Jag har börjat spela Coldwoods fantastiska hyllning till Sverige i allmänhet och Norrland i synnerhet: Unravel. Jag måste erkänna att jag inte riktigt trodde på EA när de knuffade upp en skitnervös Martin Sahlin på E3-scenen. Ett supernischat plattformspussel som bara halva Sverige (den bästa halvan men likväl den minst befolkade) verkligen kan förstå? Det måste vara någon sorts fuffens. Någonstans måste det finnas en multiplayer-komponent, lite dagliga uppdrag, lite DRM och lite DLC. Jag menar, är detta 2016 eller inte?

Men Unravel är precis så genuint och mysigt och så fullständigt norrländskt som bara någon som har genomlidit tio timmar på en myggig hjortronmyr kan uppskatta. Det är som om någon hade tagit alla mina naturrelaterade barndomsminnen och slängt in dem i 3D Studio. Är det inte puttriga korsstygnstavlor och jordkällarluckor så är det gamla båthus och de där märkliga spindlarna med vit bakkropp, och är det inte gnälliga fioler så ackompanjeras resan av fiskmåsar eller skatprat. Jag skulle bokstavligen kunna återskapa en scen ur spelet genom att gå 100 meter ut i skogen och lägga mig med näsan i blåbärsriset. Det är fullständigt sanslöst.

Jag har redan tagit mig en bra bit genom spelet och hittills är det spelmässigt stabilt. Fysikbaserad pusselplattformare med smarta idéer, som Limbo korsat med Little Big Planet. Inga konstigheter men mestadels väl genomfört förutom en frustrerande vattendamm som tog några försök att trassla sig förbi. Jag ska förstås spela vidare innan jag bestämmer mig, men även om spelet skulle störtdyka till fullständigt skräp så kan ingen ta ifrån mig de här första timmarna. Och de har varit alldeles, alldeles underbara.