Nya generationer i fightingvärlden

Nu med Soul Calibur V på tapeten kändes det aktuellt att diskutera en grej med fightingserier. Nästan alla stora serier har nämligen vid ett eller annat tillfälle försökt sig på en nystart genom att rensa i karaktärsutbudet, samtidigt som man inte gärna vill ändra på för mycket. Risken är ju att man jagar bort gamla fans som inte klarar av att deras favorit har försvunnit, vilket märks tydligt i just Soul Calibur då favoriter som Taki, Sophitia, Xianghua och Kilik är borta. Men alternativet är ju i längden otympliga spel med alldeles för många figurer (se: Tekken och vissa King of Fighters). Så låt oss ta en titt på de olika försöken och hur det gick.

Street Fighter
Egentligen är del fyra den som ska bort (enligt Magnus och Brasse). Tidigare fanns en etablerad standard, eller så etablerat något kan vara efter tre gånger. När Street Fighter II släpptes så försvann ju nästan hela gänget från ettan, och det blev ju en supersuccé. Däremot underskattade Capcom fansens band till sina favoriter, och när de försökte göra samma sak i Street Fighter III (1997) så dök populariteten direkt. Nu ska det ju sägas att de även gjorde samma sak med Street Fighter Alpha (där bara fem av Street Fighter II-gänget ursprungligen fick vara med) men där stoppade de i gengäld in Final Fight-klassiker istället. Street Fighter III fick verkligen kämpa för sin popularitet och det är först nu, över tio år senare, som även figurer som Ibuki och Dudley känns riktigt etablerade. Hur som helst, det hela innebar ett glapp på åtta år till nästa spel och nästan genrens död, så risken att Capcom slänger ut 80% av gänget till Street Fighter V är nog befintlig.

Art of Fighting
I ungefär samma veva som Street Fighter III var det många utvecklare som gjorde samma sak. SNK uppdaterade sitt Art of Fighting med ett helt nytt karaktärsgäng i del tre (1996). Bara Ryo och Robert fick vara med, precis som att bara Ryu och Ken stannade kvar till sin trea. Nu gjorde det inte lika mycket eftersom stora delar av Art of Fighting-gänget var högst ointressanta, men det nya spelet blev en flopp och slutet för serien. Av alla de nya figurerna var det bara söta aikidoflickan Kasumi som dök upp igen i King of Fighters, resten glömdes bort. King of Fighters i sig kan väl också nämnas, men där har det alltid bytts ut figurer mellan varje spel och den enda gången serien verkligen har floppat – med King of Fighters XII – var det för att de gjorde tvärtom och gick tillbaka till ursprungsgänget.

Tekken
Även Tekken satsade på uppfräschning i del tre (1997), men de gjorde det på ett lite annorlunda sätt. Där hade det helt plötsligt gått nitton år, praktiskt taget enbart för att Juns och Kazuyas son Jin skulle hinna födas och växa upp. För att inte behöva slänga ut hela etablissemanget fuskades det en hel del: Nina och Anna frystes ner och Michelle, Marshall, Kazuya och Baek ersattes av nästan identiska efterföljare, medan figurer som Paul och Lei bara blev lite äldre. Men ändå blev det en hyfsad rensning och tack vare spelets storhet blev det en succé. Men ändå kände sig Namco tvingade att stoppa tillbaka de flesta igen, först i Tekken Tag och sedan officiellt i del fem och sex. Sedan dess har karaktärslistan bara växt och växt. Finns det verkligen fanatiska fans av Roger, Wang, Ganryu och Baek?

Toshinden
En inte lika känd serie som dock hängde på trenden. Efter tre spel med växande personlighetsgalleri innebar Toshinden 4 (1999) en totalrensning. Kvar var bara den gamla huvudpersonen Eiji, som nu hade åldrats ett gäng år. Två ättlingar till gamla figurer och så bossen Vermilion hängde med, men i övrigt var det bara nykomlingar. Nu var inte heller det någon större förlust eftersom Toshinden-gänget var gjorda av lika delar skräp och dynga, men det finns en anledning till att Toshinden sedan var en död serie, precis som Art of Fighting.


Mortal Kombat
Liksom King of Fighters har Mortal Kombat alltid haft ett stort fokus på handling, och följaktligen har de också tagit sig stora friheter med karaktärerna. Redan till del två var Sonya och Kano borta, men trean (1995) rensade upp ordentligt och var en väldigt riskabel satsning då seriens största karaktär, Scorpion, hade ersatts av rätt lama robotar och andra nykomlingar. Nu kompenserades det snabbt med Ultimate MK3 och MK Trilogy, men ändå. Sedan satsade både del fyra samt Deadly Alliance och Deception på omrenoveringar, med resultatet att ingen jävel brydde sig om dem. Jag kan på rak arm inte nämna någon nykomling från Deception förutom den där träbocken Shujinko som vi tvingades spela i storyläget. Nu sålde ju serien som vanligt rätt okej, men till slut behövdes en återställare. Nu har serien bokstavligen startat om genom en praktisk tidsresa och bara Quan Chi, Kenshi och en miljard ninjor finns kvar av seriens historia efter 1996.

