Min nallade Puh

Jag hade bokat leverans av det nya Nalle Puh-setet från Lego som skulle dyka upp idag. Så fick jag meddelande att det var levererat – två timmar tidigare – men inget fanns vid ytterdörren. Så nu får jag jaga på både Postnord och Lego, och så återstår det att se om det kommer att dyka upp. Eller om någon jäkel knyckte mitt paket.

Lego släpper ny NASA-rymdskyttel

Ack, det var nog bara en tidsfråga, men efter Curiosity Rover, Saturn V, International Space Station och Apollo 11-landaren kommer NASA och Lego snart att släppa en storskalig rymdskyttel, i form av Discovery. Som extra bonus innehåller den också en modell av Hubble-teleskopet, även det ett berömt stycke teknologi. Setet kommer att innehålla 2354 bitar och kostar 1999 kronor när det släpps den 1 april. Jag har sedan länge fått slut på plats, och ovan nämnda NASA-set fyller redan hedersplatserna i vardagsrummet. Ack, vad ska man ta sig till? ... Läs hela texten

Turrican Flashback

After famously crashing and burning with Lair on Playstation 3 and having a bunch of promising games cancelled, Factor 5 is finally back, or at least sort of. They’re releasing a set of ports of their classic Turrican games, but in a complicated way. Two physical limited editions are collecting all five main games (Turrican, Turrican 2, Turrican 3/Mega Turrican, Super Turrican and Super Turrican 2) plus variations, but the downloadable Turrican Flashback collection only features the first four. Even though I’m a big fan, I was a bit annoyed by this setup, but eventually bought it to show my support if nothing else. While I dislike the ”release old game to see if there’s any interest” thing, I do want a new Turrican. But hey, why not do a Kickstarter like everyone else? ... Läs hela texten

Sony tar över Evo

Hmmm, Sony gör mycket grejer just nu som intresserar mig. Det blev just offentligt att Sony tar över fightingspelsevenemanget Evo, tillsammans med ett nybildat bolag, RTS, som är kopplat till en stor evenemangsarrangör. Årets Evo kommer att hållas i augusti och vara enbart online, med de fyra huvudnumren Street Fighter V, Guilty Gear Strive, Tekken 7 och Mortal Kombat 11. Fler spel ska också dyka upp.

Vilket är intressant. Förra årets Evo lades ju ner, av två huvudsakliga anledningar. Dels gjorde ju pandemin att det var omöjligt att hålla någon sorts centraliserade evenemang, särskilt där folk ska flygas kors och tvärs runt jorden. Istället försökte man dra igång en onlinevariant, där Skullgirls och Them’s Fighting Herds oväntat skulle få rampljuset eftersom de spelen, till skillnad från de flesta stortitlarna, fungerar utmärkt online. Men dödsstöten kom när det visade sig att en av upphovsmännen bakom Evo var inblandad i sexuella övergrepp. Man kan tycka att det borde göra varumärket ganska oönskat, men troligen också att det var relativt billigt att ta över just nu. Och personen i fråga är sedan länge borta från Evo, och Sony tänker nog fräscha upp ryktet ordentligt. ... Läs hela texten

Sony visar upp PSVR2-kontroller

Sakta men säkert börjar PSVR2 ta form, och idag utannonserade Sony de nya handkontrollerna. Det var förstås inte tal om att använda Move-pinnarna längre (ack, jag behöver uppdatera sidhuvudet redan!) men frågan var hur de skulle se ut. Jo, samma grundtanke som Oculus Touch, med ett litet handtag med flera tillgängliga knappar och, inte minst, en styrspak på vardera. Den kommer också att ha fingerkänslighet baktill, vilket gör att tre fingrar kan identifieras även om du inte trycker ner någon knapp. Även där har Oculus liknande funktioner. Istället för en ring framtill på kontrollen så omsluter den handleden, vilket troligen borde göra balansen bättre. ... Läs hela texten

Transformers Studio Series 1986 Blurr

Blurr i mitten tillsammans med Studio Series Hot Rod och Earthrise Arcee.

En bieffekt av att Hasbro konstant släpper nya, bättre versioner av sina Transformers-klassiker är att jag blir lurad att köpa dem gång på gång. Blurr fick sin första moderna, välgjorda tolkning för tio år sedan, och den gladde jag mig åt ett tag. Sen blev den versionen rätt rejält utklassad av en ny version i Power of the Primes-serien, så den köpte jag också och trodde att jag skulle vara nöjd.

