Prequel-strid: Desolation of Smaug mot Attack of the Clones

Låt mig bara börja med att konstatera att ”Attack of the Clones” är en urusel titel. Det är inte bara så intetsägande att det hade kunnat vara en dussin-scifi från 1954, det är också rent faktamässigt fel. När klonerna väl sätts i bruk så är det ett räddningsuppdrag, och den enda attacken är mot fienden. Men, jaja. Låt oss se vad filmerna har att erbjuda.

Attack of the Clones introducerar en hel del nyheter. Sedan förra filmen har det gått tio år. Obi-Wan har klippt sig och Anakin har vuxit en meter, medan Padmé ser cirka två år äldre ut. Det är något de lyckades med, trots allt, att göra henne trovärdig trots att hennes motspelare skjutit i höjden. Tyvärr har Jake Lloyd ersatts av Hayden Christensen, som är en fenomenalt usel skådespelare. Han har inte ens åldern att skylla på. Det resulterar i tidernas mest osannolika romans, där Anakin antingen är känslolös eller har grova våldtäktsvibbar, och där Padmé antingen verkar skeptisk eller på väg att spreja honom med tårgas. Det tillkommer också nya karaktärer och såna som får mer utrymme. Samuel L. Jackson spelar tyvärr alltid sig själv, så Mace Windu har inget som riktigt utmärker honom. Christopher Lee tillför däremot en del och gör en karaktär med ett så töntigt namn som Dooku så skräckinjagande som det bara går. Och sen har vi Temuera Morrison, som gör en hyfsad Jango Fett.

Desolation of Smaug har ju förstås en del nya också. Beorn är tyvärr ett misslyckande. Den förlängda versionen gav oss introduktionen men i fel ordning, och Micke Persbrandt neanderthalar sig genom helt alltet. Det blir helt fel, när Beorn snarare borde vara Brian Blessed, lite mer uppskalad bara. Sen har vi Orlando Bloom och hans upptåg, Evangeline Lily, den fantastiske Lee Pace som en riktigt olycksbådande Thranduil, en helt okej Luke Evans, och en härligt skruvad Stephen Fry. För att inte tala då om Benedict Cumberbatch, som är helt briljant som drake. Att han delvis är handanimerad som världens största elefant i en guldbutik är inte heller Bennys fel. Många stör sig på tilläggen, men det är inte det stora problemet.

Attack of the Clones ser för jävlig ut. Bitvis är det nästan bokstavligen på samma nivå som usla CD-ROM-spel från nittiotalet. Jag tänker typ på Wing Commander III eller Daedalus Encounter, där bokstavligen allt utom skådespelarna är greenscreen. Och det är ofta blaffigt och odetaljerat. Tanken är väl att man inte ska hinna märka det, för det flaxas runt hela galaxen (oftast på sekunder). Vi introduceras till två helt nya världar, Kamino och Geonosis, där de respektive folken håller på att bygga arméer, men det känns väldigt mycket tv-spel, särskilt fabriken som kunde vara plockad ur vilket plattformsspel som helst. Däremot måste jag faktiskt säga att den inte är helt usel. Ungefär från att jedigänget anländer till Geonosis, fram till precis innan Yodas duell börjar, då är det faktiskt riktigt bra, i typ tio minuter.

Desolation of Smaug har också en del stökiga scener, men då är det oftast på grund av Legolas som flyger omkring. Det finns många mäktiga scener, som Beorns hus, tronsalen i alvfästet, hela Sjöstad, och förstås skattkammaren i Erebor. Det hjälper till att hålla det mestadels trovärdigt. Det är bara framåt slutet som det spårar ur, och det var ju nästan enbart för att det behövde konstrueras någon sorts konflikt. Det märks att Jackson bara filmade dvärgar hejvilt och sen klippte ihop något. Från utsökta kulisser och väl uttänkt dialog till, faktiskt, en lika hemsk scen som Geonosis-fabriken. Ironiskt nog har den samma sanslösa fysik. Jag kan möjligen acceptera att Obi-Wan kan hoppa och falla tio meter utan bekymmer, eller överleva typ trehundra meters fall ner på en svävare. Att Padmé hoppar ner från en pelare och överlever, det är osannolikt. På samma sätt är det helt befängt att Bifur och Gloin överlever att slungas runt i malmbanevagnar, för att inte tala om att Thorin helt sonika surfar på guld (smältpunkt 1064 jäkla grader Celsius) med händerna cirka tre centimeter från ytan. Jag har handskats med smält koppar (1084 grader). Låt säga så här: det hade jag inte gjort (mer än en gång i alla fall) utan rejäla värmeskydd. Kan någon stava till värmestrålning?

