Leo Ieiri släpper ny skiva

Jag råkade fånga en livesändning med Leo Ieiri där hon berättade om sitt kommande album, Naked, vilket antingen är ett ogenomtänkt eller genialt namn eftersom det är aningen olämpligt att googla. Albumet släpps i februari och kommer att innehålla flera av hennes senaste singlar som ”Kawaii Hito”, ”Lemon Soda” och ”Pain”. Däremot verkar fenomenala ”Sora to Ao” inte komma med, den fanns istället på hennes tioårsjubileumsskiva tidigare i år. Hon spelade några sekunder av ”Boyfriend” från sin mobil, det verkar bli en gitarrlåt. ... Läs hela texten

Rating all the Street Fighter box art

Street Fighter VI is finally, after a string of excellent promotion, attracting controversy over a rather dull cover featuring rather dull protagonist Luke. And while we don’t know if it’s final (the first logo shown wasn’t), it would be a shame if such a promising game was let down by terrible box art. Because Capcom has been employing amazing artists like Akiman, Bengus, Shinkiro and Kinu Nishimura, so every piece of cover art in the history of Street Fighter has been amazing. Wait, it hasn’t? Let’s have a look. ... Läs hela texten

Transformers Legacy Minerva

I Transformers Legacy får vi en del oväntade karaktärer och få är lika oväntade som Minerva, en kvinnlig Transformer med en väldigt obskyr bakgrund. Efter att tv-serien hade slutat i väst fortsatte man ett bra tag till i Japan, och de senare leksakerna dök upp i Masterforce-serien, men i många fall med nya namn och färgscheman. De här exklusiva leksakerna var länge smått legendariska i väst.

Minerva var en av dem och ersatte Nightbeats blågula leksak med ett nytt färgschema i rött och vitt. Masterforce var också mer av en typisk mecha-serie där många av karaktärerna var människorna som styrde sina respektive robotar, istället för ett binärt partnerskap i serietidningarna. Minerva var den första kvinnliga transformern som fick en leksak, men alltså bara i Japan. Och ska vi vara riktigt petiga så är alltså Minerva egentligen en människa i en robotrustning. ... Läs hela texten

Fire Emblem rockar

Jag har precis börjat spela mitt andra Fire Emblem, nämligen Three Houses, efter att ha testat Awakening för en massa år sedan men inte riktigt fastnat. Nu var jag sugen på ett taktiskt rollspel och valet stod mellan Three Houses, Triangle Strategy och Tactics Ogre: Reborn, som allihop är utmärkta spel i genren.

Till slut avgjorde fegheten. De andra två har rykte om sig att vara rätt brutala på ett old school-sätt, vilket inte är konstigt då Tactics Ogre definierade genren när det begav sig. Och Fire Emblem kan vara rätt elakt också, men jag stängde av perma-death eftersom sånt nonsens bara leder till irritation över att behöva ladda om sparfiler hela tiden. ... Läs hela texten

Wakanda Forever!

Jag passade på att fånga Black Panther: Wakanda Forever på bio en sen söndagkväll. Föregångaren var ju en av höjdpunkterna i MCU hittills, men förutsättningarna för uppföljaren kunde ju inte vara sämre. Jag var länge skeptisk till hur de överhuvudtaget skulle kunna åstadkomma något utan Chadwick Boseman, och den här filmen hade tre stora utmaningar: skriva ut T’Challa på ett rimligt sätt, driva historien vidare, och undvika att plagiera både Aquaman 2 och Avatar 2.

Och även om jag tror att det hade varit bättre på lång sikt att pausa historien och sedan ge rollen till en ny skådespelare, så lyckas man relativt bra att skriva ut honom utan att gå in på detaljer. I inledningen kämpar Shuri för att rädda hans liv från en ospecificerad sjukdom men misslyckas, och stora delar av filmen handlar om hur hon hanterar sorgearbetet. Det är därför en ovanligt lågmäld film även om den har sin beskärda del av typisk Marvel-action. ... Läs hela texten

Eleven Table Tennis – pingis i vardagsrummet

Egentligen var tanken att jag skulle testa det så fort jag hade flyttat, för lite av poängen med större lägenhet var att ha bättre ytor för VR-spel. Men det blev inte av förrän nu, och resultatet är blandat men rätt fascinerande.