Men nu har han fått en sista, slutgiltig version (åtminstone tills de kommer sig för att göra en Masterpiece-tolkning av honom). I Studio Series 1986 återskapas karaktärerna från den tecknade filmen i ordinarie leksaksskala men så nära man kan komma originalen. Till skillnad från Hot Rod som jag köpte nyligen är Blurr en Deluxe-figur och därför snäppet mindre, men de passar ändå bra ihop. Blurr är inte heller riktigt lika komplicerad, men förvandlingen har ändå aningen fler steg än vanligt. ... Läs hela texten

Transformers Studio Series 1986 Jazz

Jazz var förstås en av de mest populära karaktärerna i både den ursprungliga tv-serien och serietidningen, och han var sedermera en av få leksaker från 1984 som överlevde massakern i början av filmen (spoiler alert för en trettiofem år gammal film). Ändå var han länge en paria, kanske delvis eftersom hans Porsche-baserade modell inte gick att porträttera längre då Porsche motsatte sig ”krigsleksaker”. Men då och då poppade det upp Jazz-varianter. Han fick en ny karriär som Mazda i Binaltech (som länge var den näst bästa Transformern överhuvudtaget i min samling), han fick en ganska hemsk tolkning i Michael Bay-filmen och även en väldigt fräsch nytolkning i Transformers Universe för tio år sedan. ... Läs hela texten

En uppdatering i senaste laget

Jag tog äntligen tag i det här med att uppdatera systemen bakom den här bloggen. Att använda WordPress är ju relativt smärtfritt, men samtidigt så innebär alla ändringar att något kan gå åt skogen. Men nu har jag i alla fall fräschat upp det… tror jag. Det krävdes lite piller med webbplatsinställningarna och det gick inte att få rätt PHP-version på en gång, utan jag fick gå en bit på vägen, sedan uppdatera WordPress, och sedan PHP igen.

Jag är inte riktigt överens med det nya gränssnittet, som visserligen har ett mer intuitivt system för att skriva texter men i gengäld saknar den där direkta HTML-kodningen som jag är van vid sedan förut. Så det kommer att ta ett tag att vänja sig vid. ... Läs hela texten

Neal Stephensons Fall or, Dodge in Hell

Framtidsgurun och mastodontförfattaren Neal Stephenson släppte 2019 en ny bok med det kryptiska namnet ”Fall or, Dodge in Hell”. Som vanligt är hans böcker rätt massiva och svåra att ta sig an, men när jag väl satte igång var det svårt att sluta. Också som vanligt kretsar berättelsen kring några specifika fenomen som Neal snöat in sig på, i det här fallet transhumanism i form av digitalisering av mänskliga sinnen, och ett sidospår om internets framtid i skuggan av AI-genererade fake news.

Och det är väldigt komplext alltsammans, inte minst för att Neal introducerar nya huvudpersoner ungefär lika snabbt som han tar kål på dem, eller helt sonika gör gigantiska tidshopp. Det gör att varje delberättelse väldigt snabbt måste greppa läsaren och det lyckas han oftast med. Det här är, tydligen, lite av en uppföljare till REAMDE som jag inte har läst (ironiskt nog), men den är så pass fristående att man inte behöver känna till så mycket sedan förut. De huvudsakliga huvudpersonerna visar sig i alla fall vara Corvallis Kawasaki, en nördig IT-mogul, och Sophia, släkting till Richard Forthrast, en tidigare kollega till Corvallis. När Richard plötsligt avlider dras de in i en juridisk tvist kring hans testamente, då han vill bevaras och återupplivas när tekniken tillåter det.

Lösningen drar ut på tiden och innan vi kommer igång med att förverkliga det konceptet så blir det lite satirisk framtidsvision där vi visserligen, cirka tjugo år senare, lever med fantastiska AR-brillor, men där dagens polarisering och segregering har lett till att alla uppfattar helt skilda verkligheter, filtrerade genom valfria ”redaktörer”, och där USA:s mellanstater bokstavligen blivit ett Mad Max-samhälle medan (de underförstått liberala) kuststaterna njuter av högteknologins frammarsch. Men där jag trodde att det skulle forma resten av berättelsen så är det bara ytterligare ett exempel på kompakt och effektivt världsbyggande som snabbt blir irrelevant.

