Man ska inte döma ut saker utan att prova själv. Efter mina gliringar mot ondskefulla lurendrejare som Capcoms underhuggare Beeline och deras Smurfs’ Village så bestämde jag mig därför för att ladda ner skiten, för att få ett grepp om vad man faktiskt gör.
Sagt och gjort, spelet är gratis men påpekar redan på Google Play att det kan kosta mer att få vissa grejer. Jag installerar, möts av en lång licenstext på engelska som nämner lite smått att man måste vara tretton år för att spela, yada yada. Jag tror inte att målgruppen för spelet är tretton år och uppåt. Men men, jag är lite drygt tretton så jag får spela utan att behöva ljuga för mamma. Möjligen kommer jag att behöva ljuga för mamma om att jag har spelat skiten så jag slipper skämmas.
Så kommer jag in och uppmanas att bygga ett blåbärsland. Okej… harmlöst än så länge. Det tar någon minut, sen kan jag odla blåbär! Wooohoo, min smurfby börjar bra och når redan nivå två! Då får jag i uppdrag att bygga ett hus så jag kan få mer smurfar. Givetvis. Det sätter igång och det är liksom lite Settlers över det, då en liten smurf börjar snickra. Men, påpekar spelet, det tar lång tid att bygga. Men de jobbar snabbare om de får lite smurfbär. Jag fick sex bär för besväret så vi ska inte komma och säga att det MÅSTE kosta pengar att spela. För att slippa vänta två timmar kan jag betala ett bär. Och skulle jag inte ha några finns en praktisk köpknapp bredvid. Tre minuter in i gratisspelet vill det ha pengar av mig.
Jag tar en titt, medan jag ber en tyst bön om att jag fortfarande inte har kontokortet kopplat till Play-butiken. 50 bär kostar 4.99. 4.99 vad? Jag känner mig modig nog att klicka på det, i hopp om att få någon bekräftelse, men inget händer. Kanske för att jag inte har kontot där. Men eftersom Sverige inte har räknat valuta i enstaka ören sedan sisådär 1985 så förmodar jag att det handlar om dollar. Om jag inte hade några gratisbär så skulle det alltså kosta nästan en krona (0,1 dollar) att sparka en smurf i arslet så han får jobbet gjort.
Och det är förstås inte allt. En titt längre in i butiken visar att nästan allting kostar bär. Lyckligtvis behöver jag inte köpa dyra bär för 0,1 dollar styck. Nej, köper jag tvåtusen bär (det blir en himla massa hallonsaft) på en gång så kostar de bara 0,05 dollar styck! Vilken ekonomiskt lagd unge som helst förstår att det är ett mycket bättre deal.
Om de ens förstår att de spenderar riktiga pengar. Spelet är på engelska vad jag kan se. Allt som syns är stora ikoner som man snabbt lär sig ger tillgång till mer bär, och andra stora ikoner som öppnar upp nya prylar att leka med. Jag hade hyfsad koll på engelska redan i tioårsåldern men jag tror knappast att det är så överallt. Och hade jag kunnat köpa mig vidare i spelen då så hade jag troligen gjort det… tills första räkningen kom och jag hade fått utegångsförbud i tolv år.
Jag vet att man kan samla ihop bär allt eftersom, alldeles gratis. Men folk är otåliga och dumma, och barn är otåligare och dummare än de flesta. Och med stora feta knappar som berättar om hur mycket kul du kan ha med fler bär så är det inte konstigt att det här spelet är skyldigt till åtskilliga förstörda semestrar och skuldsatta föräldrar.
Uppenbarligen har tiotals miljoner installerat det här spelet (numera tiotals miljoner plus en). Och så försöker Capcom (som alltså äger Beeline) inbilla oss att de inte har råd med att utveckla ett nytt Street Fighter. Det är skitsnack. De är bara oroliga att Street Fighter-spelare inte är dumma nog att betala per hadoken.