Recension: Baldur’s Gate 3

En bekännelse: jag har aldrig spelat Dungeons & Dragons, rollspelet. Men man är inte fantasyorienterad nörd i över trettio år utan att snappa upp ett och annat, och Dungeons & Dragons har varit konstant i periferin. Jag har spelat Eye of the Beholder, jag har testat de urgamla Forgotten Realms-förstapersonrollspelen, jag har nosat på det första Baldur’s Gate, Icewind Dale och Planescape: Torment, och jag recenserade det fullständigt medelmåttiga Dungeons & Dragons Online en gång i tiden. Och så har jag förstås spelat Dungeons & Dragons: Shadow Over Mystara, Capcoms fenomenala beat’em up, och det tekniskt spektakulära Baldur’s Gate: Dark Alliance till Playstation 2. ... Läs hela texten

Sarah Alainn gör musik till Eiyuden Chronicle

Som om jag behövde fler anledningar att vara hypad över den andliga uppföljaren till Suikoden. Den senaste trailern för Eiyuden Chronicle visar både en massa extremt Suikoden-doftande scener och som en glad överraskning gör också Sarah Alainn sången till ledmotivet ”Flags of Brave”. Det är ingen direkt nyhet för henne, då hon förstås debuterade med ”Beyond the Sky” i Xenoblade Chronicles och senare även har gjort sånger till Valkyria Revolution och Monster Hunter Rise: Sunbreak. Hon verkar ha blivit det uppenbara valet för japanska rollspel, och det har jag absolut inget emot. ... Läs hela texten

Fightinghelg 2023

Nästan exakt ett år senare var det dags igen för årets stora fightinghändelse som inte är Evo. Till Fightinghelg 2023 hade vi förstås ett säkert kort att spendera mycket tid med, men som vanligt blev det mycket blandade titlar också.

Vi betade av ytterligare ett gäng obskyra arkadtitlar. Burning Rival är utvecklat av självaste Sega AM2 och släpptes precis innan Virtua Fighter, vilket förstås var ett recept för att helt glömmas bort i uppståndelsen. Det är ett tämligen ordinärt 2D-fightingspel med enkla sprites, knappast någon klassiker. Ett annat tidigt Sega-spel är Dark Edge, som vi testade en enda match. Tekniken med 2D-sprites som susar runt på en skalad 3D-bakgrund med drag av Space Harrier är kanske intressant, men spelmässigt är det gräsligt. ... Läs hela texten

Shoot’em up-sommar: Radiant Silvergun

Jag har gjort många försök att ta mig an Radiant Silvergun, ett spel som jag börjar inse är det bästa shoot’em up:et någonsin, även om det bara når plats 12 när experterna tycker till. Förra året släpptes det på Switch, men jag insåg någonstans där att det inte räckte. Så jag gjorde slag i saken och köpte originalet till Saturn, för rätt ohyggliga pengar. Det var värt det, trots att jag fortfarande inte är klar med det på något av formaten.

Treasure är egentligen inte shoot’em up-experter, men kanske är det därför det är så unikt. Cave är shoot’em up-experter, och alla deras spel är polerade till perfektion och sanslöst spelbara, men också aningen enahanda. Radiant Silvergun är tämligen unikt med sina tre vapen, som kan kombineras på sju olika sätt. Tempot är fortfarande högt, men betydligt lugnare än många andra spel i genren, och det har snarare drag av pusselspel. Vapnen har olika användningsområden, framför allt den oerhört tillfredsställande superattacken där två gigantiska energisvärd klipper bort varenda fiende i omgivningen. ... Läs hela texten

Shoot’em up-sommar: R-Type Delta

R-Type Delta, var har du varit hela mitt liv? ”Ja, de senaste tolv åren har jag suttit orörd på din PS3:a sedan du köpte en drös importspel och aldrig testade mig.” Ah, just ja.

