Pandaria runt på åtta bilder

Många som får tillgång till en World of Warcraft-beta sätter direkt igång med uppdragen och nöter sig sedan snabbt upp till maxnivå för att kunna köra instancer och lära sig tidiga räder. Inte jag. Nej, mitt största nöje är att utforska så mycket det bara går och gärna lite till. Jag trivs bäst i öppna landskap, med den där förhatliga teleporteringspilen ovanför mig när jag rider så långt jag bara kan in i ännu inte tillgängliga zoner. Därför kan jag nu bjuda på lite intryck av Pandarias alla sju zoner.

Till att börja med kan jag konstatera att det är en himla fördel att återigen vara markbunden, och jag börjar förstå att Blizzard ångrar att de en gång gav oss flygande riddjur. På marken ser jag fiender vandra runt, jag kan gå runt i små pittoreska byar och jag kan i största allmänhet njuta av utsikten. Så fort man kan flyga handlar det om att lyfta femtio meter rakt upp, rikta in sig ungefär rätt på kartan, sätta på autorun och sedan alt-tabba ut tills man är framme. I bästa fall reser man genom en värld som är konstant urblekt på grund av level of detail-dimma.

Först anländer man i The Jade Forest i öst, Horde på den norra sidan och Alliance i söder. Där lär vi känna de allmänt jobbiga apvarelserna Hozen och de nobla fiskvarelserna Jinyu. Som Alliance blir man snabbt kompanjon med de sistnämnda. Zonen som sådan är en enda stor orgie i trevliga asiatiska arketyper, storslagna monument, illgröna bambuskogar och rödmålade broar.

Eftersom jag inte har gjort uppdrag hela vägen är jag lite osäker på nivåordningen, men västerut tar man sig snabbt till Valley of the Four Winds, som är ett område som mestadels är landsbygd, med små mysiga byar överallt kring den stora floden. Här vandrar gigantiska ödlebestar (släktingar till kodos?) och här finns också Chen Stormstouts bryggeri, en ny instance att utforska.

Söder om floden och nedanför en hög klippkant finns Krasarang Wilds, en tropisk zon som påminner i allmänhet om Stranglethorn Vale. Där finns massvis av gamla tempelruiner och krokodiler, och en av questhubbarna jag tänkte besöka var inlåst i någon sorts stasisfält, så det pågår skumma saker i allmänhet. Ett övergivet tempel fyllt med arga tranor och den avslappnade hembasen för spelets nya fiskargille utgör sevärdheterna i en annars ganska ointressant zon, än så länge.

Kun-Lai Summit är den enskilt största zonen och innehåller massvis av grejer. I söder pågår ett krig där invaderande Yaungol-trupper (avlägsna släktingar till tauren) slåss mot små pandabyar. De drivs av Sha, de onda andarna som har dykt upp i landet sedan horden och alliansen började kriga. Sha of Anger är en gigantisk sådan som håller till i söder. I nordost finns Temple of the White Tiger, som är nästa generation av gladiatorstridskonceptet (som började med Ring of Blood), men nog måste det finnas mer att göra där. I bergen i mitten finns ”Säckvävsvägen”, spelets motsvarighet till Silkesvägen, där Grummles (en sorts pygmebjörnar som fungerar som sherpas) har handelsstationer. I norr finns ett stort kloster som blir ytterligare en instance, och i nordost pågår en invasion av Zandalar-troll. I mitten av zonen finns också Mount Neverest, som går alldeles utmärkt att bestiga och påminner en hel del om Skyrim. Mycket som händer, alltså.

Väst om Kun-Lai och Valley of the Four Winds går en enorm mur, Serpent’s Spine, som var tänkt att spärra av den västra delen av landet. Den övre delen är Townlong Steppes, en bergig zon med drag av Twilight Highlands, dominerad av enorma träd. Huvudfienden här är Mantids, humanoida bönsyrsor som ännu inte är helt implementerade. I nordväst till flera öar där de håller till, men just det stället var tydligen avspärrat (vilket gav mig ytterligare en lång tripp tillbaka från startområdet).

Söder om Townlong Steppes finns Dread Wastes, som mestadels verkar liknande men mer korrumperat av både Mantids och Sha. Tyvärr går det inte alls att se sig omkring i zonen.

Slutligen har vi Vale of Eternal Blossoms, som är en zon för spelare på maxnivå och ligger mitt på kontinenten. Från Serpent’s Spine anar man en ljuvlig gyllene skog och ett storslaget monument, men känner jag Blizzard rätt är det knappast frid och fröjd på marknivå.

Ska man dra någon sorts sammanfattning så finns det många vackra och storslagna platser, även om majoriteten av Pandaria är rätt traditionellt. Det finns ingen direkt makalös zon som Vashj’ir (som jag å andra sidan var ensam i världen om att trivas i), utan det är lite mer återhållsamt, mer likt Northrend. Men som sagt, tjusigt är det, och vyerna gör att jag känner att det är dags att uppgradera grafikkortet…

Lämna ett svar