Eleven Table Tennis är precis vad det låter som och inte så mycket mer. Bordtennis är ingen komplicerad sport, men samtidigt är det extremt viktigt att grunderna fungerar. Och där är Eleven Table Tennis utmärkt. Det fungerar fantastiskt smidigt att bara trolla fram en pingisboll ur vänsterhanden och serva, och sen ger sig det mesta av sig självt. Till skillnad mot mer stationära spel kräver det uttryckligen ett utrymme på två gånger två meter för att fungera, och jag skulle nog rekommendera lite mer så det fungerar att dyka lite åt sidorna. Annars tenderar många slag att gå för långt utanför så det inte är värt risken att hoppa huvudstupa in i den öppna spisen. ... Läs hela texten

Transformers Generation Selects Artfire

Hur ofta kan man köpa en transformer? I det här fallet är det tredje gången. Artfire var i sin ursprungliga utgåva en måttlig modifierad version av Grapple och Inferno, bara modifierad för att kunna hålla i en Targetmaster. Tillsammans med likaledes modifierade Stepper, baserad på Jazz, släpptes han exklusivt i Japan i en av de senare serierna. De var inte särskilt populära eftersom de bara återanvände befintliga leksaker i nya färger, och blev därför extremt populära många år senare i samlarkretsar just på grund av sin otillgänglighet. När jag hörde talas om honom var jag mest irriterad på den märkliga officiella översättningen. ”Aatofaiaa” borde ju rimligen bli ”Autofire”, vilket också skulle passa ihop med att Targetmasters brukade ha namn som handlar om att skjuta. Men då hade jag nyss lärt mig japanska och var väldigt pretentiös. ... Läs hela texten

Transformers Legacy Cosmos

Den senaste upplagan av Transformers kallas Legacy, och istället för någon egentlig handling är temat alla tidigare Transformers-serier, från 1984 och framåt. I USA släpptes en Walmart-exklusiv underserie, Velocitron, där man specifikt siktar på racing-fokuserade figurer … och så Cosmos. Den här snubben är svår att placera in i något annat tema då han traditionellt förvandlar sig till ett flygande tefat. Men här har han fått en flagga och fungerar som levande startsignal. Nämen dåså. ... Läs hela texten

Transformers Studio Series 1986 Wreck-Gar

Studio Series-utgåvorna har så sakteliga börjat återvända till att bara ta fram hemska Bay-monster, men några höjdare finns det fortfarande kvar. Wreck-Gar är en av de mer udda karaktärerna i den ursprungliga filmen från 1986, en neutral ledare från skräpplaneten Junk som bara talar i popkulturreferenser med Eric Idles röst. Jag hade hans ursprungliga leksak en gång i tiden, men det var en ganska märklig pryl med väldigt udda proportioner.

Studio Series Wreck-Gar är en extremt bildtrogen version av hans design från filmen. Alla detaljerna finns på plats inklusive hans bröstvårtekanoner som är poserbara den här gången, och förstås hans mekaniska ansiktsbehåring. Själva figuren är snäppet större än vad jag är van vid numera i den här prisklassen (Voyager) och plasten känns lite mjukare än vanligt men ändå hållbar. Han ger därför ett ganska gediget intryck, jämfört med många andra i serien som Hot Rod som känns extremt pillig. Det hela påminner lite om den senaste versionen av Cyclonus. ... Läs hela texten

Sagan om Ringen: Maktens Ringar, säsong ett

Säsong ett av Maktens Ringar är slut, och jag tänkte sammanfatta mina intryck utan att avslöja för mycket av handlingen, för det här är verkligen en serie som har mycket att diskuteras.

Det hade kunnat bli ett spektakel när Amazon först började prata om en serie i Tolkiens Midgård. Ryktet pratade om att det skulle handla om unge Aragorns äventyr, men i efterhand verkar det ha varit baserat på ett förslag från Netflix till Tolkiens familj. Istället siktade Amazon högre och skapade en serie baserad på den andra åldern. Och där fanns det otroligt mycket mer potential. ... Läs hela texten