Om många av scenerna i Attack of the Clones är nonsens så måste jag ändå ge den lite cred för Palpatines plan, om jag nu minns korrekt hur den slutar. Det är ett rätt imponerande maktspel för att utmanövrera resten av republiken och till och med sina egna medhjälpare. Däremot är det mycket annat som är ruttet. Som sagt, hela grejen kring Anakin är pinsamt usel och Obi-Wan beter sig som en skitstövel.

Desolation of Smaug fallerar alltså en del med Beorn, och hastar igenom Mörkmården (antingen förbättrad i den förlängda), för att sedan ha en del bra scener i Sjöstad och sen alltså en av tidernas filmscener med Bilbo och Smaug. Återigen lider den lite av att det är en roadmovie, och mycket lite utrymme för eftertanke. Sidospåret med Gandalf/Dol Guldur går lite på tomgång och striden mot nekromantikern är nästan pinsam. Jag förstår också varför de plockade bort Thrain eftersom han inte tillför något, och det ska bli intressant att se om den förlängda sista filmen får ut något av allt detta sidoberättande.

Det stora problemet i Attack of the Clones, förutom dess huvudperson, är att filmen börjar drunkna i fan service och referenser. Var det nödvändigt att besöka familjen Lars och att varenda scen där är tagen på EXAKT samma ställen som A New Hope? Och Jango Fett, vem behövde honom? Boba Fett är ju i efterhand en kultförklarad figur, vilket egentligen är obegripligt. Han skjuter på Luke en gång, får skjutsa runt Han Solos frysta arsle, och faller sedan ner i en monstermage. Nu visar det sig att Boba är en klonson till Jango Fett, som dessutom råkar vara klonbrorsa till samtliga Clone Troopers i galaxen, som förstås är föregångarna till den senare tidens Storm Troopers. Alltså, vilket sammanträffande. Med det arvet så är väl visserligen redan Jango mer relevant än Boba, men han får smisk. Enter, lillgrabben, i en klumpigt illabådande scen. Och det enda allt detta fanwank över Fett-familjen åstadkommer är att helt sabba den mystik och coolhet som fanns kring Boba. Vi behövde inte veta hur han såg ut som tioåring eller hur han ser ut nu (troligen som Temuera Morrison).

Desolation of Smaug har väl snarare problemet att den är väldigt vagt baserad på originaldelarna av berättelsen, och att det är för mycket nytt. Annars är det relativt förskonat från onödiga referenser, förutom förstås ordväxlingen mellan Legolas och Gloin. Det som riktigt stör mig är hela grejen med hur Tauriel helar Kili. Inte nog med att han blir skjuten med en morgulpil ™ som Bolg råkar ha, precis som Frodo blir han helad med athelas. Förutom att det ska vara en väldigt stor grej att Aragorn kan använda det. Här är det vilken alv som helst.

Desolation är sämre än sin föregångare överlag men det finns ändå bra scener. Delar av Mörkmården är utmärkta, jag gillar Sjöstad och Smaugs första del är som sagt strålande. Det glimtar också till av briljans lite här och där. I jämförelse finns det alltså ingenting att hämta i Attack of the Clones förutom lite välgjord jediaction på slutet. Bitvis är det pinsamt ruttet.

En tanke kring ”Prequel-strid: Desolation of Smaug mot Attack of the Clones

  1. Erik Malm

    Meh, samspelet mellan Jango och Boba är det enda i hela Star Wars-världen som någonsin kunnat engagera mig ens upp till Mortal Kombat-nivå. Hade jag fått bestämma hade de återkommit som deuteragonister i Revenge of the Sith (de och Anakin kunde ha desintegrerat någonting tillsammans).

    Jag håller däremot med om att det var ett misstag att göra dem till Storm Trooper-prototyper.

    Själv undrar jag hur Jedi-rådet kunde låta bli att profilera Anakin som ”labil sociopat”. Han massmördar Tusken Raiders, talar om att tvinga folk till samvälde, avrättar en oskadliggjord Dooku och uppför sig i allmänhet som en nidbild av högfungerande autism med en släng av oidipuskomplex.

Lämna ett svar