Neo-Geo X – testet

Som ni säkert har märkt har jag varit extremt sugen på Neo-Geo X, den portabla/stationära nyversionen av SNK:s klassiska konsol, fullproppad med gamla spel. När den väl släpptes blev jag mer skeptisk och de första köparna var inte alls särskilt nöjda. Är det bara svårflörtade Neo-Geo-elitister i farten, eller är Neo-Geo X inte det mästerverk den skulle kunna vara? Den svenska distributören Wendros lånade ut en maskin åt mig så jag kan bilda mig en egen uppfattning.

neogeox_main

Det första intrycket är gott, mycket gott. Tommo har skapat en väldigt trogen nyutgåva av SNK:s gamla konsol. Den rejäla kartongen innehåller dels själva spelmaskinen, dels dockningsstationen och dels en stadig joystick som åtminstone till utseendet är en exakt kopia av originalet. Neo-Geo X är oväntat stor med ungefär samma mått som PSP Slim och är relativt lätt, men känns också stabil i handen. Det finns inga ergonomiska urgröpningar, men den passar mina händer utmärkt. De fyra huvudknapparna fungerar bra och joysticken är av ungefär samma typ som på Neo-Geo Pocket Color, det vill säga en mycket exakt microswitchad joystick med högljudda klick i alla riktningar. Utöver det finns en menyknapp som sköter spelvalen, knappar för att justera volym och ljusstyrka, en startknapp och så aningen överflödiga axelknappar – L1 och L2 samt R1 och R2.

neogeox_size

Efter en kort uppstart kommer man till spelmenyn med de tjugo tillgängliga spelen plus en ikon för att välja eventuella kort med nya spel. Ninja Master’s medföljer i den första utgåvan och fem uppsättningar nya spel är på väg. Att starta ett spel går snabbt… men varför i hela friden är spelen som standard inställda på widescreen? Skärmen är liknande som på PSP, med samma upplösning, 480*272. Det innebär att Neo-Geo-spelen, som var 320*224 pixlar, dras ut och förvrängs i största allmänhet, och Neo-Geo X är inte stark nog att göra en snygg skalning (något PSP lyckades bättre med). Hur som helst, ett klick på L1 bara så är det helt acceptabelt. Fortfarande inte en toppskärm, men bra färger vid den högsta ljusstyrkan. Betraktningsvinkeln är okej förutom uppifrån då det snabbt blir mörkt.

neogeox_screen

Själva spelen fungerar bra. Kontrollen är mestadels utmärkt och responsen känns bra. Utan att säga mig vara någon comboexpert kunde jag i alla fall få till mina favorittekniker i Real Bout Fatal Fury Special. Ljudet är aningen burkigt men så var det å andra sidan på originalet också. En märklig miss är att det inte går att ställa om knapparna, för vissa spel saknar inställningsmöjligheter och då är man fast med en ovan uppsättning. King of Fighters ’95 vägrade också få till knapparna rätt trots att spelet har egna inställningar.

Kopplar man in Neo-Geo X i dockningsstationen har man i teorin en Neo-Geo med tjugo inbyggda spel. Konsolen är mindre än originalet men känns stadig, trots att hela locket flippar upp för att rymma den bärbara. Den ansluts via HDMI eller AV, men trots det är bilden märkligt grynig och oskarp. Troligen kommer det sig av att konsolen internt skalar upp 320*224 till 640*480 och sedan skickar det till TV:n som skalar vidare upp till 1920*1080. I det här läget går det inte alls att välja skärmproportioner, men jag trivs faktiskt lite bättre med att ha widescreen i det formatet. En kommande patch ska tydligen göra det möjligt att välja 4:3-format även på TV, vilket vore trevligt. Bildkvaliteten är dock en besvikelse.

neogeox_consoles

Spelmässigt är det inga större problem heller. Joysticken känns ungefär som originalen, med brasklapp för att den saknar åratal av nötning. Mitt exemplar var dock segt i vissa riktningar och tappade helt orienteringen vid ett tillfälle. Möjligen är det ett måndagsexemplar och visserligen är min standard för arkadkontroller väldigt hög, men det är inte helt tillfredsställande. Vill man spela två spelare, vilket borde vara huvudsyftet med att spela de här spelen på TV, behöver man också en extra Neo-Geo X-joystick eftersom vanliga USB-stickor inte fungerar. Neo-Geo X-stickan själv fungerar dock som PC-sticka.