Fatal Fury
Art of Fighting var inte den enda av SNK:s serier som nyskapade. Redan del tre (ses något mönster?) plockade bort ett gäng gamla bossar och skapade ett nytt gäng som sedan fick fyra bra spel med hyfsad framgång (Fatal Fury 3, Real Bout, Real Bout Special och Real Bout 2). Men sen blev det en nyrensning, den här gången för att följa Tekkens spår och skapa en ny generation av kämpar. Det blev ett litet men strålande gäng figurer där alla utom gamle Terry hade ersatts av studenter eller helt nya. Garou: Mark of the Wolves (1999; Fatal Fury hette ju Garou Densetsu i Japan) var en superhöjdare och en uppföljare hade säkert varit på gång om inte SNK hade konkursat något år senare. Men trots allt verkar SNK fortfarande rätt nöjda med spelet och många av figurerna fick nya chanser senare, i King of Fighters. Däremot tog Fatal Fury som egen serie slut där.

Power Instinct
Ytterligare en doldisserie som ändå har kommit upp i sju titlar. Till del tre (!) efter två huvudtitlar och en sidoversion hoppade även Power Instinct in i framtiden. Groove on Fight: Power Instinct 3 (1997) körde också generationsbyte med efterföljare till de ursprungliga figurerna, men också massvis av helt nya och ännu mer flippade sådana som den galne vetenskapsmannen Max Ax Dax och det homosexuella paret Gartheimer och Damian. Det var ett kul spel, men även det blev en flopp och det skulle dröja sex år tills Atlus oväntat återupplivade serien med Matrimelee… som förstås tog tillbaka stora delar av originalgänget. Sedan dess har det kommit ytterligare två uppföljare som bygger vidare på samma grund, så serien lever i alla fall i viss mån och bevisar återigen att experimenterande inte lönar sig.

Samurai Shodown
Ja, och så kan vi ta SNK:s tredje originalserie som även den har bytt ut figurer till höger och vänster. Redan till det andra spelet fick Tam Tam stryka på foten och del tre slängde ut de flesta västerlänningarna enligt gammal god japansk sed. Men några år senare släpptes seriens egna generationsskifte till Playstation. Samurai Shodown: Warrior’s Rage 2 (1999) gav oss en fantastiskt välåldrad Haohmaru som var hårdare än någonsin men slängde ut alla andra i ett spel som utspelade sig cirka tjugo år senare. Och som så många andra blev det nästan dödsstöten för serien. Serien levde sedan på livsuppehållande system med del fem och sex som bara lastade in mer figurer ovanpå Samurai Shodown 4-motorn, innan SNK slutligen tog kål på den för gott med det fenomenalt usla Samurai Shodown Sen.

Ja, som synes är det alltså en ordentlig risktagning att renovera persongalleriet i ett fightingspel, och de flesta har inte lyckats. Däremeot är det ju värt att påpeka att det är just Namco som klarat sig bra med det och ska man döma av Tekkens senare spel kan vi nog vänta oss de flesta tillbaka i senare Soul Calibur-spel också. Kollar man överlag på fightingserierna är det däremot snarare regel än undantag att rensa då och då. Bland de stora serierna hittar jag egentligen bara två undantag, nämligen Dead or Alive och Virtua Fighter, två serier som bara tappat någon enstaka figur genom åren, men också två serier som inte fått sådär extremt många delar och inte heller lagt till särskilt många figurer varje gång.


För att vara ersättare till spelvärldens kanske bästa karaktärsgalleri var Warrior’s Rage-gänget faktiskt inte så usla. Det fanns en del riktigt sköna figurer där. Synd bara att de var med i ett riktigt ruttet spel…

En tanke kring ”Nya generationer i fightingvärlden

  1. Erik Malm

    Det roliga med Toshinden 3 var att den onda organisationens motsvarigheter till originalkaraktärerna i många fall var mer intressanta än sina snälla alter egon. Jag hade hoppats att Michael Jackson-cosplayern Ten Count skulle dra ner ridån för Kayin i stället för tvärtom, och Catwoman-Zola hade gärna fått göra processen kort med Sofia.

    Över huvud taget har många av mina favoritkaraktärer tillkommit under just sådana här paradigmskiften – jag tenderar att föredra den ”nya generationen”.

    Off-topic: släng in Real Bout 1-Hon-Fu i det fiktiva KOF XI: Ultimate Match så att jag kan skapa det ultimata Kansai-ben (Osakadialekt)-laget (Robert/Kensou/Hon-Fu)!

Lämna ett svar