Utan att behöva sammanfatta hela handlingen så lyckas man i alla fall återuppliva Richard i digital form, på sätt och vis, men i en separat värld som sakta byggs upp av de första testpersonerna, som blir en sorts Minecraft-gudar utan minnen av vilka de ursprungligen var. Och här får boken en märklig uppdelning, där vi bitvis följer de kvarlevande människorna och sedan hoppar in i den simulerade världen med jämna mellanrum för att se vilken form de tar när de väl dör och hamnar där själva. Och här blir det lätt segt, där de tidiga stapplande stegen beskrivs i extrem detalj i vaga men väldigt uppenbara begrepp, samtidigt som det uppstår hypertydliga paralleller till ”verklig” mytologi. Allt det här blir sedan bakgrundshistoria för YTTERLIGARE äventyr långt senare, för ytterligare nya huvudpersoner som delvis har koppling till de ursprungliga men alltså utan exakta minnen av sina tidigare liv.

Det är både fascinerande och oerhört segdraget på samma gång. Tekniken beskrivs i trovärdig detalj och ramas in av konferenser och möten med jurister, och den verkliga världens berättande verkar i huvudsak utspela sig i konferensrum och hörsalar, vilket är ett… modigt val av Neal. Men ju längre det fortskrider, desto mer vill jag se någon sorts upplösning på det hela. Och det får jag förstås inte. Som vanligt avslutar Neal sin bok cirka 95% in i det näst sista kapitlet.

Det är en märklig författare det här. Snow Crash är förmodligen fortfarande min favoritbok genom tiderna, och både Cryptonomicon och Seveneves tillhör också favoriterna. Men jag läste tidigare The Diamond Age och var måttligt imponerad, och den hade också samma sorts brister med superhäftigt världsbyggande och en drömlik berättelse som sen bara rinner ut i sanden. Och trilogin The Baroque Cycle, som är en prequel till Cryptonomicon (som också utspelar sig i den här bokens allmänna tidslinje) kunde jag bara inte komma mig vidare i eftersom den var så ohyggligt tungläst i tre smällfeta volymer. Neal Stephenson har fortfarande min respekt och mitt intresse, och jag ska nog ge mig på Anathem och REAMDE vid tillfälle. Men den här boken var i slutändan bara medelmåttig.

Dark Souls 2 avklarat på alla sätt

darksouls2_05

Det dröjde sisådär sju år, men på sistone har jag spelat en himla massa Dark Souls 2 och äntligen klarat av samtliga troféer, delvis genom att spela väldigt mycket co-op. Det är verkligen det bästa sättet att avnjuta Dark Souls 2, och förmodligen en del av anledningen till att många ogillar spelet. Det är väldigt tydligt att spelet var en reaktion på föregångaren. Folk gillade hela PVP-grejen med både invasioner och arenor, så det blev fler anledningar att invadera och fler specifika arenor. Folk gillade co-op men tyckte att det var omständligt, så det blev betydligt smidigare och i gengäld gjordes spelet lite elakare för att motivera samarbete. Folk tyckte inte om att bli gankade av spelare som hade hämtat spelets bästa grejer och gått tillbaka till startzonerna för att jävlas, så man införde soul memory. Folk tyckte inte om att allt PVP gick ut på att rulla runt i Havel’s Armor och försöka hugga folk i ryggen, så man delade på statsen för att använda tunga rustningar och att rulla, för att tvinga spelarna att prioritera något. Och så vidare.

Men framför allt var Dark Souls 2 mer av allt. Mer magi, mer magistilar, mer vapen, mer vapenstilar, mer vapenkombinationer, mer rustningar, mer bossar, mer olika vägar att välja. Det gör att spelet också är det mest varierade. Under året har jag spelat co-op en hel del i Dark Souls 3, och det är lika tradigt varje gång. Den enda egentliga valfriheten som finns är att spöa Dancer of the Boreal Valley tidigt och sen göra Drangleic Castle, men det är förstås fullständigt hopplöst om man inte är en superninja. Sen är spelet annars superlinjärt fram till Farron Keep, där man kan välja mellan två ställen men båda måste sedan slutföras för att komma vidare. I Dark Souls 2 kan du som första bossen i spelet, beroende på hur invecklat du vill spela, möta Pursuer, The Last Giant, Dragonrider, Old Dragonslayer, Royal Rat Vanguard, The Rotten, Scorpioness Najka, eller om du verkligen vill göra det bökigt för dig själv, någon av bossarna i Frozen Eleum Loyce. Som andra boss blir möjligheterna förstås ännu bredare.