20 spel följer som sagt med (plus Ninja Master’s alltså), och ytterligare 15 är på gång, uppdelade i fem separata paket. Låt mig snabbt gå igenom utbudet:

3 Count Bout – menlös wrestling.
Alpha Mission II – föråldrat vertikalt shoot’em up.
Art of Fighting – charmigt men väldigt stelt fightingspel som praktiskt taget bara är intressant för att ha introducerat ett gäng figurer.
Baseball Stars II – jag vet inte, fråga någon som gillar baseboll.
Cyber-Lip – ytterst simpel Contra-klon.
Fatal Fury – gigantoföråldrat idag, varför är det ens med?
Fatal Fury Special – något mindre föråldrat, men inte desto mindre meningslöst.
King of Fighters ’95 – det första riktiga King of Fighters efter betaprovet med årgång 1994, saknar dock mycket av senare finesser.
King of the Monsters – wrestling med Godzilla och King Kong.
Last Resort – hyfsat sidscrollande shoot’em up.
League Bowling – charmig men menlöst bowlingspel.
Magician Lord – utmanande och rätt bra plattformsaction.
metalslugMetal Slug – klassiskt, makalöst snyggt och grymt bra actionspel. Det första spelet lider dock av en hel del slowdown som SNK fick ordning på först i det tredje spelet.
Mutation Nation – usel Final Fight-klon med hemsk design. Huvudpersonen klär sig på ett sätt som borde vara ett brott mot mänskliga rättigheter.
NAM-1975 – klassisk variant på Operation Wolf, med pyttig grafik men intensiv action och bra animation samt hysteriskt roliga mellansekvenser.
Puzzled – trist Tetris-klon.
Real Bout Fatal Fury Special – ett av mina favoritfightingspel genom tiderna och ett av SNK:s bästa, och det mest spelvärda på den här burken. Inte lika ohyggligt polerat som Mark of the Wolves men i gengäld har det alla de klassiska figurerna som är i sitt esse här. Hade jag inte redan ägt tre andra versioner av det, inklusive originalen, skulle det nästan vara värt ett köp i sig.
samuraishodown2Samurai Shodown II – det har ett helt annat tempo än Real Bout och är på samma sätt ett av SNK:s bästa, och det näst bästa på Neo-Geo X. Grym stämning, fantastiska karaktärer och en unik fightingkänsla.
Super Sidekicks – oväntat rolig och lättspelad arkadfotboll för oss som inte brytt oss om genren sedan 1995. En höjdare.
World Heroes Perfect – inget mästerverk direkt, men bjuder på en del bisarra figurer och hyfsat polerade slagsmål.

Ninja Master’s – ett mer realistiskt Samurai Shodown, med hyfsade karaktärsdesigner och en del smarta spelidéer.

Vi snackar alltså fem-sex bra titlar varav två av de bästa som SNK har gjort, men ändå väldigt mycket utfyllnad. Kollar vi på de kommande spelen ser det lite bättre ut. De är förstås strategiskt utplacerade så att man praktiskt taget måste köpa alla.

Volume 1:
Metal Slug 2 – bättre än ettan på många sätt, men fick senare en förbättrad version i form av Metal Slug X så jag förstår inte vad det har här att göra.
Sengoku – hyfsad Final Fight-variant med ninjor.
Top Hunter – färgglatt och actionfyllt plattformsspel.

Volume 2:
Samurai Shodown 3 – på många sätt ett ofärdigt spel som gjordes betydligt bättre i fyran, femman och sexan.
Savage Reign – udda fightingspel med knäppa figurer, uppföljaren Kizuna Encounter var bättre.
Super Sidekicks 3 – troligen bättre än ettan? Se inte på mig, jag har faktiskt inte spelat ALLA Neo-Geo-spel någonsin.

Volume 3:
King of Fighters ’96 – betydligt bättre än föregångaren, inte lika bra som ’97 och ’98. Alltid något.
Blazing Star – polerat och snyggt sidscrollande shoot’em up som jag länge velat kika närmare på.
Kizuna Encounter – mycket tidigt tagteam-fightingspel med snygg grafik, och dessutom berömt för att den europeiska hemversionen är ett av de mest värdefulla samlarobjekt du aldrig någonsin kommer att få se i verkligheten.

Volume 4:
Garou: Mark of the Wolves – enastående fightingspel, det sista i Fatal Fury-serien och troligen det enskilt bästa till Neo-Geo. Ett absolut måste för alla fightingfans.
Shock Troopers – bra horisontell shooter med figurer, jag har inte haft möjlighet att utforska det än.
World Heroes 2 Jet – rätt menlös föregångare till World Heroes Perfect, med undantag för ett par unika spellägen.

Volume 5:
lastblade2The Last Blade 2 – ännu ett av konsolens briljanta fightingspel med stämning och grafik utöver det vanliga. En mycket glad överraskning, jag hade väntat mig ettan i den här samlingen först.
Art of Fighting 3 – snyggt och välanimerat men märkligt karaktärsgalleri och halvstel spelkänsla.
Breakers Revenge – bisarr Street Fighter-klon med en stabil grund, kul som alternativ.

