Jag har länge varit sugen på den samlade Star Wars-boxen, men det höga priset har gjort att jag konstant har prioriterat ner den. Min tid som Star Wars-fan är sedan länge förbi, även om jag, som fyraåring, visserligen skrev ”jag är så kär i Stjärnornas Krig” (nördig redan då, men också skrivkunnig redan då). Men nu känns det ganska lämpligt att ge de allmänt utskrattade ”första” tre filmerna en ny chans. Jag såg alla på bio när det begav sig. Det kändes som ett sätt att kompensera för att jag var för ung att hinna med originalen. Men i ungefär samma veva började ju Lord of the Rings släppas, och det var en utklassning utan dess like. Och Ringen-trilogin knäcker även original-trilogin, den saken är säker. Men nu när alla Hobbit-filmerna är ute, låt mig se hur de båda föregångartrilogierna mäter sig med varandra.
Ett av de stora problemen med A Phantom Menace är att det helt enkelt saknas karaktärer, mycket beroende på att varenda jäkel är datoranimerad. Och dessa, innan Andy Serkis hade börjat påverka branschen, var i huvudsak statister. Kollar man på faktiska skådespelare så är det en handfull. Ewan McGregor hade inte riktigt nått sin potential där, men sköter sig hyfsat. Liam Neeson är däremot briljant, som han ofta är, och filmens stora behållning. Natalie Portman är däremot inte heller någon höjdare, kanske delvis eftersom hon ofta är utspökad i tidernas mest omständliga makeup. Men uppriktigt sagt är inte heller Hamill eller Fisher några Oscars-kandidater. Men det som verkligen, verkligen sabbar är Jake Lloyd och Jar Jar Binks. Jag hatar varenda replik de har och praktiskt taget varenda scen de är med i. I efterhand skulle man ju kunna tro att Jar Jar-hatet är överdrivet, men nej. Herregud alltså, det är som om man tar Roger Rabbit och gör honom trettio gånger så irriterande. Och Lloyd är bara en dålig barnskådis, varken mer eller mindre. Det enda med Anakin jag gillar är hans pod-race, där håller han käft och är bara bra på det han gör.
I jämförelse är An Unexpected Journey packad med talang och erfarenhet. Martin Freeman och Richard Armitage är båda strålande skådespelare, och i det stora galleriet sidokaraktärer vill jag framhäva både Graham McTavish (Dwalin), Ken Stott (Balin) och James Nesbitt (Bofur). Alla tre har en del material att jobba med och lyckas utmärkt. Jag gillar också Jed Brophy (Nori), som ger massvis av personlighet åt sin dvärg när tillfälle ges. Resten sköter sig bra, utom möjligen Adam Brown vars brist på erfarenhet tyvärr syns. Men sen har ju också Hobbit fördelen av att kunna vräka på med höjdarprestationer av Ian McKellen (framför allt), Cate Blanchett, Christopher Lee, Hugo Weaving och, faktiskt, Sylvester McCoy. Jo, förutom det där jäkla pinndjuret så gillar jag hans version av Radagast. Visst, det är många datorgenererade figurer även i denna film, men, alltså. Det är en tävling mellan Watto och Gollum. Liksom.
A Phantom Menace lider en hel del av teknikens framsteg. Förutom någon enstaka skog och möjligen delar av Mos Eisley så är hela världen datorgenererad, och de femton år gamla effekterna har åldrats ordentligt. Huvudstaden på Naboo håller för översiktsscener, men så fort man kommer närmare blir det rätt taffligt. Även karaktärerna är väldigt plastiga, och det som var banbrytande då (Qui-Gon håller i Jar Jars tunga!) åstadkommer i bästa fall en axelryckning nu. Det som imponerar är pod-racet, där det oftast går för snabbt för att man ska uppfatta något, och jag ångrar återigen att jag inte hann spela arkadspelet när det begav sig.
I jämförelse är An Unexpected Journey ett mästerverk, och även om serien senare börjar överutnyttja 3D-miljöer så finns det fortfarande mycket imponerande detaljer. Jag menar, Hobsala och Baggershus är äkta. De fantastiska Nya Zeeland-miljöerna är äkta. Vattnadal är åtminstone delvis äkta. Gollums grotta är äkta. Till och med stora delar av Vättestad är äkta. Visst, gröna skärmar så långt ögat kan se bakom, men fortfarande en del att jobba med. Nackdelen är väl kanske att det känns ganska återanvänt från Ringen-trilogin, och inte mycket nytt.
I jämförelse med vad som komma skall är A Phantom Menace närmast ett teaterdrama. Det är liksom Naboo – Tatooine – Naboo. Drottningen räddas, sen blir det ett långt sidequest för att reparera en motor, och sen tillbaka för att spöa upp den onda Handelsfederationen, som leds av två muppar. Enkelt men koncist. Att sedan Weird Al Jankovic sammanfattade det hela bättre på tre minuter än George Lucas gjorde på tre timmar säger väl en del om hur mycket substans som fanns.
An Unexpected Journey har egentligen inte så mycket mer att komma med. När man delar upp en redan ganska rättfram roadmovie på tre delar hinner det inte hända så mycket. Inledningen är briljant på det sätt den ändå lyckas (hyfsat) introducera alla karaktärer, och sen rullar det på i maklig takt med tillräckligt med omväxling runtom för att det ska kännas spännande. Det är egentligen allt runt omkring, det som Jackson petade in från tilläggen, som fyller ut och skapar någon sorts djup.
A Phantom Menace introducerar alltså Naboo, vilket är bra och dåligt. Bra eftersom vi får en ny, stark värld, och dåligt eftersom vi får Jar Jar Binks. Det är lite malplacerade repliker här och där, som ”I have a bad feeling about this” ungefär tvåhundra gånger. Ett problem är väl att Tatooine är väldigt inarbetat sedan förut, men det är i alla fall nya områden. Lucas behövde inte slå oss i huvudet med bekanta platser. Men sen börjar det krångla lite, när de envisas med att presentera R2-D2 och C3PO. Den förre alltså som slumpvis utvald astromech som råkar vara den som räddar skeppet, och sedan blir Padmés privata leksak, och C3PO som råkar vara byggd av Darth Vader. Då börjar lite av det här frustrerande sammanträffandet, som ska bli ännu värre framöver. Nånstans där börjar det också strula med kontinuiteten. Visst, Obi-Wan äger dem inte per definition, men visst borde han ha lagt märke till att R2 var samma droid som figurerade tidigare?
An Unexpected Journey är faktiskt värre på den fronten. Förutom en glimt av Erebor är det mest återbesök hela vägen, och det passas på att vräka in referenser till de tidigare filmerna. Hela inledningen med Frodo, Gandalfs skrämselröst, ett morgulsvärd (som bara råååkar ligga och skräpa i Dol Guldur), Figwit, den återanvända rådsalen, en del Gollumismer och så förstås Thorins omotiverade nazgûlmarsch. Resultatet blir att filmen saknar lite av en egen identitet.
På det stora hela så är det utklassning. A Phantom Menace har en riktigt bra sekvens och en riktigt bra skådespelare, medan det finns mycket att gotta sig åt i An Unexpected Journey, särskilt när de inte hittar på utan bara utforskar loren. Misty Mountains-sången i Baggershus, scenen med Galadriel och Gandalf, och hela slutet med örnarna är fantastiska scener. Och oavsett vad man tycker om Radagast så är han mycket, mycket bättre än Jar Jar. Så är det bara.