Och så kan du bygga så många olika karaktärer med helt olika spelupplägg. Jag har till exempel gjort en närstridsfigur med dubbla kroksablar (för att dra fördel av powerstance-systemet), en annan närstridsfigur som körde med den korkade men extremt kraftfulla Red Iron Twinblade och tung rustning, en tredje som tålde väldigt lite men som drämde ner allting med en jätteklubba, och en häxa som satsade på en magityp som jag tidigare inte överhuvudtaget hade rört. Och alla speltyper är hyfsat gångbara, och går att komma åt relativt tidigt – återigen eftersom en så stor del av spelet går att nå tidigt.

Jag plockade de flesta troféerna när det begav sig, så de som återstod var mestadels de jobbiga. För att hitta alla miracles valde jag den av mina karaktärer som redan var på tredje varvet, för att även kunna köpa på mig några utan att behöva köra en massa PVP. Det gick relativt smärtfritt, förutom när jag behövde springa långt in i respektive DLC-område, ensam, med en väldigt klen eldmagiker. Och Shrine of Amana är knappast kul när fienderna gör ännu mer skada än normalt. För hex gjorde jag som sagt en helt ny karaktär, en häxa helt enkelt (och nej, inte inspirerat av Wandavision). Där var jag väldigt noggrann med att planera hur jag skulle spela tidigt i spelet för att komma åt de kraftfulla hex-magierna så snart som möjligt. Det visade sig vara väldigt kul, och även om man som magiker alltid är bräcklig så kunde jag kompensera det med att göra ruggigt mycket skada. Jag fick också en ny respekt för The Gutter efter att ha utforskat varenda centimeter och tänt alla facklor. Även där behövde jag springa in en bit i varje DLC, men den stora utmaningen var Darklurker. Jag hade aldrig orkat spöa honom, men eftersom han behövdes för två av hex-magierna så var det bara att bita ihop och öva.

Sen återstod bara sorcery. Där visade det sig att samma häxa var på god väg. Hindret där bestod i att nöta sig igenom Bell Keepers. Där behöver man egentligen köra PVP, men det går också att farma en fiende som dyker upp i Belfry Sol ibland. Så jag kunde ta mig genom det med minimal förnedring (eftersom jag aldrig riktigt fått det här med PVP att flyta). Sen hade jag varit oförutseende nog att förbruka en del bossjälar som visade sig behövas för sorcery, så jag fick göra en del bossar flera gånger. Även här är Dark Souls 2 så vansinnigt flexibelt, eftersom man kan uppgradera separata områden till motsvarande New Game+ för att köra bara den bossen igen.

Och så kan jag konstatera att co-op ofta blir frustrerande i Dark Souls 3, eftersom man blir invaderad stup i kvarten och PVP helt enkelt inte är kul. Visst är det lite segt att behöva hitta flera sekunder för att slänga i sig en Estus i tvåan, men i gengäld har trean sjukt irriterande flöde när man möter en annan spelare, för det är nästan omöjligt att ta kål på någon med en serie attacker. Sedan behöver de i princip bara ta några steg bort för att hinna dricka, och så är man tillbaka till noll. Det leder till att en invasion alltid leder till att man behöver börja om, för att man har hunnit förbruka för mycket Estus även om man vinner. Dark Souls 2 undviker det här problemet delvis genom att det helt enkelt inte är så mycket invasioner längre, men troligen också för att PVP-fantaster håller sig till specifika områden. Plus alltså att det inte lönar sig att försöka invadera spelare med sämre utrstning.

En sista sak, som kanske är högst subjektiv, men jag tycker också att karaktärerna ser bättre ut i Dark Souls 2. Det är förstås lägre upplösning på texturer, färre polygoner och allt sånt tekniskt, men den mindre realistiska stilen gör att det håller bättre. De här spelen börjar ju båda vara gamla nu. Dark Souls 3 försöker uppnå mer realism, men allt ser väldigt glansigt ut vilket gör att alla verkar vara modellerade i vax.

Hur som helst, nu är jag alltså i teorin klar med Dark Souls 2 och just nu är jag tämligen färdig med det för att jag har spelat så väldigt mycket på sistone. Men jag tror ändå att jag kommer att återvända, för det har verkligen några fördelar som de andra två inte riktigt kan mäta sig med.