NES fyller trettio i Sverige

Lagom till att NES Classic släpps är det dags för jubileum här i Sverige. Bergsala hälsar att det var exakt trettio år sedan de tog in NES i Sverige. 5000 maskiner köptes in till en början och de var först ut i Europa, vilket kanske är en av anledningarna till att NES fick ett väldigt starkt fäste här (på annat håll är Master System minst lika framgångsrik).

Jag har tyvärr redan skrivit om trettio minnesvärda NES-titlar, så den artikeln går inte att göra nu. Jag har också skrivit om Konamis klassiska silveromslag, och för länge sedan på en sajt långt, långt borta om Nintendos svarta lådor. Jag har skrivit om odödliga toppspel som Zelda II, Mega Man 2, Snake Rattle’n Roll, The Goonies II, Duck Tales och Super Mario Bros 2 (alltid dessa tvåor).

Det är liksom grejen med något som är så älskat och har funnits så länge. Det mesta är sagt och det blir bara krystat att säga det igen. Så jag konstaterar bara att vi har Bergsala att tacka för att ha sparkat igång mången spelfantast, den där dagen för trettio år sedan.

nes

En tanke kring ”NES fyller trettio i Sverige

  1. Erik Malm

    Tror inte att jag läst den där Gamereactor-artikeln tidigare. Hittills hade jag antagit att ”Clu Clu Land” var ett (avsiktligen?) felstavat ”Clue Clue Land”, eftersom man fann dolda ädelstenar genom att springa över dem.

    Jag kan ha nämnt det tidigare, men jag kallade de där blå brunnarna (?) i CCL för ”Minnenas källa”, då jag nyligen hade lyssnat på en My Little Pony-saga på band, i vilken en ung ponny som hette Seashell fick i uppdrag av den äldre Majesty att rädda andra ponnyer (?) från en elak trollkarl vid namn Chameleon (som uttalades ”Tjameleon”, trots att de övriga namnen uttalades korrekt… det var 80-tal).

    Det hela var en rätt typisk ”timid karaktär lär sig att bli modig för sina vänners skull”-fabel, där Seashell av och till hade telepatisk kontakt med Majesty.

    Kameleontens högkvarter tillhandahöll dock en samling grodor samt nämnda Minnenas källa, och ett grodbett (kan grodor bitas?) eller blotta kontakten med källvattnet ledde till att man *förlorade sitt minne*. Det senare hände Chameleon, som därefter inte ens kunde minnas sitt eget namn, varpå Majesty kallt förklarade för honom att tillståndet var permanent och att de aldrig skulle ses igen. I en MY LITTLE PONY-historia för dagisbarn!

    Eftersom konceptet att förlora sina minnen och/eller sin identitet skrämmer mig mer än något annat, verkligt eller overkligt, så har denna saga etsat sig fast hos mig ännu starkare än den skulle ha gjort annars.

Lämna ett svar