Nintendos revolution, tio år för sent

Den kallades Revolution, konsolen som skulle bli Wii. Det slutliga namnet blev inte lika pampigt och egentligen ganska fånigt, men den lyckades i alla fall revolutionera spelmarknaden för ett tag och dra in helt nya spelare. Sen kom det av sig, och även om Wii sålde lika mycket som Xbox 360 och Playstation 3 tillsammans, så var den praktiskt taget död efter två år. Det var en fluga. En framgångsrik sådan, men ändå en fluga.

Och nu är det alltså dags igen. Pokemon Go har inte funnits ute i en vecka men är redan föremål för aftontidningsuppslag, otaliga nyheter, ett närmast oändligt antal inlägg i sociala medier och ett antal riktade kampanjer, där både försäljare av mobilladdare och lyckliga Pokegym-platser sett till att hoppa på tåget. Och de är inte ensamma. Jag var ute ännu en gång. Häromdagen blev det en lång kvällspromenad som slutade med en Clefairy nere vid dansbanan, men annars inga stora fynd. Idag blev det ytterligare en promenad som var tänkt att gå runt kvarteret men jag gick ”fel” och hamnade i bostadsområdet intill. Där gjorde jag ett försök att besegra ledaren i den lokala kyrkan, men min halvklena Vaporeon lyckades inte, åtminstone inte med att vilt trycka på svag attack.

Så jag gick vidare mot det andra gymmet i området, som dessutom råkar befinna sig vid en konststig. Jag har kikat förbi tidigare, men har aldrig haft anledning att kolla närmare. Nu blev det hela vägen genom skogen, med fyra Pokestops på vägen, uppför en lång backe som slutade på en kulle jag aldrig har varit på förut. Längst uppe hittade jag min första Pikachu, vilket kändes som en triumf i klass med att besegra vilken dungeonboss som helst. Och jag var inte heller ensam. Två barnfamiljer, någon ensam kille i tjugoårsåldern som satt och kämpade vid gymmet, tre-fyra gäng av ungdomar och så en liten kille som stolt berättade att hans pappa hade ett Pokestop på sitt jobb. Jag menar, nog för att det säkert går förbi någon här då och då, men det var enormt med trafik för en vanlig solig torsdagkväll. Och jag ser folk på bussen, jag ser folk på stan, jag ser folk på jobbet som går omkring och letar. Det är inte ett spel, det är en folkrörelse.

Det återstår förstås att se om det också är en fluga. Det beror mycket på om spelet kommer att fortsätta utvecklas eller om det kommer någon ordentlig uppföljare. Grunden är väldigt enkel och lättbegriplig (förutom hur i hela friden man behåller de bra färdigheterna när man utvecklar sin Pokemon), men de skulle kunna göra det lite mer komplext när folk har lärt sig. Det återstår också att se om spelet kommer att fortsätta vara relativt balanserat utan att kräva en massa betalningar, och om servrarna överlever när det lanseras i ytterligare länder. Just nu är det dock en revolution, igen. Kom tillbaka om två år, så får vi se om den varar.

En tanke kring ”Nintendos revolution, tio år för sent

  1. Erik Malm

    Tog en kort promenad med min syster. Det var frustrerande, för hon ville hela tiden gå runt i cirklar för att hitta osynliga djur. Spelarna finns överallt. Nästan otäckt.

Lämna ett svar