken typ av antialiasing som används. Och så finns det folk som absolut kräver steglösa ljudinställningar för att de vill ha röster på exakt 36% volym och ljudeffekter på 52%. Och musiken avstängd helt och hållet eftersom de lyssnar på Spotify samtidigt.

Va? Ja, att stänga av musiken är förmodligen den vanligaste och största förändringen man kan köra av sitt spel. För mig, som ser musik som en av de viktigaste delarna i ett spel, är det fullkomligt ofattbart. Hela den här hypen kring egna soundtracks som tydligen gjorde Xbox 360 fullkomligt överlägsen Playstation 3 har gått mig förbi. Tänk dig att spela Final Fantasy VII och så när Sephiroth sticker svärdet i Aeris (eh, jo, spoiler förresten) och materian som sitter i hennes hår faller till marken, så kommer inte de första pianotonerna av Aeris Theme eftersom du är mitt i Justin Timberlakes senaste. Tänk dig att springa över den norra slätten i Nier och istället för ljuvlig kvasi-keltisk sång höra Yohio. Tänk dig att missa utbrottet av toner när man stiger upp genom det sista huset i Flower för att man hellre vill lyssna på Led Zeppelin (det behöver ju inte nödvändigtvis vara ny musik).

Samma sak gäller många andra aspekter av spel. Jag tänker till exempel på Soul Calibur V. Där går det att byta ut musik men det är andra stycken från serien och i vissa fall är de faktiskt bättre. Där spelar jag förvisso sällan med standardfigurerna eftersom det finns en så utmärkt karaktärseditor (och det är en avdelning där jag helt omfamnar möjligheten att bestämma själv), men när jag spelar med Siegfried… så spelar jag med Siegfried. Inte med Siegfried i kattdräkt eller Siegfried i badbyxor eller egentligen ens Siegfried i sin alternativa utstyrsel. Och definitivt inte Hilde i bikini. Soul Calibur V är ett tvåspelarspel och jag vill inte distraheras av sånt när jag har folk i närheten. Samma sak gäller Street Fighter IV. Med några enstaka undantag kör jag uteslutande med originaldräkter och originalfärger. Zangief har fått byxor för att jag är tämligen less på hans kalsonger, och Rose kör sin ökenkostym eftersom hennes ursprungliga är ohyggligt lila. Men Ken ska vara klädd i rött. Annars är han inte Ken.

Och det här är ändå sånt som finns inbyggt som möjligheter i spelen, trots att Capcom ursprungligen hävdade att de inte ville tillåta en karaktärseditor eftersom det skulle förstöra karaktärernas ikoniska utseenden (varpå vi fick köpa festival-Blanka och rosa rymd-cheong-sam-Chun-Li). När man släpper loss spel på PC så finns det ingen hejd på vad som går att byta ut. Nummer ett är förstås nakenmoddar, och då hänvisar jag återigen till det där med två spelare. Nummer två är att ändra på interface. Där har vi World of Warcraft som tydligt exempel. Praktiskt taget från dag ett började folk peta i sina knappuppsättningar. Och inte bara genom att byta storlek eller att flytta runt knapparna, som spelet stödde. Nej, det skulle in med mer information, ramar skulle bort för att klämma in mer knappar, allt skulle flyttas runt och sättas i en klump i mitten för att nås så snabbt som möjligt. I slutändan fanns (och finns) det folk som bokstavligen inte ser spelet för alla knappar och mätare. Men vad spelar det för roll när man kan hela 2% snabbare?

Delvis kommer det sig kanske av att jag recenserar spel. Jag kan inte gärna börja byta ut saker när jag ska ha en åsikt om hur spelet är. Det har hängt kvar. Det och alltså respekten för verket som sådant. Det är extremt sällan som en specifik sak avgör skillnaden mellan ett toppspel och skräp (ett undantag till det är väl Durantes Dark Souls-mod, men även där lades det senare till en massa onödigt grejs som förändrar spelet alldeles för mycket). Om jag ser ett spel med saker som jag inte gillar, så spelar jag det inte. Jag sätter inte igång att ändra och byta ut allt.

Det här fenomenet är relativt begränsat till spel. Det finns exempel på liknande saker i andra medier. Jag tänker exempelvis på Arkenstone-versionen av The Hobbit-filmerna, som klipper bort allt som inte fanns med i boken och på så sätt skapar en mycket kortare film. Men i huvudsak förekommer det inte. Hur skulle det se ut? Om jag tycker att Pippin är en meningslös karaktär så raderar jag ut honom från Sagan om Ringen, klipper och klistrar och skriver över tills han är helt borta. Merry får ta hans repliker i den mån de måste finnas kvar. Troligen blir det en massa logiska luckor, men huvudsaken är att Pippin är borta från Sagan om Ringen: Som Jag Vill Ha Den Edition. Eller så tycker jag att slutet på Return of the Jedi skulle bli mycket mer dramatiskt om Luke Skywalker dog, så jag klipper om det hela så att han blir kvar på Dödsstjärnan med sin pappa (spoiler!). Eller så tycker jag att mittsektionen med körerna i Bohemian Rhapsody är jobbig så jag klipper bort den. Eller så skriver jag om någon av de senaste Discworld-böckerna så att det äntligen blir någon sorts upplösning på relationen mellan Angua och Carrot.

Visst förekommer det – folk remixar musik till höger och vänster. Men jag tror att den främsta anledningen till att det är så vanligt med spel är att det är så enkelt. Spel är ju per definition modulära. Det går ju att plocka in färdiga paket och patcha in dem automatiskt, utan att man själv behöver programmera om det från grunden (om man bortser från att redigering av ini-filer per definition är att programmera). Men jag tror också att det beror på att spel är ett ungt medium och den där (möjligen föråldrade) respekten för upphovsmännen inte är lika stark där.

Jag är inte en lika bra regissör som Peter Jackson eller ens George Lucas. Jag är inte en lika bra kompositör som Freddie Mercury. Jag är inte en lika bra författare som Tolkien eller Pratchett. Varför skulle jag tro att jag kan göra spel bättre än Sakaguchi, Chen, Odashima eller Ono?

(Och precis när jag slutför den här texten så inser jag att jag sitter med en rad Lego-byggen bakom mig där jag har ändrat och pillat, för att inte tala om ett halvt rum med modifierade Transformers. Vilket kanske förklarar saken. Förlåt, Jamie Berard.)