Med Metal Slug 2, Blazing Star, Garou, Shock Troopers och The Last Blade 2 blir Neo-Geo X plötsligt hem för nästan alla klassikerna. Många av spelen finns på diverse samlingar och i nerladdningsbar form, men de flesta bara i Japan och till Playstation 2. Den som kommer närmast är faktiskt Wii som har flera av dem, men saknar fullträffen Garou (som däremot finns på Xbox Live Arcade).

Men för cirka 250 kronor per volym är vi raskt uppe i tretusen kronor för hela paketet, plus ytterligare femhundra för en extra joystick. Hade det rört sig om riktigt perfekta utgåvor av spelen, med knivskarp bild både på bärbart och stationärt, hade det varit värt det, för att ha definitiva utgåvor som är lättare att få tag på, för att inte tala om betydligt billigare, än de samlarbegärliga AES-spelen. Det är ju trots allt ett gäng riktigt, riktigt bra spel som är betydligt dyrare på de flesta andra håll. Men den bärbara lider av en medelmåttig skärm, låsta knappar och bristande batteritid, medan den stationära varianten har medelmåttig bildkvalitet och påtvingad widescreen.

Eftersom det trots allt rör sig om emulering borde vi ha fått fördelarna av detta – sparfiler och inställningsbara knappar, för att inte tala om ett val mellan arkadversionerna med oändliga continues eller hemversionerna med mer genomtänkta tvåspelarlägen. Istället fick vi bara nackdelarna – aningen burkigt ljud och viss slowdown. Det här är sånt som kan åtgärdas med en firmware-uppdatering, och förhoppningsvis gör SNK och Tommo det. Med det och ett lite lägre pris kan Neo-Geo X bli ett intressant köp. Det är ju faktiskt det enda lagliga sättet att spela många av de här spelen i bärbart format. I nuläget är det dock inte värt det, tyvärr. Nyfikna nykomlingar kan lika gärna botanisera i utbudet på Live Arcade, Virtual Console och PSN, medan insatta Neo-Geo-freaks förmodligen redan har originalen.

Vill du köpa Neo-Geo X kan du göra det här.

Det här inlägget postades i Retro, Spel och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

4 svar till Neo-Geo X – testet

  1. Sylve skriver:

    Hade missat detta helt (körde de andra ff i samlingen tidigare). Det där var en av de större överraskningarna man upplevt, mkt bra tempo, karaktärerna känner jag till stor del igen, och man känner igen en del specialare. Bra idag, har printat move lists och kommer köra ett tag, synd att man bara har ai att spela mot, men det finns några timmars underhållning där nu innan påsk

  2. Mikael skriver:

    Oj oj, Real Bout är verkligen något du har missat i så fall. Många av Fatal Fury-karaktärerna är på topp (Mai, Kim, Yamazaki, Billy) designmässigt, och det är ovanligt lättspelat och bra flyt.

    Jag tror man ska få med laddarkabel i alla paketen, men det låter onekligen lite överflödigt.

  3. Sylve skriver:

    Bland de tjugo spelas följande:
    Super Sidekicks, Baseball Stars 2, Samuari Showdown II, Mutation Nation, KOF 95, Metal Slug. Nu när du prisar Real Bout FF måste jag ta en titt på det, kanske något jag missat.
    Nytt för mig kring hur spelen uppdelades, hade nöjt mig med SS3, Blazing Star (Var är Pulstar?), Metal Slug 2 om man kunnat välja – och hade skippat MS2 om det inte vore för att man får en laddare till den bärbara med första spelpaketet så att den blir mobil på riktigt.

  4. Erik Malm skriver:

    ”Nyfikna nykomlingar kan lika gärna botanisera i utbudet på Live Arcade, Virtual Console och PSN, medan insatta Neo-Geo-freaks förmodligen redan har originalen.”

    This.

    Fatal Fury Special = SNKs Super Street Fighter 2 Turbo – tillräckligt balanserat för att fortfarande ha en nämnvärd turneringsscen, men jag tröttnar fort.

    KOF ’95 > ’96 (spelmässigt) – ’96 hade seriens sämsta kontroll och kass balans (och för mycket betoning på CDs och blockskada).

    RB2 > RBS (återigen, spelmässigt) och MotW (som i fråga om polering närmast kan jämföras med SF3: New Generation – ett vackert första försök, men barnsjukdomarna märks väl tydligt).

    Varför inget AOF2 (seriens formtopp, vilket visserligen inte säger mycket)?

    1994 trodde vissa att Kyo var huvudpersonen i Mutation Nation, och jag kan inte klandra dem…. :=)

    Topp 3 Neo-Geo? KOF ’98, RB2, SS2.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.