I egenskap av ganska rejäl nörd och flitig besökare av diverse specialiserade forum kommer jag i kontakt med massvis av engagerade nördar i största allmänhet. Fördelen med det är att jag får veta massor av kul och ofta har intressanta diskussioner. Nackdelen är att jag stöter på en nästan oändlig mängd riktigt jobbiga personer. Låt mig dra några exempel:

”Jag har velat ha den här figuren i flera år, men varför i hela friden gjorde de armarna mörkblå istället för ljusblå? Tyvärr, det blir inget köp.”
”Jag har köpt alla spelen i den här serien hittills, men jag tänker inte köpa det här om X gör röster till bakgrundsfigurerna. Jag klarar inte av honom.”
”Fantastiskt spel, men tyvärr köper jag inte spel om det inte går i 60 fps hundra procent av tiden.”

Nördar är världens värsta när det gäller att gnälla på bagateller, bortskämda jävlar rätt ut sagt. Det kan handla om världens bästa spel eller en fantastisk pryl som folk har längtat efter i åratal, men när det väl är dags så sätter man sig på tvären för en minimal detalj som i bästa fall representerar en tusendel av det man får (som i övrigt är fenomenalt). Det är ”She’s got sharp knees, she’s way below my standards” fast om produkter. Om dessa människor är så inkapabla att acceptera brister, hur i hela friden går man genom livet?

”Jag skulle gilla World of Warcraft mycket mer om det var offline.”
”De borde göra fightingspel som inte kräver så komplicerade rörelser.”
”Nintendo borde göra mörka spel för vuxna.”

Många bra spel är bra av en anledning, ofta något som inte alla gillar. Men de som inte gillar det hävdar alltid att det skulle bli bättre om man ändrade just det de inte gillade, även om det skulle ta bort hela poängen, om det så handlar om att göra Dark Souls lättare, att göra specialattacker automatiska i Street Fighter eller att göra actionspel som spelar sig själva (oops, det har redan hänt).

”Frozen är bra, men inte lika bra som Lion King.”
”The Hobbit är inte i närheten av Lord of the Rings.”
”Soul Calibur V är inte alls lika bra som Soul Calibur.”

Det här dyker oftast upp när det handlar om filmer, kanske eftersom det ofta finns ett större inslag av nostalgi där. Men det handlar om att folk avfärdar något för att det inte är lika bra som ett tidigare mästerverk. Lord of the Rings-trilogin är några av de bästa filmerna jag har sett och The Hobbit har betydligt fler brister, men att säga att den är sämre än sina föregångare är ganska irrelevant, just eftersom det gäller 99.999% av alla filmer som finns. Folk avfärdar Frozen för att den inte lyckas leva upp till Disneys absoluta höjdpunkt. Och även om Soul Calibur som helhet är bättre så finns det fördelar med femman, som att det inte ser gräsligt ut på en modern tv, och det är knappast kattskit i övrigt heller.

”I’m a bit concerned that…”
”It’s disappointing that…”

Två egentligen helt respektabla engelska uttryck som jag har börjat förakta. ”Concerned” används ofta som ett passivt-agressivt sätt att gnälla på något, ofta någon bagatell som ovanstående. Samma sak gäller ”disappointed”. Och det är bullshit. ”Oroad” är man över utvecklingen i Ukraina. ”Besviken” är man över att inte ha fått jobbet som hade varit så roligt och så bra betalt. Inte för att en jävla sidokaraktär inte återvänder till Dark Souls II.

”This is too confusing.”
”Why don’t they explain the story better?”

Att något är förvirrande och skulle behöva förklaras kan förstås vara ett problem. Ofta hör man det här som förklaring till att något spel blev nerdummat: ”vi körde en testgrupp och flera blev förvirrade av vår design”. Men det kan precis lika gärna innebära att vederbörande är korkad och/eller lat och inte orkar ägna tre minuter och tolv hjärnceller åt att tänka efter. Om något spel är förvirrande kan det vara en god utmaning att lista ut, förutsatt att resten av spelet är så intressant att det är värt mödan. Och på tal om värt:

”Jag väntar tills det kostar 20 dollar.”
”12 dollar är alldeles för dyrt, jag tänker inte betala mer än 10.”
”Hur kan de ta betalt för det här när X är gratis?”

Den moderna spelbranschen har avlat fram en publik som är snål, och som vet att det lönar sig. En stor del av anledningen till att folk inte köper spel för 60 dollar (utan att ens reflektera över att vi snarare betalar 120 dollar häromkring) är att spel kommer att prisdumpas efter några månader, just för att folk inte köper det direkt. Och jag förstår det inte. Visst, om man verkligen har lite spenderpengar kanske det är saftigt att lägga allt på ett spel när man istället kan vänta. Men då skulle jag inte skylta med det. Att säga det är att säga att man antingen är fattig eller snål.

Själv köper jag sällan saker på reapriser, särskilt inte spel. Om jag är så pass intresserad att jag vill köpa ett spel så vill jag ha det direkt. Om jag kan vänta tre månader så kan jag lika gärna låta bli. De enda undantagen är vid vansinniga Steam-reor eller PSN-gratisspel. Men återigen skulle jag inte vräka ur mig någon sån kommentar. Det är inte bara snålt, det är också smått föraktfullt mot utvecklaren. ”Det du har gjort är så taffligt att jag möjligen, möjligen kan tänka mig att betala underpriser för det. Möjligen.”

Och samma sak kan dras till absurda nivåer. Visst, det är en hyfsad besparing att betala 200 istället för 600 kronor för ett spel. Det är några timmars jobb i onödan. Men när det handlar om enstaka dollar, som när Transformers-fans gick i taket för att standardpriset på en figur höjdes från 10 till 12 dollar, då blir det befängt. Skillnaden handlar bokstavligen om priset på en Snickers, och det är en lyxprodukt som du skulle kunna leva utan om du inte var så förbaskat obsessive compulsive att du måste ha en i robotform, en i bilform och en att ha kvar förseglad, av varje figur som har släppts i den serien.

”Det är häpnadsväckande hur de kan släppa igenom nåt sånt.” (om en detalj i ett spel som är i tidigt betastadium)
”Meh, fult som stryk. Det där måste vara en betaversion va?” (om en detalj i ett spel som släpps om två veckor)

Två sidor av samma mynt här, som båda bottnar i okunskap och en önskan att provocera. Den första handlar om att helt sakna koll på utvecklingsprocessen. När ett spel inte är färdigt… så är det inte färdigt. Tänk bara! Även om det visas upp för allmänheten så kan vissa delar vara tillfälliga eller ofullständiga (vilket även brukar poängteras i inledningen, men orka läsa liksom). Uppenbart simpla saker är oftast saker som kommer att åtgärdas. Utvecklarna är inte idioter, och du är inte en briljant kodninja för att du lyckas peka ut bristerna.

Och omvänt, som ofta används för att provocera. Ett spel är klart långt innan det finns i butik, och de kommer inte att uppgradera grafikmotorn och bygga om alla modeller den sista månaden. Istället påpekar man sånt bara för att vara dryg. Och samtidigt ignorerar man det faktum att ett spel sällan är hundra procent supersnyggt hela vägen.

”I’ll definitely pick it up.”

Och slutligen ett uttryck som bara stör mig i allmänhet, även om det inte innebär att man är gnällig och dryg. Vadå ”plocka upp den”? Plocka upp den från hyllan i affären? Varför är detta en eufemism för ”att köpa”? Är det bara ännu en konstig amerikansk slang som jag har missat ursprunget till, eller är det någon sorts missbildning? För låt oss bara inte tala om när folk häver ur sig ”could care less”…