Jag var aldrig riktigt överens med det ursprungliga spelet, även om det är en klassiker. Horisontella shoot’em ups är oftast ännu svårare än vertikala eftersom man även har omgivningar att oroa sig för, och de brukar vara långsammare med mer trial and error. R-Type Delta är det fjärde spelet i serien och påminner om Darius Gaiden, som på samma sätt är en 32-bitars nytolkning av en klassiker. Det släpptes några år in i Playstation-generationen och är ett spel som definitivt har åldrats väl. Det är filmiskt i upplägget, med tjusiga effekter och dramatiska, kreativa scenarion. Det här var den tiden då genren hade nått tillräcklig teknologi för att kunna vräka på med coola bossar och omgivningar, utan att bli orimligt dyrt att utveckla. ... Läs hela texten

Recension: Street Fighter 6

Capcom är kapabla att släppa ett bra spel från början. Street Fighter 6 är allt jag har längtat efter sedan den här serien började. Det är smått osannolikt hur Capcom har lyckats få med allt, redan från dag ett. Och det är tack vare Street Fighter V. Många säger att det spelet floppade, men låt mig jämföra med en annan övergång från del fem till sex. Soul Calibur V floppade, och resultatet blev att Namco gav sexan en minimal budget, så att det spelet nätt och jämnt klarade sig och att serien nu har en högst osäker framtid. Capcom använde Street Fighter V för att lära sig, och mot slutet hade de nya producenterna en utmärkt grund att bygga vidare på. Istället för att snåla in så satsade de stort, och resultatet blev lysande. ... Läs hela texten

Shoot’em up-sommar: Ketsui

Länge var det ett elände att vara ett fan av klassiska shoot’em ups. Spelen tenderade att enbart släppas i Japan, förutom om de någon enstaka gång råkade hamna på en budgetutgivare och direkt i en reaback någonstans, vilket förstås aldrig hände de riktigt bra spelen. Men numera går det att komma över väldigt många klassiska shoot’em ups till väldigt rimliga priser. Jag har utgått från topplistan på Shmups Forum för att få en överblick över vad som bör prioriteras, och kommer att lista placeringarna som jag har testat. ... Läs hela texten

Shoot’em up-sommar: Battle Garegga

Länge var det ett elände att vara ett fan av klassiska shoot’em ups. Spelen tenderade att enbart släppas i Japan, förutom om de någon enstaka gång råkade hamna på en budgetutgivare och direkt i en reaback någonstans, vilket förstås aldrig hände de riktigt bra spelen. Men numera går det att komma över väldigt många klassiska shoot’em ups till väldigt rimliga priser. Jag har utgått från topplistan på Shmups Forum för att få en överblick över vad som bör prioriteras, och kommer att lista placeringarna som jag har testat. ... Läs hela texten

Robosens sanslösa självgående Grimlock

Robosen har byggt ett par självgående Transformers nu. De började med Optimus Prime, som även fick en aningen nerskalad version. Sen släppte de också en Bumblebee, som dock inte kunde förvandla sig. Och nu har de precis utannonserat en Grimlock, som ser helt sjukt cool ut. Det beror delvis på att de har använt samma design som Masterpiece-utgåvan, bara dubbelt så stor.

Det mest imponerande är förstås att den helt och hållet kan förvandla sig själv, och även röra sig rätt fritt i båda formerna. Redan Optimus var imponerande, men han är ju ändå mest en låda på hjul. Jag förstår inte hur ryggpartiet på den här håller ihop, eller hur de små detaljerna på fötterna, som var den mest komplicerade biten av Masterpiece Grimlock, är mekaniserade. ... Läs hela texten

Recension: Red Matter 2

Jag gillar escape rooms. Hela grejen med att komma in i ett rum, och först utforska vad som behöver göras, och sedan lista ut hur i hela friden man ska göra det. Ofta är det också någon sorts retrotema, jag har besökt min beskärda del av sovjetiska bunkrar.

Red Matter 2 är ett gigantiskt escape room i en gigantisk sovjetisk bunker, men istället för en dammig lagerlokal i utkanten av Göteborg befinner jag mig på en rymdstation i yttre kanten av solsystemet, vilket är nog så mycket mer spännande. Överallt dräller det av låtsas-rysk propaganda, även om det korrupta imperiet i det här fallet är fiktivt. Jag spelade aldrig föregångaren, men den röda materian verkar ha orsakat ordentliga problem som måste utredas, samtidigt som en hel politisk intrig utspelar sig. ... Läs hela texten