Sarah Alainn #6: Timeless

A year after Cinema Music (and the short LP album Eternalist) Sarah Alainn returns with a ”best of” collection rather than a brand new album. This is a little disappointing and I had considered simply skipping it since I already own all of her albums, but it turned out to include a selection of brand new tracks so I had to get it. Curse my weakness!

It is a very good collection though. It’s missing a couple of my favourites like ”Turns to Light”, ”New World”, ”Angel” and ”Nandemonaiya”, but almost all of the selected tracks are among the best. We have the great ”To Love You More”, the amazing ”Little Doll”, the uplifting Yasunori Mitsuda track ”Dream As One”, Sarah’s own equally uplifting ”Sky’s Calling”, the quirky ”Shadows of Time” and ”Venetian Glass”, classics like ”On My Own” and ”Time To Say Goodbye”, and of course ”Beyond the Sky”, the Xenoblade track that started her career. While I would still recommend buying her entire discography (except possibly the first, Celeste), this … Läs hela texten

Publicerat i International, Musik | Etiketter | Lämna en kommentar

En trave japansk musik

Ack, vilket dilemma! En hel trave musik har anlänt och jag vet inte vad jag ska börja med.

* Kiyoe Yoshiokas (sångerskan från Ikimono-gakari) första soloalbum ”Utairo”
* Ikimono-gakaris sista singel ”Last Scene / Bokura no Yume”
* Sarah Alainns andra album ”Sarah” (jag köpte det tidigare via Itunes, men här finns lite extramaterial)
* Sarah Alainns senaste samling ”Timeless” med sju nya låtar
* Konsert-bluray med Ikimono-gakari från 2016
* Konsert-bluray med Leo Ieiri från 2015

Fast allra först ska jag nog spela Beat Saber. Sen passar det nog bra att kollapsa i soffan med någon av dessa. … Läs hela texten

Publicerat i Musik | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

The Lego Movie 2 bjuder på retrogodis

Alla ni som växte upp med det klassiska rymdlegot kan brista ut i ett kollektivt jaaaaaaaaaaaa nu!

legomovie2_benny

Själv kommer jag att köpa alla såna här jag kommer över, och sen dumpa rymdgubbar över hela lägenheten. … Läs hela texten

Publicerat i Prylar | Etiketter , | Lämna en kommentar

Varför ska Nintendo alltid krångla till det?

Det finns fördelar med att vara innovativa. Det kan leda till fantastiskt fräscha nyheter, en världsledande ställning och årtionden av trogna fans. Men ibland måste man faktiskt ta ett steg tillbaka, och våga förlita sig på etablerade regler. Nintendo gör inte så. De uppfinner inte bara hjulet på nytt, de har gjort det klotrunt, triangelformat, osynligt eller bestående av majonäs. Ibland på samma gång.

Wario Ware-seriens nedåtgående trend
Wario Ware var ett av Nintendos mest geniala spel (och det vill inte säga lite). De släppte sedan en Gamecube-version som praktiskt taget var identisk förutom att de lade till ett fantastiskt flerspelarläge. Så långt allt väl. Men sedan dess har de lyckats sabotera spelet genom att lägga till olika kontrollfunktioner som rotation eller pekande, vilket tar bort den omedelbara lättillgängligheten. Det blir inte alls samma sak om man måste förklara flera olika styrsystem till varje spelare. Och nu med den senaste versionen till … Läs hela texten

Publicerat i 3DS, Nintendo Switch, Spel, Wii, Wii U | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Recension: Castlevania Requiem: Symphony of the Night & Rondo of Blood

Att göra en Castlevania-samling borde vara väldigt enkelt. Nästan alla konsoler någonsin är emulerade. Släng in en drös spel, släng in en massa artwork och en musikspelare. Gör en bakom scenerna-video med skaparen (om ni inte har gett honom sparken). Eller också kan man gå museum-vägen: lägg in varenda tänkbar variant av ett fåtal spel, och gör roliga remixer. Gör 12-åriga Maria spelbar i Symphony of the Night, gör Alucard spelbar i Rondo, eller för sjutton, stoppa in Harmony of Despair med nya Rondo- och Symphony-baserade banor. Eller, så gör man som Konami: klipp ut de emulerade versionerna av Rondo och Symphony från PSP-versionen, rendera spelen i HD, aktivera triggers för troféer. Klart!

Om det inte vore för att Castlevania: Symphony of the Night är världens bästa spel och mycket, mycket svårt att sabotera, så vore det en katastrof. Man har lagt ner minimalt med arbete på de här spelen och ryktet säger att det är exklusivt till Playstation 4 enbart för att … Läs hela texten

Publicerat i 4/5, Playstation 4, Recensioner, Retro, Spel | Etiketter , | Lämna en kommentar

Recension: Soul Calibur VI

Sex och ett halvt år. Så länge har jag aldrig varit utan ett nytt Soul Calibur, möjligen bortsett från den mörka tiden innan jag först spelade Soul Blade. I spelvärlden brukar det innebära en timeout, där utvecklaren överväger om det överhuvudtaget är värt att satsa igen. Därför är det ingen större förvåning att Soul Calibur VI är ett konservativt och försiktigt spel på många sätt.

Soul Calibur V gjorde samma misstag som många tidigare fightingspel: det satte handling framför innehåll. Namco flyttade hela historien tjugo år framåt med allt vad det innebar av slopade karaktärer, i praktiken enbart för att kunna ha med Patroklos och Pyrrha. Om de hade varit sensationella huvudpersoner hade det möjligen varit värt det, men istället blev både de och de andra nykomlingarna bara bleka kopior av gamla favoriter. Lyckligtvis var spelet spelmässigt strålande, men den strypta budgeten gjorde att det nästan helt saknade de enspelarlägen som gjort serien populär, och de stora massorna … Läs hela texten

Publicerat i 5/5, PC, Playstation 4, Recensioner, Spel, Xbox One | Etiketter | Lämna en kommentar

Vad sjutton ska nästa Smash Bros innehålla?

Jag förvånas ständigt över hur sanslöst påkostat Super Smash Bros Ultimate är. När man är van vid kompromisser och nerskärningar i genren är det nästan frustrerande att se ett spel där det tydligen inte finns någon budget alls. ”Stoppa in allt bara”. Spelet är mindre än en månad bort och ändå är jag inte säker på att vi har sett allt. Om inte annat så lär det ju komma ännu fler figurer som DLC.

Fast det får mig osökt att tänka på: hur ska Nintendo överträffa det här? Var det här en engångsgrej för att sedan skala ner och innovera med färre karaktärer? Eller ska nästa Smash Bros ha precis alla de här figurerna och sen ytterligare tjugo stycken nya ovanpå det (plus echo fighters, plus assist trophies)?

Hur som helst, en vacker dag kommer det att komma ett nytt Smash Bros och vilka kan vi tänka oss att få se där då? Vi kan börja med att kolla bland existerande assist trophies. Några har ju redan tagit steget till spelbara, så det är … Läs hela texten

Publicerat i Spel | Etiketter | 1 kommentar

Fightinghelg 2018

1/5

Året är förstås inte komplett utan en helg tillägnad mer eller mindre enbart fightingspel. Det här året har präglats av en lång rad fightingspel i alla de former, från superenkla One Strike till det superpåkostade Dragon Ball FighterZ. Det är svårt och egentligen ganska onödigt att skriva recensioner av spel som förändras mest hela tiden med nya patchar och nerladdningsbara tillägg, så jag har inte prioriterat det under året. Men här kommer minirecensioner av allt vi spelade, både gammalt och nytt!

The Killing Blade (arkad, 1998)
IGS är en taiwanesisk spelutvecklare som är i praktiken okänd i väst. Det här spelet har gräsliga karaktärsdesigner och känns allmänt menlöst. Märkligt nog överträffades det med råge av deras nästa fightingspel lite längre ner.

Omen of Sorrow (PS4, 2018)
Alltså, det är kul att det släpps nya fightingspel från nya utvecklare, men då är det en fördel om de också är någorlunda kompetenta. Omen of Sorrow är ett realistiskt 2D-spel baserat på olika klassiska monstervarelser, lite som en blandning av Darkstalkers och Mortal Kombat. Men det här lilla gänget … Läs hela texten

Publicerat i Nintendo Switch, Playstation 4, Retro, Spel | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentar

Varför är Atlus så jävla jobbiga?

Snart släpps den ordentligt utökade konverteringen av Atlus märkliga pusseläventyr Catherine till Playstation 4 och Playstation Vita. Kärlekstriangeln mellan Vincent, Katherine och Catherine har nu blivit någon sorts kvadrat, när även Qatherine (Rin) ger sig in i leken. Och det hade kanske varit trevligt att återbesöka det här spelet, om det inte vore för att Atlus, ännu en gång, har bestämt sig för att vara så jävla jobbiga. I Persona 5 gick det överhuvudtaget inte att ta några screenshots på Playstation 4. Inbyggd funktionalitet som fungerar automatiskt i 99.999% av alla spel men nej, Atlus ville inte ha det så. Och efter att ha tagit en miljon screenshots i Persona 4 Golden så valde jag helt sonika att skita i spelet.

I Catherine: Full Body så är de bara, om man ska vara riktigt petig, hälften så jobbiga. För det är bara den senare hälften av spelet som inte går att ta screenshots av eller strömma. Men jag undrar fortfarande varför? Det kan inte … Läs hela texten

Publicerat i Playstation 4, Spel | Etiketter , , | 1 kommentar

Lego MOC: Shell Majorna

vintageshell00

Sedan det släpptes ett Lego-modulhus med 50-talsdesign i början av året har jag varit sugen på att komplettera det med något i liknande stil. En byggnad jag har lagt till märke till när jag har varit i Göteborg är Shell-stationen i Majorna, vid rondellen mellan Bangatan och Djurgårdsgatan. Den tämligen unika takkonstruktionen med fem upphängda sektioner från hålls uppe av vajrar från en central pylon var en utmaning att bygga i Lego, och jag kunde tänka mig att den skulle passa in på 50-talet. Nu visar det sig att stationen faktiskt byggdes 1971, men det får duga.

Originalet hålls delvis uppe av balkarna som är monterade runt byggnaden, men taket är fristående från servicebyggnaden. Jag började med att göra en liknande konstruktion. Pylonen är Technic-balkar som är monterade i bottenplattan (därav höjningen av butiken) och stöttas av en tvärbalk inuti butiken, som i sin tur är maskerad med hyllor. I pylonen sitter sex stycken linor, som lyckligtvis precis har släppts i … Läs hela texten

Publicerat i Kreativt, Prylar, Rekommenderat | Etiketter , , | Lämna en kommentar